All Inclusive

Tidigt i All Inclusive dricker någon nästan ett glas kiss… men hinner spotta ut det, rakt i ansiktet på en annan person (tjoho!). Det är faktiskt ett av de bättre skämten i filmen, så vill du se den vet du vem du är.

Filmen handlar om två systrar och en mamma som åker på semester i Kroatien, och lanseras som någon slags “lys upp höstmörkret”-feel-good för en svensk publik. Någon i produktionsledet måste känna någon på Amelia-redaktionen, för fyra a:n pryder redan de första affischerna. I själva verket är All Inlcusive en remake på en dansk film med samma namn från 2014 – jag antar att ingen utanför Danmark sett den filmen, vilket i förbifarten sagt är ett lite tråkigt tecken på att människor i norr inte är så intresserade av film (åtminstone inte om man tolkar utbud och efterfrågan). Man kan kalla det en smyg-remake, en kopia som säljs som om den vore ett original. Skulle någon filmnörd eller annan upplysa den betalande målgruppen om att filmen är en nyinspelning så antar jag att svaret kanske skulle vara ett artigt, helt oinspirerat, “Jaha, nämen vad intressant”.

Så, okej. Låt oss inte vara filmvetenskapliga i onödan. All Inclusive är en mainstreamkomedi för de som vill se soliga landskap, dråpliga situationer med skämt smorda av dålig smak, sentimentalitet som hämtad på burk och en intrig man inte behöver tänka för mycket på. Det är precis den film du tror att det är, men den är åtminstone inte sämre än så. Suzanne Reuter spelar den “gamla” mamman (hon fyller 60) vid namn Inger. För att fira tar hennes döttrar Tove (Liv Mjönes) och Malin (Jennie Silfverhjelm) med henne på semestern. Den spoileras dock av faktumet att Inger ska skilja sig från sin man, som hon nyligen hittat i säng med praktikanten på jobbet (ni vet).

Systrarna är förstås okomplicerat uppdelade i svart och vit – Tove är chick lit-figuren, en riktig slarvmaja som ränner runt och ligger med folk till höger och vänster och Vad Ska Det Bli Av Livet (ni vet). Malin har istället “Solsidan”-komplex, med tre barn och man och en ingrott medelklass-snobbig inställning till saker och ting (det är hon som frågar sin syster “Vad Ska Det Bli Av Dig…”), ni vet.

Filmen orkar klämma ur sig någon slags konflikt – Tove ligger med bartendern Antonio (ni vet) som hon sedan betalar för att umgås med Inger, de blir kära varpå Tove blir sur för att, ja, ni vet. Jonas Karlsson spelar en deprimerad psykolog som sitter i baren hela filmen och dricker samma Staropramen i glas. Han har en pojke med sig, som Tove har Finurliga Små Samtal med (där hon biktar sig om allt strul hon ställer till med). Malin försöker organisera allt men blir mest stressad – till slut blir hon såklart sådär tokigt full (ni vet) och kräks (ni vet) och blir bakis dagen efter (ni vet).

All Inclusive är så förutsägbar och lättglömd att det känns som att man redan sett den innan man sätter sig ner för att se den. Jag antar att vissa gärna ser just en sådan film, men jag vet inte riktigt vad jag ska berömma den för. Skådespelarna är bra, men vi blir aldrig övertygade om att de är något annat än skådespelare i en film, och den spontanitet och glädje de emellanåt utstrålar känns mest som dem själva som skrattar åt alla dumheter de håller på med i den folkliga underhållningens namn.

Intrigen har en formlös utdragenhet enligt 91:an och Åsa Nisse-traditionen och består mest av sporadiska dialoger och sekvenser snodda från andra filmer. Tekniskt sett är den slafsig som en PRAO-gjord hamburgare. Flera fysiska skämt misslyckas bara för att filmen är så dåligt gjord (enkla saker som rumsetablering och eyeline-matchningar verkar vara helt främmande saker för teamet bakom filmen) och flera andra skämt för att personregin är svag och skådespelarna verkar flyga fritt med sina repliker. Inger är fragil och suicidalt deprimerad (långt ifrån Reuters paradroll, och lite obekvämt att se) och hennes döttrar ser på henne som någon slags jättebebis som de måste förleda på olika sätt. Det föreslår en mer bitter svart komedi… men så drattar någon på ändan.

Exakt vilken typ av humor filmen föredrar är också svårt att säga, på tal om det. Ibland känns det som att filmen istället vill vara en svensk variant av amerikanska “raunch”-komedier; vi har scenen med den där Judd Apatow-liknande bartendern som lågmält avslöjar någon störd hemlighet, sedan tar tillbaka det, säger det, tar tillbaka det… och så en sådan där tokig failad-catwalk-i-slow-motion-sekvens á la Bad Moms… men det är flyktigt övergående ögonblick. Mest känns filmen, högst logiskt, som en svensk film som inte vågar vara dansk.

Å andra sidan är den inte bara gjord av, utan även för, de som inte bryr sig ett skvatt om sådana saker som konsistens och kvalité. Och som ren bortslängbar “se den och glöm den”-komedi har jag sett värre. Skådespelarna bär upp filmens dassiga energi och gör den adekvat dassig – detta är en dassfilm som vet om det, och som därför installerat en sådan där toalett-spray för att fräscha till sitt dasseri så gott det går.

Men jag tror tyvärr att dassfilmer, som All Inclusive, behöver vara antingen lite bättre eller mycket sämre. Här finns ju ett lämpligt chosefritt humör, skådespelare som tar materialet på lagom allvar, skämt som vågar vara dåliga, taffliga montage och lökstinkande sentimentalism… men det gör nästan att man börjar önska sig en lite bättre film. Det enda man önskar av den är att den ska vara lite bra, men den orkar bara anstränga sig för att inte vara helt usel.

FREDRIK FYHR


ALL INCLUSIVE

2017, USA, 93 min, codex, DCP, färgfilm, 2.35:1. Regi: Karin Fahlén.  Manus: Daniel Karlsson, efter ett originalmanus av Mette Heeno. Producent: Anna Anthony, Anna Croneman. Huvudsakliga skådespelare: Suzanne Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan, Jonas Karlsson, Hjalmar Gustafsson, Ksenija Marinkovic, Jacob Ericksson, Shebly Niavarani, Rafael Pettersson, Sofia Bach, Gustav Lind, Annika Ryberg Whittembury, Pia Halvorsen, Ellen Mattsson, Gustav Lindh. Foto: Simon Pramsten. Klippning: Fredrik Morheden. Produktionsbolag: Avanti Film AB. Distribution: Nordisk Film. Genrer och kategorier: Komedi, melodram, familjerelationer, semesterfilm, feel-good, sexkomedi; förväxlingskomedi i tre akter, gjord enligt alla standardmallar; mainstream, mellanbudget, inhemsk/svensk lansering, ankdammsproduktion via privat bolag (och stöd från SFI). Premiärdatum/svensk premiär: 10 november 2017 (Sverige).

Omdöme: Mycket svag (slarvigt gjord) komedi/melodram med helt undergestaltad konflikt, förutsägbara skämt och ett allmänt dåligt utförande – stämningen är dock så opretentiös, och skådespelarna bidrar med så mycket glädje, att filmen med nöd och näppe kvalar in på 5/10 på en feel good-skala.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *