Clownen (1926)

Eftersom människor i allmänhet inte längre tittar på stumfilmer – och även de flesta filmälskare verkar se dem som någon typ av obskyr kuriosa, eller några slags mer eller mindre irrelevanta och “förlegade” proto-filmer – så brukar synen på dem vara i allmänhet monoton. Ofta pusslas den generella kunskap som finns ihop till en ofärdig uppfattning – de består av folk som drattar på ändan (typ Chaplin), eller folk som gestikulerar mycket (en nidbild som blivit populär via TV-reklamer och annat) eller en massa montage (den ofta citerade montagetekniken från Sovjet). Resten är liksom… ja, bara stumfilm. En stumfilm är en stumfilm. Typ som en genre för sig.

I själva verket fanns en hel flora av uttryck och tekniker innan ljudfilmen kom. En film som Clownen (1926) gör det extra tydligt, eftersom den kom två år efter Victor Sjöströms mer kända Han som får örfilarna (1924), en annan melodram om en ledsen clown. Medan Sjöströms film var en flopp i USA så var Clownen den mest framgångsrika danska filmen på hela 20-talet.

Det var inte direkt en rip-off – cirkustemat var relativt populärt, och regissören A. W. Sandberg hade redan gjort en version av filmen 1917. Clownen var alltså en nyinspelning, av samma regissör, och inte heller det är exakt samma sak som en nyinspelning idag. Filmer var inte lika objektifierade och marknadsanpassade som nu – filmer kom och gick, hade ingen marknad annat än på bio, så det var inget konstigt att göra samma film en gång till. De tio år som gått sedan den första Clownen hade dessutom sett en hel del tekniska innovationer.

Inte för att det egentligen syns extremt tydligt – Clownen var en mycket gammaldags film för sin tid, och den var gjord i den gamla hederliga Nordisk Film-traditionen som blommade ut på 1910-talet, då Danmark var en av världens mest prominenta filmländer och melodramerna från Nordisk Film var kända världen över för sina populistiska och lite småbilliga intriger (som gjorde folk nyfikna och sålde biljetter) blandat med konstnärlig disciplin, ambitiöst skådespeleri och mycket vackert fotoarbete.

En recension från den sextonde november 1926 (nästan exakt 91 år sedan) i Tidningen Upsala menar att Clownen är “film i den gamla goda stilen, fin och mänsklig” och jämför med Han som får örfilarna, som Sjöström gjorde i Hollywood två år tidigare. Pir Ramek, som kritikern heter, skriver att Sandberg är jämförelsevis  “obesmittad av modern regiteknik; här i ‘Clownen’ finns ingenting av symbolismen, ljusspel och s. k. direkta närbilder”.

Man ska inte tala illa om de döda, särskilt inte när man ser samma film 91 år senare på DVD, men jag finner recensionen (som återfinns här) lite lustig, och jag vet inte om Ramek vet vad han talar om eller försöker att sätta fingret på en känsla genom att gissa på några begrepp. Hursomhelst är det sant att Sjöströms film har fler effekter, symboliska och Intolerance-inspirerade mellanspel och ett allmänt högre tempo med fler klipp. Clownen har sin beskärda del av symbolism och ett hantverk som är lika skickligt som rimligtvis “modernt”, men det är sant att den är långsammare, mer metodisk, mer jordnära, mindre av ett spektakel. Kanske filmer blir gammaldags så fort de väljer att ta det mer piano.

Gösta Ekman, som har huvudrollen, är ett bra exempel på filmens modernitet – Ekman var en stjärna som klippt och skuren för 20-talet, med sin pojkaktiga utstrålning och charmanta oskuldsfullhet, denna inte helt problemfria aura av perfektion som gjorde honom populär på gränsen till helgonförklarad i Sverige. Få kunde veta att han bakom kulisserna var en divig arbetsnarkoman som övergav fru och barn för sitt arbete – 1926 började han även missbruka kokain, ett missbruk som troligen eskalerade året därpå då hans nio månader gamla son dog; faktum som sammantaget ökar förståelsen för den delvis självbiografiska clown han gestaltar här, med ena foten i succén och den andra på väg mot personliga tragedier.

Intrigmässigt är Clownen ett epos om vanliga människor – inte speciellt originellt i sig, även om det är rätt ovanligt idag. Vi börjar på den franska landsbygden med en nostalgisk, romantisk skildring av den sorglösa, resande cirkusen, med soldränkt och landskapsrikt foto (Christen Jørgensen). Ekmans clown har det obetalbara namnet Joe Higgins och är kär i akrobaten Daisy (Karina Bell) som är kär i honom tillbaka. Samma dag som de gifter sig meddelar hennes far, cirkusledaren James Bunding (Maurice de Féraudy), att de har fått ett viktigt gig i Paris. De lämnar den idylliska landsbygden för Den Syndiga Storstaden där deras begåvningar, egon och Show Must Go On-tänk gör att de överger varandras hjärtan och barmar för sina egna karriärer.

Kontrasten mellan den heliga landsbygden och den korrupta storstaden är ett tema som inte är ovanligt för 1920-talet – en omvälvande tid av sexuell revolution, industriell tillväxt och allmän optimism – och den har sedan dess blivit en typ av myt som inte sällan går ihop med konflikten mellan det hårt arbetande, egodrivna paret som inte kan hålla ihop eftersom de är för upptagna med sina egna framgångar (se La La Land för ett utmärkt konkret exempel på båda de här sakerna).

Sedd ur den synvinkeln är Clownen en modern film för sin tid, faktiskt en film som behandlar själva idén om modernitet, och vad det ska bli av Den Gamla Världen och De Gamla Värdena (här symboliserat i cirkusekipaget) när världen blir Bullrig, Ytlig och Kommersiell. Å andra sidan är den episka strukturen äldre, och (sagt i förbifarten) lite mer ytligt melodramatisk än en film som Hämndens natt (1916), till exempel, den typ av danska film som Clownen eventuellt längtar tillbaka till, men också en mycket mer dynamisk och mångfasetterad film än Sandberg kanske insåg.

Hursomhelst. Det går inte gott för Joe och Daisy – de har förresten ämerikänzka nämn för att exporten ska bli enklare, en annan gammal Nordisk Film-tradition (senare i filmhistorien kallas det kort och gott exploitation) – som slutar lika fattiga som de börjar, men de var lyckliga i sin Eden-liknande okunskap; som unga är de fattiga och lyckliga, men den som har pengar och framgång och sedan ser de sakerna försvinna, hamnar i ett slags helvete, på grund av sin egen, korrupta blick. Framgång leder också till att själ och hjärta förleds – här finns otrohet, uppbrott, hedersrelaterade avvisningar, självmord och förbannande av himlarna, innan en vagt hoppfull not kan skönjas á la “tomorrow is another day!” via genrens sedvanliga missförstånd, ouppklarade hemligheter, och så vidare.

Ju mer insatt man är i Gösta Ekmans personliga olyckor – de som var på väg, och de som redan drabbat honom – desto tydligare blir Joe Higgins en självbiografisk roll. Kanske han sökte utlopp för sitt eget dåliga samvete – också han var en stjärna som till stor del övergett sin familj för ett kringresande liv i ensam glamour, och vad är inte en bättre symbol för en skådespelares självhat än en clown. Jag tycker att man kan skönja subtil ambivalens i hans spel, ett som fungerar särskilt bra mot de övriga skådespelarna, som är felfritt proffsiga men också lite mer överjämna och förutsägbara.

Man kan säga liknande saker om Sandbergs säkra regi, och sättet han skapar en mycket jämn rörelse åt filmen; inledningen är precis så solig och romantisk att vi kan ana att det inte kommer att fortsätta på det spåret, och vändningen mot tragedin är mycket effektivt driven, trots att man kan tycka att de övergripande sensmoralerna är lite präktiga. Här, kanske mer än på något annan sätt, är filmen “gammaldags”. F.W. Murnau hade något liknande på hjärtat ett år senare, när han gjorde mästerverket Soluppgång, men då var han klok nog att göra det till en liten och utsagt “tidlös” berättelse om Mannen, Kvinnan och Staden, en film som kommer att glimma i sin julkalenderskimrande magi så länge vi har ögon att se film med.

Clownen är, i jämförelse, lite mer patetisk och grovhuggen – men det är fortfarande en elegant och på sitt sätt klanderfri film. Den bekräftar många klichéer som finns om stumfilmer – att de vältrar sig i de mest basala känsloyttringarna, att det är en film om Kärlek! Hat! Svartsjuka! Hämnd! Elände! Galenskap! Sorg! Lycka! Tro! Hopp! Kärlek! Igen! Och! Ännu! Mer! – men ju mer man lär sig om stumfilmer, desto tydligare blir det att också detta hyperromantiska drama kan göras på olika sätt. På sätt och vis blir La La Land också en stumfilm, för det är ur denna mylla den hämtar sin kraft och inspiration, via alla musikaler som gjordes när ljudfilmen kom.

Det är inte för inte som Joe Higgins kändaste nummer är en ballad som han sjunger vid flera tillfällen i filmen. Det är alltså en stumfilm som försöker ljuda så högt som möjligt, en stumfilm som spricker i knutarna för att få bli en ljudfilm. Att den samtidigt är så gammaldags, till viss del stilistiskt men allra mest i tematiken, gör den till ett slående bevis för hur omöjliga stumfilmer är att räkna ut. De är, allt som oftast, allt på en och samma gång; med tidens facit i hand kan vi se såväl den verkliga självbiografin som den tidlösa fiktionen, den tekniska perfektionen, sättet den såg framåt och sättet den såg bakåt, vilken plats den faktiskt hade i sin samtid, och släpper vi in en romantisk film som Clownen in på huden, om vi kopplar på vår historiska empati, då kan vi också känna varje tår som Gösta Ekman fäller här.

FREDRIK FYHR


Clownen är en av filmerna på Studio S-boxen “Den store Gösta Ekman” som recenseras på sidan.


CLOWNEN

Klovnen. 1926, Danmark, 137 min, 35mm, svartvit stumfilm, 1.33:1. Regi: A.W. Sandberg. Manus: Poul Knudsen, A.W. Sandberg. Producent: A.W. Sandberg (okrediterad). Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Karina Bell, Maurice de Féraudy, Robert Schmidgt, Kate Fabian, Karen Caspersen, Mathilde Nielsen, Jacoba Jessen, Holger Pedersen, Eric Bertner, Peter Nielsen, Henry Seemann, Philip Bech, Edmonde Guy, Ernst Van Duren, Sigurd Langberg, Torben Meyer. Foto: Christen Jørgensen, Einar Olsen. Musik: Walter Schrøder (originalmusik). Scenografi: Carlo Jacobsen, Poul Kanneworff. Produktion/distribution: Nordisk Film. Genrer och kategorier: Drama, klassisk melodram, romantik, uppgång-och-fall, sensmoral; stumfilm i 3/5 akter, mainstream (vertikal produktion).

Omdöme: Skickligt gjord melodram i klassiskt snitt, inte speciellt originell men säkert berättad, visuellt vacker, fint spelad och med ett tempo som tillåter en och annan emotionell nyans.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Clownen (1926)

  1. Pingback: Terje Vigen (1917) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *