Possession (1981)

mästerverkfont

Det här är en något omarbetad text som jag första gången publicerades i en blogg 27/1 2010. Jag sätter inget sista omdöme på filmen, för jag har inte sett om den sedan jag skrev texten, och något säger mig att det aldrig kommer att bli av.

För några dagar sedan hade jag den ambivalenta lyckan att se Andrzej Zulawskis film Possession från 1981 med Isabelle Adjani och Sam Neill. Filmen är något av en milstolpe för mig – det är nämligen den värsta upplevelsen jag någonsin haft av en film. Jag mådde förskräckligt när jag sett klart den, bokstavligt talat illa. Ärligt talat har jag aldrig någonsin tidigare känt så av en film. Här har vi en film som attackerade mig, och höll mig i ett grepp som snarare påminde om ett övergrepp – eller ett experiment med obrydda inslag av tortyr. För den som har erfarenheter av mental ohälsa bör man egentligen varna för filmen, för jag har aldrig tidigare upplevt en sådan kännbar och autentisk panikångest gestaltad på film. Jag ville omedelbart se om den och hade svårt att inte vilja dyka in i all dess visuella tematik och subliminala effekter, problemet var bara att jag höll på att kasta upp min pizza och inte alls ville se den igen.

Det tog mig över en timme att lugna ner mig och det har tagit fram till idag för mig att börja formulera tankar om den. Fortfarande idag när jag skriver om den känns det lite skälvande. Jag tror att bilderna i den här filmen, framförallt Isabelle Adjani, kommer hemsöka mig i lång tid framöver. Jag kan bara jämföra det när jag första gången såg Deer Hunter, och då var jag fjorton och det gällde i mångt och mycket bara slutet. Christopher Walken i Deer Hunter och Isabelle Adjani i Possession. Det finns ingen konkurrens i mitt psyke vad gäller obönhörligt inpräntade bilder.

En liten förklaring om vad filmen handlar om, eller mer konsekvent uttryckt vad filmen behandlar, så man får det ur vägen. Sam Neill kommer tillbaka till Västtyskland från något form utav jobb som han har gjort; han jobbar åt regeringen, det har något med Kalla kriget att göra men vi får inte veta vad, så redan här finns skäl att vara paranoid eftersom han lika gärna kan vara jagad, övervakad, på flykt till att börja med. Hans fru, Isabelle Adjani, är avlägsen mot honom när han återvänder och det dröjer inte länge förrän hon flyttar till en egen lägenhet. Han får reda på att hon har en hemlig älskare – sexuellt intellektuellt poetiskt och romantiskt överlägsen honom själv – varpå Sam Neill blir galen av smärta och spenderar tre veckor tillsammans med fem hundra kronor i flaskor och noll rakapparater. Mitt i alltihopa finns en liten son som ingen av dom verkar vilja ta hand om, så han finner sig ofta lekandes för sig själv på en nopprig heltäckningsmatta.

Filmen eskalerar neråt gradvis och går sakta från misär till inferno, Neill träffar (i sin tur) en kopia av Isabelle Adjani som är oskuldsfull, nästan heligt klädd i vitt, tar underbar hand om barnet och kan laga mat. I takt med detta blir den riktiga Adjani mer och mer sinnessjuk, vid ett absurt och vidrigt tillfälle får hon, utan att vara gravid, missfall på väg hem med ett par matkassar. Kontentan är knivskarp; hennes psykos handlar till stor del om modersångesten, horan och madonnan och ångesten att vilja vara till lags utan att vilja vara till lags. Hans psykos är mansorienterad och handlar om vansinnig svartsjuka, plågsam otillräcklighet, undertryckta frustrationer av våld och vrede, och en vilja till kontroll (som inte finns) och pragmatiskt tänkande (som inte kommer leda någonstans) som till slut blir helt vansinnigt ologiskt. Skulden är överallt, som syre som båda karaktärerna andas.

Ett exempel på hur scenerna utspelar sig; Isabelle Adjani och Sam Neill står i köket. Hon står vid diskbänken, á la hemmafru, och skär en stor klump kött med vad som ser ut att vara en elektrisk borr. Hon maler köttet i en köttkvarn som vi då och då får se i hastiga närbildsklipp parallellt med Sam Neill som trots att hon skrikit “Don’t you understand that you disgust me, I can’t stand you touching me you make me.. AARRRGGH!” ändå vankar runt i köket och försöker förstå varför hon inte älskar honom (kom ihåg, köttkvarnen fortfarande med här). Till slut ber han henne gråtandes hjälpa honom “förstå”. Adjani svarar bara “yes”, avlägset, på allt han frågar, och tar den elektriska borren och börjar skära sig själv i halsen, varpå Neill rusar mot henne, hon börjar slåss när han släpar in henne till badrummet, varpå han går tillbaka och själv tar samma borr och börjar skära sig i armen. Hon kommer in med en slöja runt halsen. “It doesn’t hurt” säger hon. “No” svarar han. Lite senare ser vi den “andra” Adjani lyckligt stå och tvätta den där köttkvarnen ren, och i nästa scen är den riktiga Adjani på knä i sin lägenhet och försöker psykotiskt svabba golvet rent, som en överhettad robot. I sovrummet visar det sig att hon “fött” ett “barn”.

Possession är, lite löst sådär, ansedd som en europeisk “arthouse-film”, alltså en film producerad utanför, och i kontrast mot, vad vi kan kalla mainstreamproduktion. Vad det bokstavligt talat betyder är att det är en film som inte tar hänsyn till några konventioner och alltså berättar sina bilder på sina egna villkor (inte, som många konsthatare gärna påstår, “lite hur som helst”) trots att den ofta, också i fallet Possession, efterhand lanseras via ett stort distributionsföretag och plötsligt hamnar ute på den vanliga bioreportoaren iallafall (Lars von Triers AntiChrist är ett annat jämförbart exempel på denna paradox). En så kallad konstfilm är förstås inte annorlunda, egentligen, än en film av Michael Bay om man ska leka kritiker. Oftast, tycker åtminstone jag, sätter filmer med konstnärligt anspråk en helt annan typ av ribba som är svårare att arbeta på än en Hollywoodfilm. Transformers 2 är till exempel en usel film, men på sätt och vis är Baise-Moi – ett ökänt arthouse-exempel – ännu sämre eftersom den ändå tog en briljant och radikal idé och gjorde, enligt mig rent brännbar, eurotrash av det. De konstnärligt anspråksfulla filmer som görs “utanför systemet” får oftast sin uppmärksamhet via andra källor – Baise-Moi var inspelad som en porrfilm fast med autentiska våldtäkter, AntiChrist har väl ingen DN-läsare lyckats undgå och i Possession vann Isabelle Adjani priset för bästa kvinnliga skådespelare i Cannes för en roll som hon blev så skadad av att se på film att hon försökte begå självmord.

Det säger en hel del, och jag vet att det är därför jag reagerar så starkt på den. Skådespeleriet och hela utformningen av den visuella anarkin är på gränsen till det verkligt sinnesförvirrade. Det måste det vara, annars skulle det inte gå fram genom bildrutorna så starkt. Ingen som ser den här filmen kan påstå att Zulawski “bara” är regissör eller att Neill och Adjani “bara” är skådespelare. Det här är en film som behandlar äktenskaplig ångest, inklusive barnuppfostran, samt, mer övergripande enligt mig, panikångest, klinisk depression, mental upplösning osv. The dark side, helt enkelt. Det finns många filmer som känns mer eller mindre otäckt realistiska eller starka. American History X, Clockwork Orange, Requiem for a Dream är vanliga exempel på “otäckaste filmer [man] någonsin sett”. Men Possession är en helt annan sak. Dessa nämnda filmer har ändå en förutsättning som oftast är vanlig i filmberättandet – åskådaren betraktar. Genom karaktärerna kan vi se på oss själva och, öppet eller undermedvetet, analysera och bli berörda.

Men den här distinktionen finns inte i Possession. Det här är en film man helt enkelt inte bara kan sitta och titta på. Du kommer känna smärta, bokstavligt talat, när du ser den här filmen. Jag höll själv på att förtvina. Inte för att den var äcklig visuellt, även om den hade sina geggiga stunder, utan för att jag visste att om jag tappade min mentala sinnesnärvaro skulle jag hamna i ett inferno värre än döden. Och det kändes, när jag såg filmen, som att någon stod och knackade på för att öppna dörren till just den mentala destruktionen. Om, eller att, jag själv upplevt liknande saker är på sätt och vis ovidkommande, för de flesta människor har upplevt mer eller mindre allvarliga svackor av mörker i sina liv och det räcker för att drabbas.

Att skapa den här känslan är inte enkelt, och häri ligger min beundran för den här filmen på en rent filmisk nivå. Film är ett enormt komplicerat medium, vilket är huvudargumentet för att försvara varför många filmer är ungefär likadant uppbyggda – det är svårt att göra film helt enkelt, man håller sig gärna till vissa bestämda regler. I Possession har Zulawski skapat ett eget system som 1. ständigt gör åskådaren förvirrad, 2. ständigt håller åskådaren oroad och 3. ständigt håller kontroll över filmens inre logik. Possession är en film som är klippt och skuren in i minsta detalj med nästan matematisk precision. Ändå framstår den som helt uppåt väggarna anarkistisk, som om den utspelar sig inuti ett sjukt huvud som inte kan tänka en enda klar tanke. Det är en paradox som är så lysande att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Varken kameran eller skådespelarna håller sig på plats, eller följer konventionella regler för hur en vanlig film ska berättas och se ut. Åksjukan opereras in i hjärnan undermedvetet genom att kameran ena stunden är uppe i ett hörn som en övervakningskamera, andra stunden konventionellt stillastående, plötsligt handhållen och ständigt växlande mellan närbild (Isabelle Adjani tittar också själv in i kameran när hon känner för det). Trots att allt skenbart är en enda röra är ingenting gjort hux flux. Filmen ramlar ibland in, som av en slump, i olika tillfälligtvis logiska spår – eller “logiska”; scener tycks börja om eller repetera sig själva, en sak leder till en annan för att sedan återgå till den första saken, något slags recept följs för att någon slags pannkaka ska bli gjord.

Men det är förstås inte den filmtekniska briljansen som gör filmen så stark. Jag har sett många briljanta filmer som jag beundrat snarare än berörts av, oftare än sällan faktiskt, men Possession är en attack på vilken åskådare som helst. För mig var upplevelsen direkt plågsam. Har man ingen erfarenhet av smärta och mental kris så tolkar man säkert skådespelarnas förhäxade trance som överspel, men har man i sitt liv ens haft tillstymmelse till kris och panikstadier (och det har de flesta efter en viss ålder) så vet man att det är svårt att hitta ord, eller bilder, något form av objekt, som kan sammanfatta eller kommunicera med ens känslor. Possession är utan konkurrens det närmsta jag upplevt. När Isabelle Adjani rör sig i tunnelbanegången och inte kan skrika ur sig eller av sig någonting alls varpå kroppen istället övertas av mörkret, då minns min kropp och själ, hela mitt jag, som människa i kött och som människa sinne, som i ett kusligt efterskalv. När Sam Neill frågar om hon varit otrogen och hon säger nej varpå han senare sitter med telefonen och får höra från någon annan om sanningen pratar han med en röst som är så falskt återhållen, så darrande förvirrad, så krossad av chock att jag knappt kunde lyssna på honom. När han senare står vid Adjanis sida och betraktar hur hon har sex med en slemmig varelse med tentakler som hon ur skötet fött fram själv för att ha någon bättre än honom själv (och det är för övrigt bara början på den utvecklingen) och hon ser på honom och säger “almost, almost” vet jag exakt i vilket rum de befinner sig i. “Yes…” säger han bara.

Jag har läst, påfallande många, beskrivningar om Possession som “Scener ur ett äktenskap, regisserad av Dario Argento med Stanley Kubricks Steadicam från The Shining“. Jag tycker det är en rätt ytlig och nedvärderande beskrivning. Bergmans TV-drama är absolut fantastisk, men i första hand teatral. Dario Argento är stilist och The Shining har inget med saken att göra. Ingen av dessa exempel gör dessutom sådan radikal filmkonst som Possession. Den har, omedelbart, för mig blivit en mycket personlig film, en referensupplevelse, det enda jag kan hänvisa till om någon frågar hur det känns att må riktigt dåligt. Jag kan säga, “du vet när hon skriker och du tror det ska ta slut men det tar aldrig slut?” – Också bara som film är det den första riktiga överraskningen jag fått på mycket, mycket länge. Det är förmodligen en av de bästa filmer jag någonsin sett. Jag rekommenderar den verkligen. Men jag varnar också för den, och jag vet inte alls om jag vill se den igen. Det är inte alls bara en film.

FREDRIK FYHR

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *