Elvira Madigan (1967)

Nej, jag har aldrig sett storheten i Elvira Madigan. Den verkar vara gjord av människor som inte vet vad de håller på med, och som en famlande amatörfilm hade jag kanske varit mer förlåtande. Men filmen var nominerad för Guldpalmen, Pia Degermark vann skådespelarpriset i Cannes (trots att hon var delvis dubbad av en annan person), filmen har blivit en helig svensk filmko och internationellt är den fortfarande sedd som utmärkt smal konst.

Så, rättare sagt: Jag har aldrig förstått varför andra sett, och ser, storhet i filmen.

Kanske det är mig det är fel på. Kanske det här är en vägskälsfilm för mig – en sådan där alla tekniska saker på ett ungefär sitter där de ska, och filmen är just den film den vill vara, men våra vägar måste ändå skiljas åt. Jag accepterar ingenting jag ser i den, och alla positiva tolkningar jag hört om den tycker jag är ogrundade.

Det ofta hyllade fotot, till exempel. Elvira Madigan innehåller fantastiskt bildsköna miljöer, men den är inte överdrivet begåvad rent visuellt. Jag är förbryllad av de som anser att skådespeleriet är bra och att det finns “passion” i bilderna. Är det en stor kärleksberättelse? Jag tycker inte ens att det är en ordentlig berättelse till att börja med. Och nej, framför allt, Mozart är inte så bra att man kan använda samma melodi in absurdum. På samma sätt är “Den blomstertid du kommer” lika pretentiös att använda i förtexterna som Lust och fägring stor är en pretentiös filmtitel.

Jag tror tvärtom att Elvira Madigan är en hum-film. Den har ingen plan, men ett hum om vad den vill vara, och det är en film som hummar sig fram i en flummigt sötsliskdoftande dimma medan ingenting egentligen händer ute i den nyktra verkligheten, på andra sidan hinnan. Bo Widerberg lallar med filmtekniken mer än vad Thommy Berggren och Degermark lallar med varandra i gräset – inget blir egentligen gjort, men av någon anledning blev filmen älskad ändå.

Den verklighetsbaserade 1800-talsberättelsen om löjtnanten Sixten Sparre och cirkusartisten Elvira Madigan, som flydde till Danmark där de mötte döden tillsammans, filmades redan 1943 av Åke Ohrberg – en film som naturligtvis lyser med sin frånvaro, trots den kära digitaliseringen – och är tekniskt sett en nyinspelning. Jag vet inte tillräckligt mycket om Bo Wideberg för att veta varför han ville göra en nyinspelning, om han ville göra en nyinspelning, eller vad han såg för poäng i berättelsen till att börja med. Filmen själv ger en inte mycket att gå på.

Den kom ett år innan 1968 – och samma år som en film som Bonnie och Clyde – så det finns ett par givna förklaringar som tycks lämpliga rent akademiskt. Kanske Sixten och Elvira är proto-hippies som är för kärleken och mot samhället! Men om man faktiskt ska se Elvira Madigan så, och jämföra med politiska filmer gjorda i samma tid, så känns den patetiskt inställsam och samtidigt komiskt tam.

Snarare känner jag som Mauritz Edström på DN som skrev, när det begav sig, att Elvira Madigan passerar sin samtid “som en på många sätt främmande och färgskimrande fågel”. Det är en glad film, trots all sin pråliga tragedi, och den drivs av den ihåliga energi som är pur kreativitet utan vidare syfte eller riktning.

Den invändning jag har som är rent subjektiv är skådespelarna. Kanske jag helt enkelt gillat dem mer om de var i en mer lyckad film, men jag tycker inte att den problematiskt objektifierade Degermark gör mycket annat än att se moloken ut, och Berggren koketterar sig som en skenhelig predikant i en roll jag personligen aldrig övertygats av. Det vi ser är två skådespelare, inte två karaktärer, och dialogerna de har är styltiga och onaturliga – syntesen hörs redan i början, med forcerade repliker som “Ett bi i skinkan! Nu kan jag aldrig sätta mig ner igen! Aldrig!” varpå Elvira (med Degermarks envist monotona stämma) insisterar på att få “blåsa”.

Berättelsen har sin ursprungliga källa, men ingenting som händer i filmen kopplar vare sig till en relevant historisk kontext eller någon romantisk konflikt. Vi ser landsbygd, sommar, två personer som ler, hör detta låtsasprat som så uppenbart skrivits av någon för dem att läsa, och så denna ständiga Mozart-loop (filmens hemliga vapen!) och det ska fungera som någon slags “lägg till vatten”-variant av romantik.

Förutom att dialogen är allmänt dålig så blir aldrig Elvira och Sixtens situation trovärdig, för vi får inte veta något särskilt om den. Varför har de flytt ihop? Var allt väldigt svårt och jobbigt förr? Hämmar förtryck själen? Måste kärleken få blomma fri? Har de blivit galna?

Sådana frågor kan lämnas öppna, eller vara allmänt givna sanningar, men det betyder inte att Elvira Madigan faktiskt ställer de frågorna. Filmen som hade handlat om de sakerna hade inte slösat tid på uppluckrade, fult handhållna scener, där inte mycket händer förutom att Elvira och Sixten nojsar, deppar, hittar någonstans att sova, måste fly för att någon tjallar på dem, etc. I ena stunden går Elvira på lina mellan två träd. I andra stunden sitter de båda och dricker vin.

Det går att se som upproriskt 60-talsfilmande inspirerat av Nya vågen, och det går att se som föregångare till reklamfilmer för smör eller schampo. Anledningen till att filmen blir varken eller är för att den inte stakar ut en väg eller väljer en riktning. Tekniskt är den inte klarsynt revolutionerande utan planlöst stojig – och samtidigt banalt seriös, som när de tappar den där vinflaskan och den Ack Så Symboliskt klunkar ut rödvin över den vita duken. Ring symbolism-aktuen, vi har en överdos!

Filmen inte bara saknar poäng, den saknar på sätt och vis en intrig också. Om vi inte visste att filmen var byggd på en verklig incident så hade vi lika gärna kunnat tolka den som en metafilm om ett par skådespelare som försöker spela in ett kostymdrama och till hälften lyckas.

Är man mer generös mot filmen kan man fortfarande tolka den helt käpprätt fel. Eftersom filmen börjar med att Elvira och Sixten redan är på flykt så vet vi inte varför de flyr eller varför vi ska ta deras parti. Kanske Sixten begår ett dumt misstag och kanske Elvira är förvirrad. Kanske det inte är världen det är fel på, kanske de själva bara inte har koncepten klara för sig. Eller ska vi bara tolka dem som unga och kära och därför okränkbara helgon? (Säg det till Pia Degermark, som blev mer än uselt behandlad under inspelningen).

Tydligast hur filmen egentligen inte har något på hjärtat blir det när Sixten träffar sin soldatvän Kristoffer och (även filmen) ska ställa sina Stora Frågor och antyda ett Mystiskt Budskap. Det kommer precis när man – nästan desperat – längtar efter att filmen ska komma med något slags filosofiskt argument, någon slags självinsikt, den nödvändiga dialogen med sig själv.

Men vad säger Sixten? Att han inte gillar våld, att han är kär i Elvira och ser saker ur hennes ögon, och att militärlivet därför förlorat sin mening. Sixten kommer med några gymnasiala metaforer om att “ett grässtrå kan vara hela världen” och att man måste “låna varandras ögon”. Detta är slagord och kraftiga metaforer, men de används för att hiva en stor stenbumling av luft upp på en piedestal. Det enda vi egentligen kan säga om Sixten är att han resonerar uselt och har huvudet uppe i det blå. Han har det för att filmen vill att han ska ha det – Sixten finns egentligen inte, allt är en hägring av blaj.

Jag ska erkänna att det känns lite märkligt att skriva den här recensionen, eftersom jag vet att filmen är älskad av så många. I vanliga fall brukar jag falla i led med allmänna uppfattningar om klassiker och åtminstone finna dem mer eller mindre bra – det finns oftast goda anledningar till varför väldigt upphöjda filmer blivit upphöjda – men jag måste helt enkelt säga vad jag tycker, och nu på filmens femtioårsdag kunde jag inte riktigt låta bli; skriver jag inte om den nu så skriver jag aldrig om den.

Bonnie och Clyde, som kom samma år, är en upplysande film att jämföra med. Den berättar förstås en liknande berättelse, men den har också tydliga teman och motiv – det är en film om två personer som faller för varandra av en galenskap vi förstår, eftersom vi ser miljön de kommer från, och filmen vågar också ta i destruktiviteten som driver dem. De rentav drivs av den destruktiviteten.

Elvira Madigan vågar däremot inte ta ställning till sitt eget innehåll. Jag ser det som en fundamentalt lat film, inte så lite självgod heller, perfekt tom och banal och samtidigt irriterande självbelåten medan den poserar. Den tar en marängtårta och presenterar den som om det vore mystisk konst eller en komplex karaktärsstudie med historiska eller politiska undermeningar. Jag har sett filmen ett par gånger, och letar alltid efter något att greppa tag i, men allt som finns är luft. Jag tänker att jag ska känna mig fram istället, försöka svara filmens lyrik med lite intuitivt engagemang… men det enda jag faktiskt känner är en svårighet att hålla mig för skratt.

FREDRIK FYHR


Elvira Madigan är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: 

1917: Döende svanen, Till lyckan. 1927: Berlin, storstadssymfoniNapoléon. 1937: Snövit och de sju dvärgarna. 1947: Den låsta dörren1957: Ung man med gitarr, Jailhouse Rock. 1967: Gissa vem som kommer på middag. 1977: Bröderna LejonhjärtaPeter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig. 1987: Begärets lag, Minnen av lycka. 1997: Titanic. 2007: Paranormal ActivityTransformers.


ELVIRA MADIGAN

1967, Sverige, 91 min, 35mm, färgfilm, 1.66:1. Regi: Bo Widerberg.  Manus: Bo Widerberg. Producent: Waldemar Bergendahl. Huvudsakliga skådespelare: Pia Degermark, Thommy Berggren, Lennart Malmer, Cleo Jensen. Foto: Jörgen Persson. Klippning: Bo Widerberg. Produktionsbolag: Europa Film. Distribution: Europa Film (35mm, 1967), SFI (VHS 1997, DCP 2017), SF (DVD, 2008, 2012). Genrer och kategorier: Drama, romantik, verklighetsbaserad, historia, Nya vågen; romantisk tragedi av klassisk uppgång och fall-sort, tre akter; mainstream, mellanbudget, inhemsk/svensk lansering. Premiärdatum/svensk premiär: 24 april 1967.

Omdöme: Romantiskt drama berättat genom episodiska dialogscener och montageliknande svep, med starkt fokus på standard-sentimentalitet och visuell naturromantik; konflikten är dock outvecklad och karaktärerna undergestaltade, vilket gör att berättelsen inte får någon tematik eller poäng, trots en iögonfallande dynamisk kontext.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *