Situationen har blivit mycket mer komplicerad

Situationen har blivit mycket mer komplicerad – oroligheter i en galax i kris

När vi nu avverkat ett helt kapitel bara om Episod II:s till synes håglösa titel så hoppas jag att jag klargjort svårigheterna med att prata om den här filmen utan att snubbla över ens egna tankar.

Vi ska ta oss djupare ner i filmen, men vi går ett steg i taget. Låt oss först bara se vad som händer i Episod II på en rudimentär, övergripande storynivå, vilka som är de större stoppen på vägen, och vilka som är våra huvudspelare. Under tiden introducerar jag några huvudidéer som de följande texterna kommer att handla om.


Dangerous and disturbing this puzzle is…
/Yoda

Episod II börjar suggestivt och ambivalent, med att Padmé Amidala landar med sin politiska agentur på Coruscant, galaxens mittpunkt, som av en händelse täckt av ett gigantiskt, ogenomträngligt lager av dimma.

En av de mest centrala sakerna med Episod II är att det är en mysteriefilm. Liksom vad gäller allt annat i filmen kan detta tolkas på ett enkelt sätt och ett mer komplicerat. Å ena sidan är filmens thrillerelement enkla att notera, och relativt perifera. Någon är ute efter att döda Padmé, som sist vi såg henne var en inflytelserik drottning och som nu blivit en (förmodligen ännu mer) inflytelserik senator. Hon sväljer sin rädsla och förhåller sig stoiskt till detta faktum – mordhot hör ju trots allt till politikers vardag – medan det ska visa sig bli Obi-Wan Kenobis uppgift att “leka Dick Tracy” (för att citera Ewan McGregor själv) i jakten på Padmés lönnmördaraspiranter.

Här leker Lucas med en annan genre från 40- och 50-talet – film-noir-thrillern – och även om det leder till en läcker svit scener på den regnhärjade planeten Kamino så är denna aspekt av filmen sensorisk och flyktig. Även lösningen på gåtan tillhör de mindre avancerade sakerna i Episod II: Handelsfederationens blötdjur Nute Gunray vill ta kål på henne. Jahaja, en klassisk red herring. Padmé visar sig göra rätt i att inte darra inför detta menlösa hot.

Å andra sidan har mysteriet en mer symbolisk innebörd, vilket den där tjocka dimman tidigt vittnar om. Episod II handlar helt klart, på en större nivå, om dolda hemligheter på djuplodande nivåer. Inte bara är Coruscant nu ett minfält av korruption och paranoia – det var redan illa tio år tidigare, när Episod I utspelade sig, och nu informerar den gyllene textremsan om att “oroligheter råder” i senaten (och alla som tittat på en nyhetsrapport, genren som den där textremsan ju är en pastisch på, vet vilket understatement “oroligheter” kan vara) – staden ska visa sig vara full av begravda hundar i form av mystiskt mördade jediriddare, ett välbevarat militärprojekt, ett jediråd som oförklarligt blivit svagare i sin kraftanvändning och (förstås) en spindel i nätet i form av en sithlord för vilken “allt går som planerat”.

Dessutom ska vår huvudperson Anakin Skywalker visa sig vara en förvirrad och rädd person med ett omdöme lika extremt fördunklat som hans framtid. Redan i Episod I påpekade Yoda att hans framtid var “clouded” och i den här filmen konstaterar han: “The dark side clouds everything”. Inte förrän i slutet kan han konstatera att “the shroud of the dark side has fallen”. Slöjan, då, ser ut så här.

Moln, dimma och rök är förstås inte effekter som Lucas väljer i onödan – det blir inte mer klassiskt, och det är precis så klassiska symboler han vill använda, så klassiska att de borrar ner sig i vårt undermedvetna. Även mer slentrianmässiga beundrare av Star Wars noterar den visuella kopplingen till Cloud City i Episod V, den film i sextetten som Episod II (av ej slumpmässiga orsaker) mest påminner om, där en jämförbart kuslig känsla av osäkerhet rådde när Han Solo och Leia anlände hos den skenbart gemytlige Lando Calrissian.

Moln är inte bra grejer i Star Wars. Stämningen sätts omedelbart, när skeppet landar och kapten Typho konstaterar “There was no danger at all”, varpå skeppet exploderar i en av Lucas’ arketypiska yin-yang-effekter.

Det är tufft att ha ett kontrakt på sitt huvud, men Padmé är tydligt en järnhård eldsjäl och ideolog. Republiken är i värre skick än den någonsin varit nu – vi vet inte hur stor galaxen är men enligt den inledande texten ska flera tusen solsystem vara packade och klara för att lämna republiken. Om ingen fattade poängen med rymdpolitik när det begav sig så behöver jag väl knappast säga mer än Brexit för att kontexten ska framgå tydligare nu.

“This is a crisis” konstateras det i filmen, och det är ingen lögn – rädsla, mänsklighetens ständiga akilleshäl, har nu gjort så att det blivit opinion för byggandet av en armé åt republiken, som skulle försvara den mot dessa nya separatiststater. Jag ska gå mer in på detalj i vad för slutsatser vi kan dra av de här sakerna senare, men för tillfället kan vi bara konstatera att något är djupt ruttet i galaxen när man börjar snacka om en armé stor nog att hålla tusentals solsystem borta.

Padmé har två saker på agendan – hon vill ta reda på vem som försöker döda henne (som sagt, det är Nute Gunray, vem bryr sig) och hon vill göra sitt yttersta för att se till att republiken inte godkänner byggandet av en armé, men som av en händelse ska hennes arbete sinkas och när armén godkänns ska hon vara långt borta, på intergalaktiska villovägar, medan politikerna bara kan konstatera: “If only senator Amidala were here”.

Palpatine nickar bekymrat, även om det är han (för Darth Sidious räkning) som sett till att hon är borta – Padmé är kanske den enda riktigt seriösa kraften som står emot byggandet av armén. Palpatine använder Jedirådet för att skeppa iväg henne till Naboo, tillsammans med Anakin dessutom. Palpatine vet att det inte är någon match att få igenom armén när Padmé är borta – inte minst eftersom hennes vikarie är Jar Jar Binks (!) som utan vidare förvarning (“dellow felegates…!”) blir den som ger Palpatine den “nödmakt” som han kräver för att säkra sin plats som blivande kejsare.

En av tjusningarna med Episod I var faktumet att vi inte visste något om världen vi nu sakta men säkert fick upptäcka. Samma ovetskap ger effekter i Episod II, men nu på ett mer gäckande sätt. Palpatine väser sedvanligt att allt går som planerat, men hur mycket av allt det som händer är hans fel? En ännu bättre fråga är varför dessa oroligheter överhuvudtaget råder i galaxen. Skuggar den mörka sidan varje planet, eller är det bara en fråga om att det goda tröttnat? I så fall, varför? Vad innebär det egentligen att man kan bygga en klonarmé (vilket tydligen tar tio år) och på en gång sätta den i verket utan att någon någonsin undrat vart den kommit ifrån, eller hur den kunnat uppstå så fort? Liksom i alla Star Wars-filmer kan vi genom uteslutningsmetoden dra en del otrevliga slutsatser om hur illa ställt det är i galaxen, vilket vi kommer att göra i senare texter. För tillfället kan vi nöja oss med att konstatera att klonbyggandet är en konspiration, och liksom alla bra konspirationer innehåller den hemligheter, spionage, lönnmord och särskilt mystiska omständigheter som aldrig kommer att kunna bli ordentligt förklarade.

Mordförsöket på Padmé är kopplat till byggandet av klonarmén, och det är genom den kopplingen Obi-Wan och Anakin kommer in i bilden. Det har gått tio år sedan vi sist såg denna duo, och häri finns ett till centralt mysterium: Vad har hänt under dessa tio år? Hur har deras relation växt fram? I deras första scen ihop muttrar de muntert om olika äventyr de haft, men vi ska snart bli varse att åtminstone Anakin haft annat på tankarna. I tio års tid har han tänkt på Padmé – “varje dag” – vilket är lite mer obehagligt än romantiskt, och vi lär oss också att han betraktar Palpatine som en “vän” och en “god man” (i Episod III avslöjas det mer konkret att Palpatine “tagit hand” om Anakin sedan Episod I). Det är anmärkningsvärt att Obi-Wan är så aningslös mot sin padawan, trots att han visar hur många tecken som helst på svajighet i sitt jediskap.

Deras första dialog i filmen är faktiskt mer talande än man först tror

Obi-Wan: I haven’t felt you this tense since we fell into that nest of gundarks.

Anakin: You fell into that nightmare, Master, and I rescued you, remember?

Obi-Wan: Oh… yes. You’re sweating. Relax. Take a deep breath!

Jag ska analysera filmens tematiska trådar närmare i senare texter, men kan redan nu påpeka att de här ordvalen inte är slumpmässiga. “Fallet” är en av filmens återkommande symboler, mardrömmar är centralt kopplade till Anakins öde, och vid flera tillfällen i filmen kommenteras Anakin i form av andningsrelaterade fenomen; ett av de mer subtila sätt som Lucas förskuggar förvandlingen till Darth Vader är just i en typ av psykofysisk, kroppsrelaterad neuros omkring Anakin, som inte sällan handlar om hans luftvägar (“The thought of not being with you – I can’t breathe!”).

Tidigt i filmen jagar Obi-Wan och Anakin ner lönnmördaren Zam Wesell, som vi vid första anblicken kan anta är allt från en ensamvarg till en politisk hitman (kom ihåg att vi rör oss omkring trådarna i det spindelnät som är en konspirationsthriller). Snart inser vi dock att hon är anlitad av en annan prisjägare, som vi senare lär oss är Jango Fett – “there’s always a bigger fish”, som Qui-Gon Jinn så klokt uttryckte det. Zam Wesell själv är en återvändsgränd – en “shapeshifter” som kan byta utseende vid behov, en perfekt symbol för den paranoida förvirringen i galaxen. Under ytan visar det sig att Zams verkliga ansikte – liksom sanningen om republiken – är en ful, klumpliknande, varelse som kväker ur sig obegripliga vulgariteter innan den kroknar ihop och dör.

Med start där luskar Obi-Wan vidare i mysteriet som till slut leder honom till sanningen om klonarméns tillblivelse på den industriella planeten Geonosis. Det finns flera avgörande och intressanta aspekter i Obi-Wans upptäcktsfärd, men som jag tidigare nämnde så spelar den mestadels på andrafiolen i Episod II:s symfoni. Den enklaste förklaringen är Darth Sidious klassiska konstaterande i slutet – “Everything is going as planned” – vilket påminner om det inte speciellt otippade avslöjandet i slutet av Episod VI då han kackligt konstaterar den Roy Lichtenstein-liknande repliken: “It was I who allowed the Alliance to know the location of the shield generator!”

På samma sätt upptäcker nu Obi-Wan planerna om armén för att Palpatine med flit låter honom göra det – förmodligen har Palpatine skickat Jango Fett på Padmé just för att avslöja armén, lagom till hans annonsering av den.

Episod II:s patos – innan den bombastiska finalen – finner vi istället på Naboo, dit Padmé eskorterats av Anakin. Deras romans verkar vara skriven i stjärnorna och är hämtad ur klassiska, medeltida romantiska epos, men det är inte omöjligt att de också är attraherade av varandra på grund av flera psykologiska orsaker (och alla kanske inte är helt trevliga).

Även här hänger Sidious-skuggan över procedurerna – har Palpatine riggat den här romansen också? – men detta ofta utskällda intermezzo har många spännande tematiska inslag också i sig. Anakins relation till den mörka sidan, hans illa sorterade begär, hans mardrömmar och relationen till modern (vilka kräver ett par insatser från Dr. Freud) samt hans för honom helt ovidkommande släkt är alla saker som (återigen genom uteslutningsmetoden) bildar ett obehagligt psykologiskt mönster.

Också Padmé har, om än inte i lika utvecklad grad, sin roll att spela i den här relationen – hennes roll både som autonom frihetskämpe och maktstark enprocentare är djupt problematisk, och den passar perfekt ihop med Anakins förvirrade tankar, osorterade känslor och fyrdubbla lojaliteter.

En av dessa tillhör jediorden, som i slutändan har den mest avgörande betydelsen för hela berättelsen – men deras avsikter, tolkningar och val förblir höljda i nästan lika stort dunkel som Sidious. Jag gick in på det generella problemet med jedirådet förra året:

Det lät fint när Obi-Wan i Episod IV omnämnde jediriddarna som ”the guardians of peace and justice in the Old Republic” men som vi ska se i prequeltrilogin så innehåller Palpatines syn på saken en besk verklighet; jediriddarna har blivit svagare, gått vilse i sin natur och under tysta förhållanden blivit bekväma med de ”kraftlösas” värld (eftersom de kraftlösa är deras herrar) och olämpliga, futtiga mänskliga känslor som avund, trångsynthet, politisk pragmatism, bekvämlighet och klassförakt.

Inget är värre än de som profeterar allvarligt om höga dygder, men sedan inte själva kan leva upp till läran. En genomgående paradox i hela sagan är att jediriddarna ofta ljuger medan sitherna ofta talar sanning, och jediorden visar sig i prequel-trilogin vara en högborg av hyckleri (om än inte alltid illvilligt menad).

Det är egentligen inte konstigt att Anakin växer upp att bli en dålig jediriddare – bara genom att finnas är han ett problem för jedirådet. Redan i Episod I avslöjar Anakin jedirådets ideologiska korruption och filosofiska misslyckande, i det att han är en fattig osynliggjord pojke i ett avlägset system som de hade hittat tidigare om de brydde sig om fattiga planeter (men som knähundar åt republiken kan de i praktiken bara springa i politiska ärenden).

Det avgörande avslöjandet i Episod II är att jediriddarna också lever i celibat. Tanken låter kanske osökt, men detta faktum var en av de stora avslöjandena om Star Wars värld i Episod II. Förutom de obligatoriska skämten som detta kan leda till – riktiga jediriddare utbildas ju praktiskt taget från födseln, så vi får utgå från att Obi-Wan, Yoda och Mace Windu är ett gäng oskulder och sitherna åtminstone får ligga – så har det en desto allvarligare effekt på Anakin som lider av ångest som är kopplad till familj (sin egen och sin framtida, som han som jediriddare alltså aldrig kommer att få), bekräftelsebehov och maktbegär (där sexualitet bara är en av många exempel), skam och undertryckt ångest (som får en dubbel effekt genom jedireligionens krav) och det generella kravet på disciplin överhuvudtaget, vilket Anakin (som redan hunnit bli en nioårig pojke när han plockades upp av Qui-Gon i Episod I) har extremt svårt att leva upp till.

Från Naboo tar sig Anakin och Padmé till Tatooine där ett avgörande och extremt freudianskt möte med det förflutna sker – det syns dels i de främmande och vagt surrealistiska figurerna Owen (“I guess I’m your stepbrother”), Beru (som bara har en replik, ett fjunigt “Hello”) och den kastrerade och halvt maskindrivna låtsaspappan Cliegg Lars, men den operatiska höjdpunkten (lågpunkten, för Anakin) är förstås när hans mor dör, vid händerna av sandfolket, och Anakin utplånar en hel by som hämnd.

Återigen finns mycket att säga om det här, men rent filosofiskt är kontentan krass: Rent intellektuellt har Anakin ännu inte gått över till den mörka sidan, men rent praktiskt har han det. Och kanske han aldrig varit någon annanstans. Det beror på vilken jedi du frågar. Det, i sin tur, leder oss till den större frågan om vart man ska dra linjerna mellan gott och ont, och den mörka och ljusa sidan, till att börja med. Och om dessa resor kors och tvärs över gränserna har något att göra med profetian om den utvalde som ska ge “balans” åt kraften. Även om jediriddarna är livrädda för den mörka sidan, så måste den ju också finnas där, om någon “balans” ska ske.

Från Tatooine kuskar Anakin och Padmé vidare till Geonosis, där den tematiskt impregnerade finalen sker. Geonosis är inte bara platsen för filmens titulära momentum – som jag påpekade i förra texten så är det på Geonosis som klonerna faktiskt anfaller – det är också en viktig slutdestination för filmens tematik. I en film om mysterier och hemligheter är det ingen slump att Lucas slår ihop prefixet “geo” (jord, plats, lokalisering) med grekiskans “gnosis”, som betyder kunskap, insikt och vetskap. Geonosis är alltså, bokstavligt talat, platsen för insikter.

Vad för insikter och kunskaper som avslöjas på Geonosis ska vi återvända till, men det mynnar som sagt ut i Klonkriken. Och som jag påpekade i den förra texten så är det inget triumfatoriskt ögonblick. Det är inte så enkelt som att krig i sig är något dåligt. För jediorden är bra och dåligt inte ens giltiga begrepp – de är stoiker som accepterar allt som sker utan att styras av sina känslor (är tanken). Det oroväckande är att jediriddarna gett sig in i krig på premisser de inte kan kontrollera – de har försvagats i sin kraftanvändning, helt missat byggandet av klonarmén, men är så låst positionerade i sin sida (och övertygelsen om att de fortfarande står högst upp i den kosmiska näringskedjan) att de inte kan släppa in tanken att en sithlord styr senaten.

I verkligheten är det förstås så att allting går som Palpatine planerat och alla dansar efter hans pipa. Det är inte svårt att förklara i ett nötskal – jag gjorde precis det – men liksom mycket i Star Wars är det inte vad som sker utan innebörden av vad som sker, hur vi ska tolka det och vad det betyder i ett större filosofiskt perspektiv (och även hur det vi inte får se spelar in). Episod II är den av filmerna som allra mest hängivet ger sig in i detta tematiska spindelnät av innebörder och associationer.

Det är klart att det på ytan kanske ser rätt ytligt och pajigt ut. Vi har faktiskt fortfarande bara grävt oss ett lager djupare. Det är därför vi måste få lite skit under naglarna här och falla – fallet som ju är en av filmens centrala metaforer – ner i det djuphavsmörker av mystik som hisnar nedanför vår vy om vi väl väljer att se den.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *