Shutter Island (2010)

Denna text publicerades första gången i februari 2010 på en annan sida – det var en blogpost, men den ser mer eller mindre ut som recensionerna brukar se ut på den här sidan. Texten är kortad och lite omgjord.

Jag var och såg Shutter Island för några kvällar sedan. Efter sista scenen blir duken svart och med dånande musik står texten “Directed by MARTIN SCORSESE”.

Tre platser till vänster om mig höjer en kille rösten och känner sig manad att uttrycka ett “detta var det sämsta jävla skit jag någonsin sett!”

Han reser sig upp och börjar till och med prata med dom som sitter intill honom, som för att få medhåll. “Man trodde ju”, säger han, “att dom skulle lyckas vända den där någonstans i mitten men sen lyckades dom ju till och med sänka den några snäpp till.”

Jag tänker att det här är ju uppenbarligen inte en ointelligent människa, så tillvida att han kan formulera någon slags kritik mer specifik än “wööh” och “blä”. Men det är fortfarande en människa som säger att det är “dom” som gör filmer. “Dom” har gjort en usel film, menar denne gemene man-kritiker.

Jag undrar alltid vilka det är man kritiserar när man säger “dom”. Är det Martin Scorsese, amerikansk regissör, manusförfattare, producent och filmhistoriker, formare av World Cinema Foundation, vinnare av Oscars, Golden Globes, BAFTA, Directors Guild of America, hedersbelönad av AFI och allmänt känd som sin eras kanske främsta amerikanska regissör? Är det Dennis Lehane, vars bok filmen bygger på, vars litterära karriär inkluderar enormt många prisbelönade thrillers som lockat publik långt utanför deckarmålgruppen och vars filmatiseringar också vunnit Oscars? Är det Thelma Schoonmaker, filmklipparen som jobbat med Scorsese i 35 år och Oscarsnominerats sex gånger och vunnit tre gånger, en av de mest uppenbara och överlägsna begåvningarna inom fältet? Är det måhända Leonardo DiCaprio han stör sig på? En av vår tids kanske mest intensiva och ambitiösa Hollywood-skådespelare? Eller kanske det är någon annan i rollbesättningen som är specifikt usel? Mark Ruffalo? Emily Mortimer? Michelle Williams? Patricia Clarkson? Ted Levine? Elias Koteas? John Carroll Lynch? Kanske okända namn för vanligt folk? Okej, kanske det var Ben Kingsley som var dålig? Eller Max von Sydow? Måhända musiken, utvald och bearbetad med Scorsese av hans ständige medarbetare Robbie Robertson, en gång i tiden huvudgitarrist i The Band? Kanske fotot var fult? Av Robert Richardson? Ja han har ju trots allt bara vunnit två Oscars, för JFK och The Aviator.

Kanske menade den högljudda herrn att de allihop var dåliga. Det var ju “dom” som misslyckats. Jag undrar, om de här filmskaparna har gjort “den sämsta jävla skit” han någonsin sett, vad är det bästa jävla skit han någonsin sett? Jag skulle väldigt gärna vilja se den filmen.

Själv tyckte jag att det var en ganska underbar upplevelse, om än av mer emotionella än teoretiska skäl. Jag tror säkert att det kommer finnas många människor som håller med vår högljudde vän. Han menade att “dom” förolämpat hans intelligens. Ja, han har säkert sett både Sjätte sinnet och De misstänkta (1995). Ingen ska komma och tro att han är dum!

En film är dock inte en rebus, eller ett pussel. Om Doktor Caligaris kabinett (1920) bara stod och föll på sitt överraskningsslut så skulle vi inte titta på den fortfarande. Vi kan notera planteringar, få föraningar, koppla vad som sker i filmen till vad vi vet sedan tidigare om film och berättelser, men det hör ju bara till. Intrigen – framför allt om vi pratar om en snårig thriller – är bara ytskiktet ändå.

Detta blir ännu tydligare i Shutter Island, som bara på en intrignivå är en deckare. Filmens tema är galenskap. Filmen utspelar sig 1954, Leonardo DiCaprio spelar en US Marshall som anländer med sin nya partner till en obehaglig fängelseö där enbart de mest farliga och obotliga mentalfallen sitter inspärrade. Hans uppdrag går ut på att leta rätt på en fånge som rymt, utan kläder ifrån ett låst rum, och råkar det inte vara så att årtiondets storm är på väg att dra in över denna ö som i princip är omöjlig att fly från.

Redan från början står det klart att den här filmen inte kommer att sluta med någon Poirot som samlar folk i stora salen. DiCaprio är från första stund störd av de kafkaliknande läkarna som av någon anledning är omöjliga att få kontakt med, som verkar stå skyddade från högre makter, och som dessutom uppenbarligen döljer något. Ben Kingsley är i synnerhet vidrigt munter medan hans karaktär säger först det ena, sen det andra, utan att röra en förvånad min.

Åskådaren ställs alltså egentligen inför en hederlig gammal klassisk mysterienöt – flykten från det låsta rummet – men får inte tid att fundera så mycket på den, för den gotiska stämningen av ond bråd domedag är alltför distraherande. Redan inledningen, när DiCaprio och partnern (Mark Ruffalo) anländer är en slags öppen hyllning till King Kong. På en gungande båt anländer dem till en ö som lika gärna hade kunnat ha en stor vulkan formad som en dödskalle. Musiken dånar. Allt är obehagligt redan innan någonting har hänt. Filmen attackerar omedelbart åskådarens sinnen, psyket och dess orienteringsförmåga eftersom filmen som om den vore en sjuk hjärna i sig självt, handlar om galenskap.

Det krävs en regissör av Scorseses kaliber för att kunna bearbeta ett tema, intakt, och ändå föra en handling, också den intakt, framåt. Jag reagerar omedelbart på filmens introduktion, den uppenbart fejkade horisonten i bakgrunden, den stereotypa film noir-jargongen, neurotiskt ryckiga jump-cuts, flashbacks och, framför allt, Scorseses och Schoonmakers lysande grepp att medvetet fula till shot-reverse-shot-klippningen – från den ena vinkeln gestikulerar karaktärerna med armarna, från den andra står de stilla, i den ena vinkeln har DiCaprio vänt sig till hälften mot relingen, i den andra står han kvar, plötsligt står de mitt emot varandra i en närbild.

I en vanlig film skulle detta vara slarvigt berättande. I den här filmen är det konsekvent utförd teknik som bara en filmskapare eller filmvetare så tidigt kan märka. För publiken i allmänhet lägger sig den här rubbningen i det undermedvetna. Åskådarens hjärna är redan påverkad av bilderna, utan att förstå varför. Scorseses nästa grepp ökar pulsen omedelbart efter att fått den ur balans. Den drömska och kaotiska musiken bygger upp en mardrömslik stämning och när vi äntrar fängelset slukas åskådaren och vill omedelbart vända om och ta sig därifrån – samtidigt händer inget på bild som skulle skrämma slag på någon. Det pågår på en nivå under huden.

Shutter Island är på många sätt min barndoms film. Besatt av dunkelhet, mystik, mörker, stormar, öar, fångenskap och mysterier är det här exakt den film jag skulle skapat som tioåring om jag bara kunnat öppna huvudet och skapa en film på en sekund. Det var längesen jag såg en storm skildrad såhär underbart. När ovädret piskar mot fönsterrutorna och vatten läcker in från taket och skrammel hörs någonstans längre bort i surroundsystemet har jag kurat upp mig i min halsduk och undrar om jag inte ska tända lite ljus när jag kommer hem och se på Psycho (1960) för kanske fyrtiotredje gången.

En annan perfekt rundgång är filmens underliggande gåta, som inte blir genialisk förrän den avslöjas och man inser att sakerna som inte hänger ihop i själva verket hänger ihop utomordentligt. När vi når en förklaring i filmens tadaaa-upplösning reagerade åtminstone jag med fascination över hur mycket jag tillät mig att acceptera bara för att filmen påstod att det var sant. Det hade funnits flera tillfällen då jag kunnat pausa för mitt inre och koppla ihop trådarna – men jag var för upptagen med att rida på filmens våg. Min hjärna sorterade bort förbryllande information, som när barn sorterar bort information de inte förstår, och jag kände aldrig för att reflektera över hur saker (inte) hängde ihop. Och även när filmen är slut så vill jag inte att den är avslöjad – och jag tror inte att den helt är det heller. Det finns fortfarande några “om inte” kvar där. Jag tror det mesta blir sagt. Kanske något är si istället för så. Men kanske att det faktiskt, ändå, trots allt var så hela tiden…

Så de där oändligt förföriska gotiska bilderna. Och så de där dånande hornen på ljudspåret. Dåån-dåån-dåån.

Jag och min biokompanjon gick och handlade när filmen var slut, men valsade bara omkring som råttor i en labyrint, alldeles som mentalpatienter, med överstressade hjärnor och sänkt organisationsförmåga.

Den här har de lyckats med, med andra ord.

FREDRIK FYHR


SHUTTER ISLAND

2010, USA, 138 min, 35mm, 65mm, digital (35mm, DI/DCP), färgfilm, 2.35:1. Regi: Martin Scorsese.  Manus: Laeta Kalogridis, efter romanen av Dennis Lehane. Producent: Brad Fischer, Mike Medavoy, Arnold Messer, Martin Scorsese. Huvudsakliga skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow, Michelle Williams, Emily Mortimer, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Ted Levine, John Carroll Lynch, Elias Koteas, Robin Bartlett, Christopher Denham, Nellie Scuitto, Joseph Sikora. Foto: Robert Richardson. Klippning: Thelma Schoonmaker. Scenografi: Dante Ferretti. Kostym: Sandy Powell. Produktionsbolag: Paramount Pictures, Phoenix Pictures, Sikelia Productions, Appian Way. Distribution: UIP (35mm, 2010), Paramount (DVD, 2010 et al). Genrer och kategorier: Thriller, mysterie, noir, krim, med inslag av fabel och pusseldeckare; treaktsstruktur (anslag-undersökning-avslöjande), noir-intrig med viss egenartad stil; mainstream, mellanbudget, studiofilm via enskilda produktionsbolag. Premiärdatum: 13 februari 2010 (Berlinale). Svensk premiär: 19 februari 2010.

Omdöme: En drömsk och cinematiskt originell thriller som arbetar på sina teman/berättelsens personlighet och extremt starka stämningsskapande medan den går igenom en intrig som på många sätt sluter sig kring de sakerna, och definierar dem, i en slags cirkelgång. Inte omöjlig att lista ut, och kan anklagas för att vara enbart fluff, men tekniskt felfri och rytmiskt subtil, full av infall och idéer som är lika kreativa som säkra; mycket starkt filmskapande.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *