Okänd soldat (2017)

Den nya Okänd soldat-filmen (den tredje i ordningen och gjord i samband med firandet av Finlands hundraårsjulibeum) är en typisk krigsfilm gjord som krigsfilmer brukar göras – den är autentisk men inte realistisk, mytologisk och klichétyngd snarare än ärlig och trovärdig. Eftersom smällarna är högljudda, kameran närgången och många dör så ska vi tolka innehållet som att Krig Är Helvete – men det går inte att tvivla på filmens egen blodslusta, kamerans hunger efter äventyr och undertanken att krig egentligen är häftiga grejer, och om du bara är stark nog och tänker på rätt saker så kan du överleva en strid. Det är faktiskt inte svårt att tänka sig hur finska armén skulle kunna ge rekryter blanketter inför en visning av den här filmen: “Notera vilka misstag de som dör gör”. Filmens hjälte Antti Rokka (Eero Aho) är inte sen med att påpeka att de som sticker upp huvudet dör – “håll dig nere” säger han, “och det handlar om att döda, inte dö!” Det finns stunder då det känns som att man tittar på en finsk Rambo-prequel här.

Innan jag går längre ska jag poängtera att jag såg den internationella versionen av filmen som distribueras i Sverige – den är 135 minuter där den finska originalversionen är tre timmar. Sillmjölkarna på SF Studios (filmens globala distributör) menar att den internationella versionen kommer “nå en bredare publik”, vilket verkar föreslå “visst, filmen är sämre, men folk gillar ju trots allt inte bra filmer”. Ofta blir det så, i så kallade “internationella versioner”, att bra filmer blir hjärntvättade; det som tas bort är personliga inslag, intellektuella resonemang, djupare idéer, allt så att filmen kan bli mer (för att uttrycka sig militäriskt) “effektiv”. Det kanske är därför denna Okänd soldat mest är en actionpackad film med karaktärer vi inte riktigt lär känna så bra, vilka kutar igenom en oändlig skog av kulor och blod i en “intrig” som stundtals känns förvirrande och ojämn. Jag har ännu inte läst något som föreslår att tretimmarsversionen är annorlunda, men rätt ska vara rätt.

Överhuvudtaget är det här en vansklig produktion att stå inför. Om det är den dyraste finska film som någonsin gjorts, vad har vi egentligen att förvänta oss? Är den bättre för att den kostat pengar? Ska vi förvänta oss storslagna scener? Regissören Aku Louhimies har definitivt en husgud i Steven Spielberg; vi kan notera de breda tagningarna i inomhusscenerna, där omöjliga mängder ljus strålar in genom fönstren; det är “Småstjärnorna”-versionen av Spielbergs arbete med fotografen Janusz Kaminski. Ingen budget i världen kan hjälpa Louhimies, dock, för filmen är helt enkelt inte gjord i Hollywood.

Det är dock sant att filmen inte ser billig ut. En stor majoritet av scenerna består av skogar och strider och det är tajt fotat till ofta klaustrofobisk effekt. Som sagt så smäller bomberna bra och folk dör ofta, gärna mitt i en mening, med vidöppna ögon eller på något annat sätt vi sett i Rädda menige Ryan. Vi minns aldrig riktigt vad figurerna heter, men vi lär oss några ansikten – det är en del av den mytiska romantiken att de flesta kommer att dö, så de dör ungefär i den ordningen vi bryr oss om dem. Deras motivation monteras med cinematiska IKEA-möbler. Vissa har fruar hemma, vissa bara föräldrar, vissa har gårdar att ta hand om; kvinnor visas i romantiska flashbacks, drivna av drömsk ljussättning och romantiska närbilder (tänk reklamer för Philadelphia-ost). Så ofta filmen tycker att den kan komma undan med det så kör den på lägsta gemensamma sentimentalist-nämnare.

Som sagt heter vår hjälte Rokka – utan några som helst överdrifter en finsk Rambo. I Väinö Linnas bok var huvudpersonen en tyst betraktare och Rokka var bara en av figurerna. Den här filmen är tydligen byggd på en oredigerad version av boken, som gavs ut i Finland år 2000 under titeln “Sotaroomani” (En krigsroman), men jag har svårt att tänka mig att Linna från början ville introducera en äventyrshjälte i sin roman, så känd för sin realism och sitt återskapande av krigsupplevelsen ur en soldats faktiska ögon. I den mästerliga filmversionen från 1955 så är Rokka en munter figur, lite Toshiro Mifune via 87:an Axelsson, och det är Lehto (spelad av en Åke Lindman med mord i blick) som är den nihilistiska mördarmaskinen med ett hjärta av sten.

Tanken har uppenbarligen varit att slå ihop Rokkas gemytlighet och folklighet med Lehtos förmåga att döda hundra män i minuten och aldrig visa svaghet. Det är ett magstarkt kommersiellt övertramp, i synnerhet med tanke på att det tycks gå mot Linnas principer att överhuvudtaget ha en huvudperson, och (som om vi behöver påminnas) minst sagt vanskligt i en tid då romantiska nationalistmyter knappast behöver mer näring. Ju mer vi ser Rokka grymta sig igenom strider som en Captain America där han alltid överlever, eller oemotsagd vråla åt sina överbefäl utan att någonsin bli utmanad av militärens kugghjul, eller lunka hem till frun och barnen där han lika maskinellt farmar vidare, desto mer olustig tyckte åtminstone jag att upplevelsen var. Om en av de stora poängerna med Linnas berättelse var att visa en vanlig soldats upplevelse av kriget, varför tittar jag på den här superhjälten? Hans ark är att han börjar munter och obekymrad och slutar filmen stoisk och bitter, med vad man i exempelvis Kubricks Full Metal Jacket (1987) kallar “tusenmilastirret”… men precis som allt annat i filmen är detta en effektsökande kliché, och vad värre är en som förnekar händelsernas verklighet, täljer om dem till fantasi och myt. Medan kriget var på riktigt så har denna omöjliga drömman aldrig existerat, men filmen behandlar honom med herkuleansk dyrkan.

I filmen från 1955 så är alla figurer lika viktiga – här faller de i led bakom Rokka vad gäller tiden de får. Då och då ser vi hur någon av dem ifrågasätter sina befäl, men scenerna får ingen ytterligare mening, och inget blir bättre av att varenda figur är en schablon – från den stela lojala kaptenen som tar vilken order som helst och den skrikande galenpannan som skjuter sina män om de inte lyder, till den lite trögfattade soldaten som går till bordellen med den unge romantikern som blir kär i en av kvinnorna; såklart så dör männen snabbare ju yngre de är och när folk skjuter kan de säga saker som “skjut som utav bara perkele!” och när de blir skjutna hinner de säga “De fick mig!” – kamrater bärs heroiskt över ryggen, fienden är avlägsen men hela tiden ett hot, skyttegravarna är tysta av spänning, alla som tar en kula gör det med någon typ av pose för kameran, och om någon vågar skjuta Rokka så är hans svar ett tigerliknande grrrrrrrr!

Allt som allt är filmen inte dålig som en ren formaliaövning i krigsgenren, men med tanke på all pompa och ståt är det en fisljummen film, och det känns som att man älskar idén med att Linnas bok finns mer än att någon faktiskt suttit sig ner och läst den. Det fanns en poäng med den episodiska strukturen. Filmen från 1955 förstod det, och fastän den såklart också hade oundvikligt nationalistiska ärenden (vilket den nya filmen har på ett ännu mer explicit sätt) så tillät den moraliska gråzoner och karaktärer med mänskliga drag. Och även om den filmen såklart är tekniskt daterad så är den på något sätt mer realistisk och trovärdig än den nya filmen.

Detta för att färg, specialeffekter, modernt prat (som jag förstår det kan få, om några, skådespelare få till någon av de avgörande finska dialekterna de borde ha), klyschor från andra filmer och mer övertygande våld inte gör en film mer trovärdig än en svartvit film gjord för sextio år sedan. Det handlar om vad man gör med tekniken man har. Den gamla filmen är taktfull, stolt och djupgående på sättet den gör allt den kan för att göra romanen och krigsgärningen rättvisa. Den nya filmen är lite grann som att släpas full genom ett nyårsfirande – samma gamla oväsen, samma gamla jubel. Filmen heter Okänd soldat men det är inte en titel så mycket som det är ett märke, och den har smällts på produkten intill lappar som Dyraste Finska Filmen Någonsin! och Finland 100 År!

I en film där varje skott på en ryss är något bra och rättvist så är det en stor ironi att filmen mest av allt påminner om Sovjet-propaganda från Stalin-eran.

FREDRIK FYHR


OKÄND SOLDAT

Tuntematon sotilas. 2017 Finland, Belgien, Island, 135 min (originalversion 180 min), codex (Arri Amira) (DCP), färgfilm, 2.35:1. Regi: Aku Louhimies. Manus: Aku Louhimies, Jari Olavi Rantala efter böcker av Väinö Linna. Producent: Miia Haavisto, Aku Louhimies, Mikko Tenhunen. Huvudsakliga skådespelare: Eero Aho, Johannes Holopainen, Samuel Vauramo, Juho Milonoff, Jussi Vatanen, Akseli Kouki, Joonas Saartamo, Aku Hirviniemi, Marketta Tikkanen, Andrei Alen, Annika Stenvall, Hannes Suominen, Prikka-Pekka Petelius, Eemeli Louhimies, Eino Heiskanen, Matti Ristinen, Severi Saarinen, Nika Savolainen, Diana Pozharskaya, Paula Vesala, Kimi Vilkkula, Mikko Kouki, Jarkko Lahti, Janne Virtanen, Max Ovaska, Leo Honkonen, Robin Packalen, Arttu Kapulainen, Elias Gould, Anssi Niemi, Ilkka Heiskanen, Turkka Mastomäki, Oskar Pöysti, Ville Hilska, Hemmo Karja, Ramin Sohrab, Mikko Töyssy, Roman Maksimuk, Emil Hallbreg, Miro Apostolakis, Eero Leichner, Fikrete Miftari, Panu Korhonen, Henry Nenonen. Foto: Mika Orasmaa. Klippning: Benjamin Mercer. Musik: Lasse Enersen. Scenografi: Mikko Kuivasto, Petri Neuvonen. Kostym: Marjatta Nissinen. Produktionsbolag: Elokuvaosakeyhtiö Suomi 2017, Kvikmyndafélag Íslands, Scope Pictures, m.m. Distribution: SF Studios. Genrer och kategorier: Krig, drama, historia, andra världskriget, melodram, äventyr, action; klassisk panoramakrigsfilm med huvudperson och rangordnade biroller; tre/femaktsstruktur; mainstream; typ av independent-storfilm gjord på initiativ av eget företag, via diverse produktionsbolag och en stor mängd supportföretag (inklusive Rafale International och privata investerare). Premiärdatum: 27 oktober 2017 (Finland). Svensk premiär: 6 december 2017.

Omdöme: Krigsfilm som följer alla klichéer som genren etablerat – följer en narrativ som övergripande matchar de historiska händelserna, fyller den med kalkylerade stridsscener parerade med klichéartade romantiska flashbackinslag; tekniskt dugligt, totalt förutsägbart och kategoriskt mediokert.

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “Okänd soldat (2017)

  1. Pingback: Videosöndag 3/12 2017 | Videosöndag

  2. Jag ville bara påpeka, att Rokka har en stor roll även in böckerna och att han hade som förebild en verkling person: Viljam Pylkäs. Scenen där Rokka dödar tiotals sovjetiska soldater är baserat på en verklig händelse från Forstättningskriget. Det skedde vid Pertjärvi i Östra Karelen 1942 och 83 sovjetiska soldater stupade. Filmen i sig är inget mästerverk men den är ganska bra för en finsk film. Men det säger visst inte så mycket.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *