Hero (2002)

Från och med 2018 kommer utbudet och stilen på Videosöndags recensioner förändras, en process som påbörjas denna höst bl.a med “Max 500”, recensioner på runt 500 ord.

Zhang Yimous Hero är ett smått fascinerande exempel på en modern propagandafilm, lika rak i sitt meddelande och lika effektiv i sin metod som Pansarkryssaren Potemkin (1925). När den kom var den Kinas dyraste, och mest inkomstbringande, filmproduktion; den blev också en formidabel hit utomlands och genererade rödrosiga internationella recensioner.

Filmen utspelar sig under Kinas förhistoria, och grundar sig i en scen där en namnlös krigare (spelad av Jet Li) berättar om sina stordåd inför en tyrannisk ledare vid namn Qin. I takt med att han berättar sina historier får vi flashbacks till hisnande, färgstarka, vidunderliga scener – stora slag och vackra strider, emellanåt våldsamma men aldrig speciellt blodiga eller svåra att se; det äventyrliga våldet är mytiskt och attraktivt. När han hör berättelserna börjar Qin ifrågasätta dess trovärdighet, och ju längre filmen pågår desto fler hemligheter uppdagas – kanske sanningen om dem är en helt annan, och kanske den namnlöse krigaren har en helt annan agenda med sitt “besök”.

De flesta som recenserade filmen valde att koncentrera sig på dess färgstarka palett, de påkostade scenerierna, filmens effektiva patos och hisnande actionscener – det är en wuxia-film, alltså en slags arty kampsportsfilm där kombattanter i balettstil flyger omkring i luften – och av någon anledning ville ingen föreslå att A) en propagandafilm också kan vara bra, eller B) att det överhuvudtaget var en propagandafilm.

När det begav sig hade man kunnat tro att Hero skulle bli en omedelbar modern klassiker, men femton år senare är jag inte säker på att alla minns den – talar man om internationellt framgångsrika wuxia-filmer verkar det fortfarande som att Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon är den första och sista man nämner (även om jag kan ha fel, ty vad vet jag om zeitgeist) – och jag vet inte om filmens budskap har något med saken att göra. Kanske filmen var som ett fyrverkeri – det sprängdes på himlen, i alla sina storartarde färger, och försvann. Anledningen till firandet kom och gick också.

Jag såg inte filmen när det begav sig, men lade på minnet enstaka artiklar i ämnet – jag föreställde mig att anklagelserna var byggda på överkänslighet, för det är ju inte konstigt att kinesiska filmer har inslag av propaganda, eller att de oundvikligen måste blidka statsmakten. Man kan också säga att amerikanska filmer som Independence Day (1996) eller 13 Hours (2016) är mer än bara banala flaggvifteri-filmer, och i själva verket propagerar för amerikanskt världspoliseri.

Men Hero är inte en färgglad, naiv actionfilm som också kan ses som propaganda. Hero är en film designad för underkastelse – allting i den arbetar för att desorientera tittaren och därefter assimilera den; den har en Rashomon-inspirerad intrig som ifrågasätter ditt, gör om ditt till datt, drar in oss i en mysterielek som mynnar ut i en Orwelliansk slutsats: Vad du än tycker, tänker, tror, drömmer, önskar eller vill så handlar ditt liv om att underkasta dig makten. I det här fallet landets ledare.

Det är lite svårt att prata mer om det hela utan att spoila filmens intrig – och det gör jag gärna inte, för Hero är på alla sätt och vis rekommenderbar, och verkligen en bra film. Men det är ett sådant där tillfälle då man inte bör lämna hjärnan hemma.

FREDRIK FYHR

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *