Band Aid

Vissa filmer är märkliga sammanträffanden – de dyker upp just när du gick runt och tänkte på dem (även om du inte visste att du gjorde det) och när du ser dem inser du att, vänta nu, här har ju någon gått runt och tänkt (och upplevt) samma sak som jag.

Med det sagt är jag i en lite, ska vi säga komprimerad sits, när jag pratar om Band Aid, en sådan där smådryg men mycket opretentiös romantisk indiekomedi som försöker vara så charmig som möjligt utan att göra sig till, eller knäppa till det i quirk-överdoser. Så mycket kan jag nog säga utan att vara helt fel ute.

Resten är en fråga om att vara trettio-nånting och dela på ett hushåll och få ihop pengarna, jobba för att man måste, försöka bli klar över dåtiden (där ens besvikelser bor) och framtiden (som bär ett stenhårt pokerface) och samtidigt försöka hålla glädje vid liv – jag lovar att jag förstår dig, om du är yngre, och bara ser två odrägliga bittergökar i Anna (Zoe Lister-Jones) och Ben (Adam Pally). Och om du är äldre så förstår jag dig kanske senare.

Band Aid – som också skrivits, producerats och regisserats av Lister-Jones – är i grund och botten en romantisk komedi med en hisspitch: Ett bittert par startar ett band för att rädda förhållandet, och de bygger sina låtar på gräl de haft. Som trummis har de Weird Dave (Fred Armisen), den medelålders mannen som bor i huset intill som är konstig och uttryckslös och visar sig vara en sektliknande före detta sexmissbrukare (ni vet, indiekomedier).

Filmens oavvisliga styrka ligger i de genuina dialogerna, filmens genomlevdhet, sättet Lister-Jones och Pally uppenbarligen vet exakt vad manuset handlar om. Vem som helst kan rygga tillbaka i början, när Anna och Ben dribblar repliker och repliker-på-repliker till varandra som låter som två dåliga stand-up-komiker som försöker testa material på varandra. Men häng kvar. Det finns något här.

Typiska romantiska komedier använder sin intrigmall bara för att genomföra den – en stereotyp, melodram utan överraskningar – men liksom många smarta förstafilmare använder Lister-Jones den som en plattform för saker hon är intresserad av. Hon får oväntat mycket gjort mellan montage, musiknummer (med flera mycket roliga, egenskrivna låtar med texter som “I love you but I don’t wanna fuck you”) och den där uppgång-och-fall-intrigen som egentligen alltid slutar tillbaka på ruta noll.

Anna och Bens besvikelser, till exempel; på varandra, på deras liv så här långt. Ben är en konstnär som numera designar loggor åt företag, medan han spelar TV-spel i soffan. Anna är en författare som nästan gav ut en bok en gång. Nu kör hon Uber-taxi. Dagarna går, de är fast. I varandra ser de bara denna fasthet, och frustrationen leder till bråken. Alla deras vänner har barn, för övrigt. De har inte det. Det finns anledningar.

De här sakerna är inget som egentligen sägs rakt upp och ner, annat vid ett par tillfällen. Det är saker som syns i detaljerna – sättet Lister-Jones minns och återberättar något (jag måste utgå ifrån att) hon varit med om själv. Detaljer som att Ben och Anna röker mycket gräs ihop – det verkar nästan bara vara då de är vänner på riktigt – eller sättet de beter sig efter Ett Extra Stort Bråk och de skiljs åt. Vi får en sådan där moll-period där han är utkastad och hon själasöker sig själv. Skillnaden mellan Band Aid och en typisk romkom är att Ben och Anna vet hur de ska bete sig i sådana situationer. Det finns fantastiska små ögonblick i filmen, som när Anna står själv på en scen och Ben är i publiken – men han går innan hon ser att han är där.

Allt i filmen fungerar inte så bra som tanken varit – det är en långfilmsdebut och det märks ibland, framför allt i början när Anna och Ben ska komma på det här med att starta ett band, och vi måste hjälpa till med fantasin för att filmen ska fungera.

Men märkligt nog blommar den ut efter det, med det ena insiktsfulla spåret efter det andra. Vad vi får i slutändan är en blygsam men rätt så tillfredsställande kartläggning av ett förhållande i en lösbar kris – återigen hade en vanlig romkom handlat om ära och berömmelse, men Ben och Anna förstår att deras lilla pop-projekt handlar om dem själva i första hand. Lister-Jones drar linjer mellan alla prickar hon lägger upp, bildar så småningom tematiska mönster; låtarna handlar om bråken som handlar om besvikelser som handlar om trauman; traumat gör dem besvikna, vilket gör dem arga och ledsna, vilket leder till bråk, vilka blir låtar.

Det är inte en film att se för den som vill ha en matig berättelse – Band Aid slutar inte långt ifrån där den börjar. Men det är en rolig och romantisk film, även när den försöker vara så bitter och tragisk som möjligt. Det är en film som är oväntat mogen för sin ålder.

FREDRIK FYHR


BAND AID

2017, USA, 91 min, codex (DI/DCP), färgfilm, 2.40:1. Regi: Zoe Lister-Jones.  Manus: Zoe Lister-Jones. Producent: Natalia Anderson, Zoe Lister-Jones. Huvudsakliga skådespelare: Zoe Lister-Jones, Adam Pally, Fred Armisen, Susie Essman, Retta, Hannah Simone, Ravi Patel, Brooklyn Decker, Angelique Cabral, Majandra Delfino, Nelson Franklin, Kailash Banerjee Sukhadia, Vivien Lyra Blair, Nolan Malcolm Fink, Nilu Gacek, Dylan Magenheim, Leo Jones, Colin Hanks, Daryl Wein, Chris D’Elia, Jamie Chung, Erinn Hayes, Gillian Zinser, Jesse Williams. Foto: Hillary Spera. Klippning: Libby Cuenin. Musik: Lucius. Scenografi: Hillary Gurtler. Kostym: Sarah Fleming. Produktionsbolag: Mister Lister Films, QC Entertainment. Distribution: (VOD). Genrer och kategorier: Komedi, drama, romantisk komedi, relationskomedi, musikfilm, indie/quirk med inslag av mumblecore; treaktsstruktur och romkom-intrig med high concept-pitch; mellanmainstream, lågbudget, oberoende produktionsbolag (indie). Premiärdatum: 24 januari 2017 (Sundance). Svensk premiär: 13 november 2017 (VOD).

Omdöme: Genomlevd och personlig relationskomedi som använder säkra mallar som underlag för en berättelse med skärpta och relativt ovanliga dialoger om tvåsamhet, personliga trauman, självförverkligande m.m; inte helt disciplinerad i regin (vilket gör vissa delar av intrigen undergestaltad) men fokuserar på dialog och skådespeleri som är så oförfalskad och inspirerad att allt slutar med hedern i behåll.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *