Chantal Akerman (del 3)

aut

<- Del 2.

1977-1982. Jaget och världen

Chantal Akermans karriär ser yvig ut på håll, men studerar man den närmare så ser man en typ av narrativ. Efter studierna i rumslighet, som hennes första filmer introducerar, kan man säga att hon vänder sig mot sig själv – å ena sidan – och mot världen omkring henne.

Akerman själv skulle ofta säga att hon inte hade någon plan, att hon hela tiden prövade sig fram, men häri finns också en märklig metodik. Hon har redan gett sig själv regler och grunder för sitt filmskapande; Hotel Monterey visade en slags “ground zero” för hennes filmskapande (eller filmskapande överlag) – en film som bara visade oss rum, och vad för människor som än hamnade framför kameran (om än noggrant bildkomponerat); i Jeanne Dielman studerades rummets funktionalitet, då hemmet är hemmafruns arbetsplats. I Je, tu, il, elle hade hon själv huvudrollen, och hon spenderade första delen av filmen i ett rum – i andra delen lämnar hon det rummet, och kanske vi kan säga att denna rörelse signalerar hennes riktning i filmerna som följer.

Ingen av hennes filmer fångar kontrasten mellan jaget och världen lika tydligt som News from Home (1977), den mästerliga film hon gjorde därefter. Filmen består av tagningar på New York, dit Chantal hade återvänt efter sina föregående filmer. Hennes kamera fångar gator, korsningar, människor på tunnelbanor, vyn från ett bilfönster som åker längs en gata. Kameran är stilla och allt vi ser är bilder från staden. Detta står i kontrast till ljudspåret, där Chantal läser upp brev hon skickat och fått från sin mor Natalia, hemifrån. Emellanåt dränks hennes röst i ljudet av en dundrande tunnelbanevagn, eller tutan från flera bilar – stadens larm – men även när vi hör hennes mors ord så säger de oss inte mycket; Natalia pratar om vädret, säger att familjen hälsar, vidrör någon anekdot om någon gammal farbror. Emellanåt uttrycker hon oro över att dottern är så långt borta, men den återhållsamma tonen hålls och innehållet i breven förblir balanserade, oansenliga, privata men aldrig personliga. Chantals egna svar är korta och något rastlösa – Natalia önskar att hon skriver mer, en gång i veckan helst. Chantals brev blir ännu färre. Natalias brev fortsätter.

Effekten som breven har, när vi hör dem medan vi ser bilderna på New York, liknar ingenting jag någonsin sett i en annan film. För oss är innehållet i breven inte “relevanta”, men vi måste acceptera att de för Chantal är det; dessa är ord ur hennes närmaste värld, ord hon genast vet vad de betyder, för de flesta av oss har säkert läst eller hört liknande brev. Vi fastnar i ett märkligt avstånd – vi är inte dem, men vi förstår dem, upplever på något sätt deras liv fastän vi aldrig får se något av det; vi kan börja ana hela hennes barndom och uppväxt, platsen där hennes föräldrar bor, hur det måste vara för henne när hon nu ensam hankar sig fram i New York; vi vet kanske vad vi säger och inte säger till våra föräldrar, och vi kan bara ana hur hennes liv egentligen ser ut där i New York, där hon är en främling.

Det är en märklig studie i utanförskap – en mor når inte sin dotter, dottern är en främling i ett nytt land, och vi som ser filmen kan inte nå dem heller; ändå närvarar de som spöken, och vi föreställer oss dem som man föreställer sig sedan länge döda människor som vi nu bara vet namnet på. Den intima brevväxlingen korsas också med det stora citymyllret i New York – det personliga möter det universella, det avskilda i modern och dottern möter det universella och oöverskådliga i en av världens största städer. Det skapar en otroligt fascinerande rundgång, där varje människa är en outforskad planet men också, sedd utifrån, ett opersonligt myller. Detta myller är storstaden, och där känner man sig uppenbarligen mycket liten. Moderns signal från andra sidan Atlanten kan lika gärna komma från rymden.


Annas möten (1978)

News from Home avrundar tillfälligtvis Akermans strikt experimentella fas (den återkommer senare i hennes liv och karriär). Annas möten (1978) var hennes första försök att närma sig ett (någotsånär) konventionellt typ av filmskapande. Det är dock fortfarande en allt annat än vanlig film, och egentligen bygger den lika mycket som hennes tidigare på långsamhet, obrutna tagningar, rumslighet, och ett slags mentalt djupfokus. Av Akermans fiktiva spelfilmer är det också den som är avgjort mest självbiografisk – i huvudpersonen Anna (spelad av Aurore Clément) skapar hon ett alter-ego, en filmregissör som anländer till Västtyskland för en serie möten. Hon checkar in på ett hotell (såklart) och håller sig mest på rummet, där hon väntar tills telefonen ringer.

Det Annas möten främst handlar om, känner åtminstone jag, är utsatthet. Jag tror att Akerman, till den mån filmen är självbiografisk, utforskar sin depressiva läggning. Det verkar som att alla möjliga människor dras till Anna – hon träffar dem och lyssnar på dem, och de pratar och pratar om sig och sitt. Väninnor, älskare, vid ett tillfälle (i Bryssel) träffar hon såklart också sin mor. I scen efter scen pratar människor med Anna men Anna sitter själv tyst, bara då och då matandes dem med en mer eller mindre likgiltig följdfråga.

Anna är tyst men de pratar, och medan de pratar följer hon efter dem som en skugga – en tysk man tar med henne till platsen han en gång föddes, som om de har något romantiskt på gång. Han håller en lång monolog som i naiva ordalag refererar till Nazityskland (naturligtvis utan att nämna ordet) som om det går att prata enkelt om. Ju mer alla pratar och ju mindre Anna pratar, desto tydligare blir fokuset på henne. I sin tystnad blir hon snart elefanten i rummet, självklart för oss men tydligen inte för de hon träffar. Anna är fångad, utsatt men passiv i sin ångest. Hon är uppenbarligen mer eller mindre ointresserad av människorna hon möter, men hon accepterar rutinen som är att umgås, och hon accepterar deras sällskap eftersom hon inte verkar veta vad annars hon skulle göra i livet.

Akerman tar detta fokus på utsatthet, gör det tydligare och tydligare, innan hon till slut perfekt fångar en panikångestattack – Anna är fortfarande tyst när hon är ensam, i sin hotellsäng, och natten är stum och världen fortsätter pågå, strömmar in i dig, och du kan till slut bara ligga där i skräck. Det är en intensiv känsla av ensamhet och fasa inför att vara vid liv, som Akerman uttrycker i många av sina filmer, men sällan så tydligt som i vissa stunder av Annas möten. Det är empatisk filmkonst, och på ett liknande sätt som i News from Home får hon till oerhörda effekter av kontraster. I det här fallet är det en människas inre, skrikande känslovärld som vi förstår genom strikt foto, med noga inrutad bildkomposition, och ett hypnotiskt långsamt tempo, som vi gradvis förstår är tempot som Akerman ser världen i.

Akerman var före sin tid – är det fortfarande – och filmer som Annas möte var inte nödvändigtvis filmer som ens förståsigpåare förstod sig på. Filmen blev en blygsam framgång i Frankrike, men i Bryssel blev filmen utbuad (Akerman och Clement fick faktiskt gömma sig i projektorrummet för att undkomma sina kritiker) och den distribuerades inte i många länder, även om den något oväntat hade en svensk biopremiär (det var den första av Akermans filmer som hade svensk biopremiär, och det skulle dröja tills 1996 innan nästa).

Akermans nästa långfilm Toute une nuit skulle kunna tolkas som mer konventionell, men är det knappast. Filmen är ett stycke sublim, nokturnal romantik och den utspelar sig under en natt. Vi ser en massa människor – två dussin, mer specifikt – som rör sig fram och tillbaka i natten; de är ensamma eller förälskade, på sin första dejt eller tjugoelfte stalker-runda; de missar varandras avtalade möten, eller inser att de älskar varandra. Dialogen är sparsmakad och mest av allt pågår filmen i en tyst, nästan dansliknande elegans.

Filmen är – i min mening – lite mer gimmick-artad än Akermans tidigare, men det är å andra sidan en fantastiskt vacker film, på sitt sätt mycket underhållande och märklig; den handlar om människan som ett själsligt djur, ett som försöker kommunicera sina innersta begär i handlingar som är spontana och desperata – kanske detta är ett av Akermans försök att definiera sin egen dissociation, känslan av att människor har så svårt att förstå varandra att deras möten syns tydligast i tystnader och gester.

Då och då mynnar filmen ut i en eller annan intrig, och det finns faktiskt ett par (olyckligt lökiga) dialoger av typen “Jag vet inte om jag älskar dig längre” – “Du har tänkt det länge nu…” ungefär som om Akerman försöker anstränga sig för att skriva så “djupt” eller “poetiskt” som möjligt. Bäst fungerar filmen, som alltid i hennes verk, när “ingenting händer” och man har en känsla av att man skulle kunna titta på dessa människor i fjorton timmar. Natten är ju så vacker, och de ser så spännande ut. Vi studerar det urbana, just som i News from Home, som en mosaik av ensamhet och sökande, och varje liten scen är en liten mästerlig kortfilm. Jag älskar i synnerhet en av de tidiga scenerna, där vi ser en kvinna i en röd klänning gå förbi en gata där en grupp män står uppradade – sekvensen är enkel, kvick, men slående häftig av så många olika anledningar.

Helheten är kanske mindre lyckad, men filmen är fortfarande genomtänkt på ett imponerande sätt och inte minst inspirerad. Den utgår ifrån en helt personlig, okränkbar och fundamentalt oförutsägbar vision, en som kompromisslöst gestaltar vad den gestaltar, och skapar sekvenser av olust eller vällust, ofta utan att vi kan vara säkra på vad som är vad. Akerman visste inte själv – för henne var varje påstående en fråga, och hon såg inte i färger (som svart, vit eller grå) så mycket som hon såg i ständigt skiftande nyanser. Toute une nuit visar upp människan som oförklarad, och därmed oförklarlig; Annas möten skildrar hur den förklarade människan (den sociala, som ses och umgås, har ett jobb, etc) är en konstruerad lögn som inte duger för den som vill ha en fri själ; News from Home poängterar den nästan kosmiska ensamheten som en människa upplever i denna värld av obekväma konstruktioner och obegriplig rymd.

Och hon hade bara börjat.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR


Ur News from Home

Ur Annas möten

Ur Toute une nuit

 

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Chantal Akerman (del 3)

  1. Pingback: Chantal Akerman (del 4) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *