Breathe

Det bästa man kan säga om Breathe är att den ser rätt så fantastisk ut. Veteranfotografen Robert Richardson vet hur man ramar in saker i bild, en syssla som blir särskilt spännande när filmen är fotad i något som liknar CinemaScope, en digital 65mm-variant som ger en bild som bara kan ses på största möjliga duk. Jag såg filmen i en mindre salong, och fastän den var utrustad för 2.35 scope-widescreen, den valigaste typen av widescreen-film idag och en nog så bred vidfilmsbild, så gick filmen i letterbox, det vill säga med de svarta rutorna över och under bilden. Breathe går i 2.76. Om du undrar vad det betyder så behöver du bara veta att det är brett – det är ju nästan tre, rentav!

Ska du se Breathe ska du alltså se den på så stor duk som möjligt – det är så den är tänkt att ses.

Frågan är förstås om du behöver se Breathe till att börja med. Att jag suttit och funderat över bildformatet föreslår kanske att filmen lämnar mer att önska i övrigt.

Det är en snäll och välmenande film som inte riktigt vill störa oss. Den påminner om ett utdraget kafferep – svårt att klaga på, men knappast spännande eller berörande på riktigt, framför allt inte när kakorna aldrig tar slut och magen börjar surna efter femte koppen mellanrost.

Kafferepets samtalsämne är Robin Cavendish (Andrew Garfield), poliopatienten som vägrade spendera resten av livet på sjukhus utan gick sin egen väg, levde ett så fullgott liv som möjligt, utvecklade många hjälpmedel för poliodrabbade och blev en symbol och aktivist för handikappades rätt i samhället. Filmen är producerad av Jonathan Cavendish, Robins son, och är därför en okritisk hyllning. Det är där den där snällheten kommer in. Om Breathe vågat vara lite bombastisk så kanske den rört upp en och annan förtjänt tår, men nu är den emotionellt avmätt och tonmässigt monoton på ett feltänkt “smakfullt” sätt.

Men en film börjar och slutar i sitt uttryck, inte i sin avsikt. I verkligheten blir Breathe därför en film som inte riktig handlar om något särskilt. Den presenterar Robin Cavendish för oss, och that’s it. Vi får tidigt se hur han faller för Diana (Claire Foy), kvinnan som ska bli hans hustru och hjälpreda resten av livet (och förstås en figur vars enorma livsuppoffring inte riktigt tillkännages på ett tillfredsställande sätt). “She’s gorgeous!” konstaterar han så fort han ser henne – sedan är de gifta. Vad de ser i varandra? Vem vet. Det är kärlek på film, tyst nu.

Så, filmen fortsätter. Cavendish drabbas av sin sjukdom, är deppig och förlamad – en slentrianschablonmässig Jonathan Hyde spelar en ond, maktgalen läkare som tagen ur en Robin Williams-film: Såklart lovar han att Cavendish bara har månader kvar att leva, såklart vägrar han gå med på tanken att Cavendish kan leva ett liv utanför sjukhuset, såklart Överbevisar Han Överheten, och så vidare.

Så… filmen fortsätter. Robin och Diana lever sitt liv. De utvecklar en rullstol för poliodrabbade. De förbättrar modellen. Robin ser sitt barn växa upp framför sina ögon, och de bildar så småningom en familj på sina egna villkor. Robins fångenskap i rullstolen utmanas oavbrutet – “kan vi inte åka till Spanien tillsammans?” undrar den ledsna sonen. Klipp till ett flygplan och en semester på Tarragona! Inget Ska Stoppa Oss!

Jag vill inte missleda läsaren här – Breathe är ingen storslagen, pompös snyftare. Jag önskar däremot att den skulle ha fått vara det. Istället faller filmen offer för den tonmässiga oklarhet som många debutanter gör – filmen utgör en regidebut för självaste Andy Serkis – där scener inte får en tydlig karaktär, eller där de ibland är roliga mitt i det tragiska eller tragiska mitt i det roliga (hela tiden utan att man vet om det verkligen varit avsikten) och vid de stora stunderna, som när Robin håller ett brandtal för en kongress i Tyskland (där man förstås behandlar sina poliopatienter som labbråttor för, ni vet, tyskar) så är det inte tillräckligt välskrivet för att vara drabbande på ett djupt sätt, och inte tillräckligt skamlöst sentimentalt för att vara lyxkitsch á la A Beautiful Mind (en jämförelsevis underskattad film, om jag minns det rätt).

Serkis har istället riggat scenerna och hoppats på att skådespelarna ska bära hela filmen – men skådespelare kan bara bära dialog, vilket de också gör här (det finns få aktörer att klaga på, även om Andrew Garfields stiff-upper-lip-brittiska är lite oavsiktligt komisk). De kan inte bära hela berättelsen (det bör helst manuset göra) och de kan inte heller framhäva den utan att en regissör hjälper till (vilket Serkis inte riktigt verkar ha gjort).

Men grundproblemet är nog, ändå, det fruktlösa ursprunget till filmen – Breathe är en cinematisk motsvarighet till ett begravningstal. Den är för seriös för att förtjäna de tårar den eventuellt kan manipulera fram ur publiken (för en film blir inte bättre av att den får dig att gråta, det kan faktiskt vara precis tvärtom) och den är för oseriös för att tas på allvar – jag menar, vi vet inte ens om vi är i Väst- eller Östtyskland när vi åker dit (fastän det sker på 70-talet så står det bara “Tyskland”). Om det låter som hårklyverier så är en desto viktigare dramatisk impotens faktumet att filmen knappt går in på de mörka aspekterna av polion, och när den gör det viker den av så fort den kan.

Breathe är en film som (be)visar hur innehållet, inte idéerna, räknas. Filmen handlar om en man som får polio, och lyckas leva ett bra liv ändå. Det är hemskt att få polio, men filmen gör misstaget att tro att vi ska utgå ifrån det. Robin Cavendish gick igenom ett helvete, men eftersom vi inte riktigt får uppleva det helvetet kan vi inte heller beröras av hans seger. Vi får istället en film som aldrig spänner sina muskler, som aldrig riktigt chockar oss eller driver oss genom Golgata. Det är en långdragen, tung film – rentav trist att sitta igenom – och irriterande nog väger den nästan ingenting.

FREDRIK FYHR


BREATHE

2017, Storbritannien, 118 min, codex (ARRI Alexa 65/DCP), färgfilm, 2.76:1. Regi: Andy Serkis. Manus. William Nicholson. Producent: Jonathan Cavendish. Huvudsakliga skådespelare: Andrew Garfield, Claire Foy, Ed Speleers, Tom Hollander, David Butler, Ben Lloyd-Hughes, Miranda Raison, Camilla Rutherford, Andre Jacobs, Diana Rigg, Jonathan Hyde, Amit Shah, Penny Downie, Emily Bevan, Roger Ashton-Griffiths, David Wilmot, Patrick Godfrey, Steven O’Donnell, Hugh Bonneville, Tom Turner, Harry Marcus, Marina Bye, Jack Madigan, Frank Madigan, Stephen Mangan, Adam Neill, Sylvester Groth, Norman Anstey, Dean-Charles Chapman, Lorraine Ashbourne, Rosie Cavaliero. Foto: Robert Richardson. Klippning: Masahiro Hirakubo. Musik: Nitin Sawhney. Scenografi: James Meritfield. Kostym: Charlotte Walter. Produktionsbolag: Imaginarium Productions. Distribution: SF Studios. Genrer och kategorier: Drama, biopic; tre/femaktsstruktur, episk intrig; mainstream; privatsponsrad via oberoende produktionsbolag (halvindie). Premiärdatum: 11 september 2016 (TIFF). Svensk premiär: 29 januari 2017 (GIFF), 13 november 2017 (VOD).

Omdöme: Konventionell biopic/sjukdomsfilm, habilt spelad men för livlöst regisserad – belyser inte sin egen konflikt (sjukdomen, livsviljan, kärleken) på något detaljerat eller belysande sätt, utan hänfaller till narrativa rutiner utan karaktär; tekniskt OK men menlöst.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Breathe

  1. Pingback: Videosöndag 26/11 2017 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *