Bad Moms 2

“Din jul är lat och patetisk” säger någon i den här filmen, och detsamma kan sägas om filmen i sig. Bad Moms 2 – som har originaltiteln A Bad Moms Christmas – känns påfallande mycket som en sådan där julskiva som en halvt avdankad artist ger ut för att företaget ska gå jämt ut. Skådespelarna har dykt upp, de har ställt sig framför kameran och de har fått betalt. Inget mer har hänt här.

Jag föraktar Bad Moms 2 av samma anledning som jag tyckte att första Bad Moms var helt okej, till och med lite småbra. Filmen hade sina problem – inte minst var storyn rätt löst sammanhängande, och allt det där – men det kändes som en film som trion Mila Kunis, Kristen Bell och Kathryn Hahn faktiskt velat göra. Det kändes som att de verkligen gillade idén om tre mammor som får nog av pressen och kör sitt eget race. Den idén var också bra nog för en film som inte ansträngde sig för att vara mer än okej – och ibland är en helt okej film allt man vill ha. Jag var inte ett dugg överraskad över att filmen kammade ihop 184 miljoner dollar – vilket är oerhört mycket för en liten kvinnodriven komedi släppt på sommaren – för Bad Moms gjordes av och för folk som ville se just den filmen.

Men, ja, suck. 1+1=2 så här kommer en uppföljare – noga räknat femton månader senare. Har någon orkat, eller hunnit, skriva ett bra manus? Har skådespelarna något mer att bevisa? Har den här filmen gjorts av någon annan anledning än att mjölka kon medan den står där?

Nej, nej och nej – “slappa på en julpitch på alltihop så blir det nog bra!” Gräsligheten i den banala kommersialismen överträffas bara av det kackiga sätt som filmen är gjord på – om Bad Moms 2 vore en resväska så skulle den gå upp på rullbandet i flygplatsen och förloras innan den hamnade i bagaget. Jag tror inte det finns en enda scen i filmen som går att förklara, och efter ett tag var jag så uppgiven av det dåliga filmskapandet att jag började leka en lek: Hitta en sak i scen 1 som hänger ihop med något i scen 2.

Men jag misslyckades, för det mesta. En karaktär introduceras som en surkärring i scen 1. I scen 2 blir hon glad på tal om ingenting. I scen 3 minns hon inte scen 2, antar jag, för hon är en surkärring igen. I scen 1 sitter tre personer i en folktom kyrka. När vi klipper tillbaka till dem är kyrkan fullproppad. I scen 1 blir en person utsparkad från ett hus. I scen 2 återvänder hon på morgonen utan att vi får reda på vart hon varit.

Det närmaste de här olika styckena till scener har till lim är Mila Kunis, som repriserar huvudrollen Amy. Hon måste på ett plågsamt tillgjort sätt skratta åt folks (icke) roliga skämt för att försäkra oss om att det vi tittar på är roligt, och att det inte finns några frågetecken här. Det är tappert… för att vara en sell-out.

Det är svårt att bli klok på storyn i en film där ingenting hänger ihop, men tanken med filmen är hursomhelst att Amy (Kunis), räddhågsna Kiki (Kirsten Bell) och högljudda Carla (Kathryn Hahn) över julhelgen får problem med sina egna mammor, som de inte verkar haft så mycket kontakt med. De anländer alla tre, på samma gång, till sina döttrar – vilket typ är en grej men ändå inte. (Jag satt och väntade på en scen där det förklarades varför de alla tre anlände samtidigt, men jag antar att det bara var en slump).

Den komiska pitchen här är att alla tre (gammel-)mammor har sina egna, lättförklarade problem. Hippiemorsan Isis (Susan Sarandon) har tydligen spelproblem och är lika ouppmärksam mot sin dotter Carla som Carla är mot sin tonårsson (som blir superglad när han i julklapp får samma baseballhandske han nyss hade i sitt rum). Hyperfromma Sandy (Cheryl Hines) klamrar sig fast vid sin dotter Kiki, snor hennes frisyr och försöker leva sitt liv genom henne (och hennes man).

Mest fokus – fel ord att använda här, men ändå – får Ruth (Christine Baranski), Amys oförklarligt ondskefulla mamma (fast hon är samtidigt snäll egentligen, i några scener, som sagt, förvänta er inte mycket) som anländer med sin toffelman (Peter Gallagher) för att göra om hela Amys hus. Ruth, som förstås fått en minst lika hård uppfostran själv, anser att Amy inte tar julen på allvar, hon piskar henne för att hon inte är en tillräckligt bra mamma, propsar på att göra om hela huset/ta med barnen på fem timmar långa balettkonserter/tvinga familjen att vinna sångtävlingar, et cetera.

De här konflikterna hade kunnat mynna ut i någon slags tillfredsställande komedi, men nu är de bara obegripliga. Manusförfattarna och regissörerna Jon Lucas, Scott Moore (som även gjorde första filmen) är inga under av subtilitet, och de hade behövt åtminstone ett halvår till för att se över manuset. Som det är nu är det fullt av luckor och ofärdiga ändar – en mormor till Amy nämns, men vi får aldrig se henne, Isis har ett spelberoende som vi aldrig får se något av, och som sagt så finns alltid något i scen 1 som inte återfinns i scen 2. Lucas och Moore är inte bättre som regissörer, och många scener är så slappt gjorda att de är (oavsiktligt) svåra att förstå.

Det är en underdrift att säga att filmen inte lyfter – i synnerhet Ruth, som trots sitt odrägliga beteende ska vara någon slags riktig människa (hon är egentligen osäker, barnen tycker om henne, hon vill väl, och så vidare), kan bara tolkas som en Cruella de Vil-klyscha, inte minst eftersom hennes “omdekorationer” av huset är helt orealistiskt överdrivna; levande gåsar, orkestrar, sushikockar, Kenny G, 184 gäster och catering… ni vet, sånt som alla jobbiga mammor ställer till med!

Det har varit lika enkelt för Lucas och Moore att dra till med dessa överdrifter som det blivit svårt för dem att göra figurerna relaterbara – faktum är att det verkar som att trion gått igenom en hjärntvätt sedan förra filmen, för de verkar inte ha lärt sig någonting sedan sist. Motivet filmen igenom är att de ska säga nej till all julstress och “ta tillbaka julen” men vi fattar aldrig vad det innebär. På samma sätt tjatar Amy om att hon bara vill ha fredagsmys till jul, men av någon anledning kan hon inte bara bestämma det, och Ruth måste till slut konstatera: “Jag har rätt för att jag helt enkelt har rätt”. Hon säger det inte för att vara elak, manuset är bara inte bättre än så. Vi tittar liksom på filmatiserat klotter.

Och den som hoppas på att mammorna faktiskt ska säga stopp till stressen, tvinga papporna att delta i arbetet och/eller bara skita i allt och åka till Hawaii eller något… den hoppas förstås också på för mycket. De må vara “bad” men de är tyvärr fortfarande “moms”.

FREDRIK FYHR


BAD MOMS 2

A Bad Moms Christmas. 2017, Kina, USA, 104 min, codex, DCP, färgfilm, 2.39:1. Regi: Jon Lucas, Scott Moore.  Manus: Jon Lucas, Scott Moore. Producent: Suzanne Todd. Huvudsakliga skådespelare: Mila Kunis, Kristen Bell, Kathryn Hahn, Christine Baranski, Susan Sarandon, Cheryl Hines, Jay Hernandez, Justin Hartley, Peter Gallagher, Oona Laurence, Emjay Anthony, Lyle Brocato, Wanda Sykes, Christina Applegate, Cade Mansfield Cooksey, Ariana Greenblatt, Jacks Dean, Madison Muffley, Kenny G, Phil Pierce, Tian Richards, Terayle Hill, Patrick R. Walker, Matthew Warzel, Mary McCloud, Keith HUdson, Jill Kargman, Kurt Yue. Foto: Mitchell Amundsen. Klippning: James Thomas. Musik: Christopher Lennertz. Scenografi: Marcia Hinds. Kostym: Brandi Quinn. Produktionsbolag: Huayi Brothers Media, STX Entertainment. Distribution: SF Studios. Genrer och kategorier: Komedi, melodram, raunchy, familjerelationer, julfilm; standard melodram; treaktsstruktur; mainstream, uppföljare/franchise, mellanbudget med inslag av studiofilm (Kina). Premiärdatum: 1 november 2017 (Storbritannien, Irland, USA). Svensk premiär: 3 november 2017.

Omdöme: En halvdant regisserad komedi med forcerat skådespeleri byggt på ett manus som verkar ofärdigt; slarvigt och slött, och förmodligen bara gjord av kommersiella intressen.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *