Mordet på Orientexpressen

Mordet på Orientexpressen är en sublim filmatisering av en av världens mest berömda deckare – en stor uppgift, som ändå kommer lite i skymundan. Kenneth Branaghs film verkar komma från ingenstans, nästan på tal om ingenting. Många som går och ser filmen gillar den, men den verkar inte ha blivit så väl omtyckt av kritiker.

Det är kanske inte så konstigt, eftersom de ofta värderar filmer som nyheter, och gärna mäter dem i aktualitet och “relevans”. Mordet på Orientexpressen är dessutom fellanserad som den klassiska whodunnit den på ytan är, och inte som det blödiga moraldramat som finns under ytan. När en film inte matchar reklamen är det inte alla som orkar leta efter vad som faktiskt finns där istället.

Men det är förstås inte slutet på hindren för den här filmen. För smakkänsliga befinner den sig i en krånglig sits mellan lättsam nostalgi-underhållning och tung dramatik, men den är varken det ena eller det andra och den saknar helt en modern pitch. Här finns ingen het, smart kontext att hänga sin åsikt på. Ingen kommer att skriva en delad krönika om den här filmen. Det är inte en samhällsplikt att se den. Du kommer inte att känna dig som en bättre person av att göra det. Det är en storfilm, men – hjälp! – den är inte “viktig”. Inte heller går den i femtio klipp i minuten, eller spelar på intertextuell ironi, så yngre och otåligare biobesökare på jakt efter “underhållning” känner sig säkert hemlösa i den också.

Dessutom bygger den på en extremt känd bok av Agatha Christie, en författare som inte direkt genomgår någon slags retro-hip period för tillfället, och även utan Sidney Lumets filmversion från 1974 (där Ingrid Bergman vann en Oscar) så måste man utgå ifrån att minst hälften av biobesökarna vet slutet, och att de som inte vet slutet tillhör en generation som samtidigt förväntas veta vad fallet Lindbergh var (det berömda fallet har en roll att spela i berättelsen).

Som om inte det var nog utspelar sig filmen i ett cineastromantiskt 1930-tal, på ett cineastromantiskt tåg, analogt fotat och projicerat i 70mm med en uppsättning skådespelare i Grand Hotel-traditionen. Ja det var ju faktiskt gammaldags redan 1974. Hur många som såg filmen ens då visste vad Grand Hotel var?

Jag trodde inte heller att den nya filmen skulle vara bra – så mycket konstaterade jag för några veckor sedan, bara – för att jag inte förstod vad vinkeln var, hur den liksom skulle “passa in”. Nu när jag faktiskt sett filmen – i hägrande 70mm, naturligtvis – kan jag konstatera att det förmodligen är årets mest underskattade.

För om du vill att den här filmen ska finnas, om du kan se vad en Christie-film skulle kunna vara och vad denna film är, om du har något som helst hum av vad en Poirot-film är och om du är redo att lyssna på filmen och tolka den med ett öppet sinne, då är det inte svårt att beundra vad Kenneth Branagh gjort här.

Det är inte bara en överdådig och vacker film att se på (se den i 70mm om du kan) och den är inte bara professionell och välgjord in i minsta detalj. Den är också själfull och oväntat vemodig, och den tar berättelsen på större allvar än man nästan hade kunnat tro att någon skulle få för sig att göra. Från att vara en lättviktig, chic whodunnit har Mordet på Orientexpressen blivit en romantisk film, en smått hemsökande tragedi; Branagh gör för Christies roman ungefär vad Francis Ford Coppola gjorde för “Dracula” i sitt jämförbart underskattade nästan-mästerverk från 1992.

Den stora skillnaden mellan den här versionen av Poirot och alla andra som gjorts är att denna film behandlar detektiven som myt – vi kan redan den här berättelsen, och konceptet med Poirot, och det är hela poängen. Vi ska inte få se samma sak igen. Vi ska få se vad Poirot upplever när det händer Branaghs version. På så sätt blir Poirot här för första gången huvudpersonen i en riktig berättelse – han har en ark, går igenom något som angår honom, löser inte ett mord så mycket som han finner något i sig själv.

Filmen berättas helt från Poirots perspektiv – vi ser det han ser, och det han inte ser ser inte heller vi. Förut har den strategin fungerat för att hålla alla misstänkta, men nu är det snarare något som gör att vi hela tiden betraktar Poirot som en känslovarelse, förstår att han påverkas av sin omgivning. Det som händer på Orientexpressen händer inte bara personen som blir mördad, det händer även Poirot.

Det kommer förstås inte som någon större överraskning att Branagh – en av filmhistoriens mest flitiga Shakespearianer – tar sig an Poirot på det här sättet. Men ärligt talat finns ingen rimligare utväg. Den typiska Poirot-rutinen (återutgiven i hundratals TV-produktioner) är om inte en parodiskt fånig fantasiritual så åtminstone formalia som är mer än väletablerat.

Filmen från 1974 – som är utmärkt, men ändå – är ett bra exempel. Mysteriet på Orientexpressen luktar makaber komplott men Poirot (där spelad av en barock och närapå burlesk Albert Finney) visar aldrig några svagheter utan verkar hela tiden ha en maskinhjärna av rostfritt stål – ibland kacklar han till och med ett vilt skratt medan han deducerar fram lekarna som den dolda mördaren eller mördarna håller på med. Vi är på utsidan och betraktar Poirot som beundrare. Vi får aldrig veta vad han tänker förrän han avslöjar det. Vi undrar vad han ska lista ut härnäst. Han förhör alla misstänkta, knäcker gåtan och samlar alla för att gå igenom sanningen (en ganska absurd tillställning, om man skulle föreställa sig den i verkligheten) som kommer med generösa flashbacks och en saftig, tillfredsställande genomgång av Så Gick Det Verkligen Till, från början till slut.

Branaghs film behandlar allt med ömsint uppriktighet. Inte bara är Poirot ingen supermänniska utan en trött showman som gömmer vemod bakom sin excentriska persona, mysteriet som möter honom på Orientexpressen är verkligen överraskande för honom. Det frustrerar honom, placerar honom i sitsar han inte önskar vara i, och ju mer han listar ut av sanningen desto mer stötande blir den för honom. Han börjar filmen tvärsäker på sin ideologi: Rätt är rätt och fel är fel, som svart och vitt, och mord är detsamma som en flisa som sticker ut ur det normala. Men det han upplever på Orientexpressen gör honom verkligen till en vingskadad hjälte med djupt omskakad tro, knäckt av sitt eget samvete och förvirringen av dubbla lojaliteter. Mordet, som för honom alltid gått hand i hand med ondskan, har nu begåtts på ett sådant sätt att offret kan liknas vid förövare och förövare kan liknas vid offer. Poirot kan se att denna liknelse kanske är fel. Mannen han är i början av filmen är tvärsäker på det, men mannen i slutet kan inte hjälpa vad han känner.

Filmen börjar och slutar med Branaghs vattentätt proffsiga gestaltning i huvudrollen, och den gedigna empati han ger Poirot. Kanske dåliga omdömen kommer från felaktiga förväntningar – det hör till, kanske, att vänta sig en glammig lyx-deckare när vi har Johnny Depp, Penélope Cruz, Judi Dench, Willem Dafoe, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer och Daisy Ridley i samma film. De bör kanske, som man brukar säga, “få något att göra”.

Men ingen av dem spelar Överste Senap eller Fröken Röd. Även de tar sina roller på strikt, oromantiskt allvar, och den som vet slutet på förhand anar kanske tidigare vad de är ute efter. Passagerarna på det här tåget menar allvar. Det finns ingen anledning att ge dem extra sorger och bedrövelser. De har alla samma skuggor i ögonen.

Filmen visar sig bäst i detaljerna i vissa dialogscener – särskilt viktigt är ett tidigt utbyte mellan Poirot och den sjabbige gangstern Ratchett (Depp), som frågar om Poirot vill bli hans livvakt för en hutlös summa pengar och Poirot tackar nej. Samma scen finns i filmen från 1974, men där är den mycket kortare, mer mekanisk och bara där för att poängtera att Ratchett är hotad.

I Branaghs film gör scenen inte bara det – lika viktigt är att den avslöjar Poirots förakt för mannen. När Ratchett frågar om Poirot anser sig vara för fin för att ta emot pengar från en sådan som han så svarar Poirot kallt att det bara är en fråga om att han hatar kriminella och ger ifrån sig vad som verkar vara en mild förolämpning, men som egentligen är djup och fundamental: “I don’t like your face.”

Detta sätter upp det moraliska dilemmat för Poirot, som i Branaghs film spenderar sina dagar och nätter på det här tåget i en nedåtgående moralisk spiral, som till slut virvlar ut på en ton som ligger närmare Shakespeare än jag någonsin hade kunnat tro att Branagh faktiskt skulle lyckats med.

Förutom detta mörka patos ser också filmen ut som en miljon spänn, den är underbart fotad (och projicerad), den rullar på ljuvlig musik komponerad av Patrick Doyle och den bärs upp av en oavvislig trupp skådespelare. Det är inte en film av sin tid, det är en film för alla tider, en film tänkt att bli sedd nu och om trettio år – Bara En Film, helt enkelt, men en utmärkt biostund, en av det slag man de flesta dagar inte tror sig ska få uppleva mer i livet.

Jag tillåter mig själv en liten exaltation inför nyheten att Branagh axlar Döden på Nilen härnäst, för det var alltid min Christie-favorit sans “Och sen var ingen kvar”. För en som förlorat tron på de flesta filmserier – inte minst på grund av att nästan ingenting inte är serier längre – så känns det skönt att ha något att vänta på. Filmälskare förtjänar ju faktiskt också filmer att älska.

FREDRIK FYHR


MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Murder on the Orient Express. 2017 USA/Malta, 114 min, 65mm, ARRIRAW 6.5K (70mm, DCP), färgfilm med svartvitt, 2.20:1 (70mm), 2.39:1. (DCP). Regi: Kenneth Branagh. Manus: Michael Green, efter romanen av Agatha Christie. Producent: Kenneth Branagh, Mark Gordon, Judy Hofflund, Simon Kinberg, Michael Schaefer, Ridley Scott. Huvudsakliga skådespelare: Kenneth Branagh, Daisy Ridley, Leslie Odom Jr, Johnny Depp, Michelle Pfeiffer, Tom Bateman, Manuel Garcia-Rulfo, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Judi Dench, Olivia Colman, Willem Dafoe, Phil Dunster, Miranda Raison, Hayat Nasr, Sergei Polunin, Harry Lister Smith, Adam Garcia, Kathryn Wilder, Gerard Horan, Michael Rouse, Paapa Essiedu, Yassine Zeroual, Asan N’Jie. Foto: Haris Zambarloukos. Klippning: Mick Audsley. Musik: Patrick Doyle. Scenografi: Jim Clay. Kostym: Alexandra Byrne. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Genre Films/Kinberg Genre, The Mark Gordon Company, Scott Free Productions, Latina Pictures, Agatha Christies egendom. Distribution: 20th Century Fox (Sweden). Genrer och kategorier: Thriller, klassisk mysterie/pusseldeckare med inslag av romantik och panoramadrama; isolerad konflikt (klassisk pusseldeckare), standard treaktstruktur; mainstream; studiofilm via större oberoende filmbolag och särskild licentiat. Premiärdatum: 3 november 2017 (Storbritannien, Irland). Svensk premiär: 24 november 2017.

Omdöme: Klassisk pusseldeckare/rimligt trogen filmatisering av den berömda förlagan, ett tekniskt förstklassigt verk, utsökt både i form av scenografi, foto, regi och klippning, utmärkt spelad och tonsatt; berättartekniskt vinklas perspektivet (om) till en subjektiv identifikation med huvudpersonen kopplad till intrigen, vilket gör detta till en mer originell och dramatiskt rik version av Poirot än någon som gjorts förut.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *