Att lära bort det du lärt dig

luvit

There’s a lot going on there that most people haven’t come to grips with yet. But when they do, they will find it’s a much more intricately made clock than most people would imagine / George Lucas, intervju i Vanity Fair, 2005.

Alla texter om Episod II.

Att lära bort det du lärt dig 

Det finns en del som säger att Star Wars ”bara är filmer”.

Och visst, jag vet. Jag kan inte nå ut till de som inte vill förstå.

Men innan vi går in på de mer djupgående aspekterna av Episod II måste vi ändå studera förutsättningarna för att tolka filmen överhuvudtaget.

Vem som helst kan övertolka vad som helst hur som helst – utan ett särskilt perspektiv, eller ett givet tankesystem, faller tolkningar isär i ett relativistiskt mishmash. Ingenting är bra eller dåligt i sig. Saker är bra eller dåliga i relation till andra saker, och det är bara i förhållandet mellan olikheterna som bra eller dåligt blir meningsfulla ord.

Här är det av massiv vikt att komma ihåg att Star Wars är fantasy. Den avgörande skillnaden mellan fantasy och alla andra genrer är att fantasy har ett specifikt syfte som går ut på att bygga upp en fantasivärld och placera oss i den – och upplevelsen av att vara i den världen, och vad vi kan upptäcka i den världen, är en stor del av poängen.

Så när man säger att det ”bara” är film, eller på låtsas, eller att det finns viktigare saker att tänka på i livet, eller om man har inställningen att film bara är saker man vilar ögonen på medan man inte gör (de) viktiga sakerna i sitt liv, då är man redan i svårt underläge, och kommer att ha oerhört svårt att få ut något av en fantasyfilm.

På samma sätt finns det andra saker man kan vänta sig i en fantasyfilm som man inte kan vänta sig i andra filmer. Genren är besläktad med action- äventyrs- och (förstås) science fiction-genren, men inslaget av andra världar skapar också en relation till mytologi, historia och sagans värld. Det betyder att fantasyfilmer inte har mandat att vara realistiska.

Prequel-helgonet Paul F. McDonald uttrycker det bra i sin bok ”The Star Wars Heresies” när han jämför prequelfilmerna med Joseph Campbells mytologiska läror och konstaterar att Star Wars, liksom mytologi, bör läsas ”som poesi, snarare än prosa”. Han betonar Campbells åsikt att det är lönlöst att försöka läsa Homeros som en historisk text, och att det är via de förenklade och symboliska meningarna som man hittar alla myters större sammanhang – och att dessa sammanhang är vad som fortfarande sammanbinder vår tid på jorden.

Så när Padme vänder sig till Anakin (till synes på tal om ingenting) och viskar ”I truly deeply love you”, så gör man sig själv dummare än man behöver om man tolkar det som ett ärligt försök att via riktig psykologi och realistiska mänskliga beteendemönster gestalta två människors seriösa kärleksförklaring. Snarare fungerar scenen som en illustration i en sagobok, en rituell iscensättning av en myt i Tristan och Isolde-traditionen, en typ av opera där replikerna sjungs eller förstås romanser ur klassiska riddarromaner á la ”Ivanhoe” (det är inte för inte Padme genomgående kallas för ”m’lady”).

Det är kort sagt replikens enkelhet i kombination med den uppriktiga tonen som är poängen. Att erkänna för en annan människa att man älskar den personen är en av de mest emotionellt omstörtande saker man kan göra – det är därför vi inte funderar över Romeo och Julias psykologiska profiler eller kräver att de ska vara realistiskt målade människor. De är Romeo och Julia. De symboliserar människans upplevelse på den här planeten. Man kan tycka att det är hybris av Lucas att vilja placera Anakin och Padme i samma tradition, men man bör åtminstone veta att det är vad han gör.

Förutom att vara fantasy är prequeltrilogin dessutom Star Wars. Episod I-III bidrar till en redan etablerad mytologi, den lägger till och tar ifrån. Den kanske största förändringen som prequeltrilogin gav till Star Wars-sagan var omformateringen av dess narrativa struktur – innan Episod I verkade det vara klart och tydligt att Luke Skywalker var vår hjälte och Darth Vader vår skurk och även om han lite snabbt och för sakens skull blev ”god” på slutet så störde inte det så mycket.

Som jag förklarat tidigare så var inte det här George Lucas avsikt med sagan – egentligen handlar hela härligheten om Darth Vader, som egentligen är god från början, och Luke spelar egentligen andrafiol. Men när Lucas kammade hem sin jackpot med Episod IV (eller rättare sagt Stjärnornas krig) så fick han köra på det han hade, och Vader råkade bli en av filmhistoriens mest ikoniska skurkar.

En av de stora korrektionerna med prequel-filmerna var att banka in det här i betydelsen av de gamla filmerna – och ser man filmerna från I till VI, som en regelrätt sextett, så blir det tydligt att peripetin, berättelsens själva kärna och vändpunkt, egentligen är Episod III. Den gamla trilogin är bara en enda upptrappning och final, medan den nya prequel-trilogin främst består av anslag och upptakt.

Episod I hade egentligen bara i uppgift att vara ett anslag, dvs. introducera oss för berättelsen och dess figurer – tänk en två timmar lång version av första kvarten i en vanlig två timmar lång film – och Episod II har också den lite otacksamma uppgiften att ge oss upptakten – låt säga en två timmar lång version av den följande halvtimmen, innan peripetin/vändningen i mitten – vilket ger den en lite narrativt rastlös ton.

Kritiker har förstås inte varit sena med att poängtera detta – det är inte så svårt när man vet vad för standard-argument man vill hänvisa till. Framförallt mittendelar av trilogier får höra att de lider av denna ”sequelitis”, vare sig det rör sig om Sagan om de två tornen (2002) eller, faktiskt också när det begav sig Rymdimperiet slår tillbaka (1980) – det heter gärna att de inte har någon riktig början och inget riktigt slut, och istället för att ge filmen en chans att vara vad den är (del två av tre) så brukar kritiker gärna automatiskt se det här som något negativt, trots att det är en oundviklig del av filmens natur. Dessutom så har dessa filmer interna konflikter som blir lösta innan filmen är slut, det är bara den övergripande konflikten som inte avslutas (eftersom den är för stor för en långfilm), så jag har faktiskt aldrig fattat vad man gnäller över här. (Hur kan någon säga att Rymdimperet slår tillbaka inte har ett ordentligt slut när den slutar med en av filmhistoriens kändaste avslöjanden?)

Till skillnad från andra andradelar så har däremot Episod II lite fler uppförsbackar att kämpa i. Inte nog med att den är den andra delen i en egen trilogi, den är alltså också den andra delen av en sextett, en struktur som är så ovanlig att de flesta inte noterat den, och den har i uppdrag att ge oss upptakten på denna sex episoder långa berättelse.

Problemet med den narrativa upptakten är att den är en slags bluff. I Titanic (1997) har vi Bill Paxtons diamantletare, till exempel, och den gamla tanten som ska konkas till den där plattformen och börja berätta sin historia, och även när den börjar så ska Jack spela poker och vi har Fabrizio på ett hörn och Rose måste ha självmordstankar, lära sig om överklassens kutym av sin mamma, etc… allt det där är upptakten av berättelsen, men efter peripetin (när skeppet slår i berget och allt vänds upp och ner) så spelar inget av det där någon roll längre.

Ungefär samma sak gäller egentligen i Star Wars där peripetin är Anakins övergång till Darth Vader i Episod III. Allt som händer upp till den punkten är (även om det kan vara spännande eller engagerande i sig) till någon mån hugget som stucket. I Episod II är senaten i kris (vi vet att den kommer falla), jediriddarna är oroade (vi vet att de kommer misslyckas), Anakin är osäker (vi vet att han kommer gå över till den mörka sidan). Intrigen som följer är en kärlekshistoria som vi inser inte kan sluta väl, och ett mordförsök i ett samhälle vi vet är dödsdömt ändå – allt kulminerar i ett klonkrig som också verkar godtyckligt eftersom det bara är ett minne blott i Episod IV. Man kan till och med föra argumentet att en sithlord som styr senaten inte är en stor sak heller. Vi vet att Palpatine är Darth Sidious. Varför skulle han inte?

Jag håller faktiskt med de här punkterna till en viss grad. Även om Episod II är en otrolig skapelse så tycker jag nog att det är rättvist att säga att det är den film i sextetten som har svårast att stå på sina egna ben. Det spelar inte så stor roll om vi håller oss till Star Wars som kontext – man kan jämföra med Episod VI, en mycket okomplicerad film bara som film betraktad, men oändligt mycket mer lat och otillfredsställande som Star Wars-episod. Episod II däremot, inte så lite på grund av just sin öppenhet, är rikt och komplext filmskapande på varje sätt, och även om det kanske bara alienerar en vanlig åskådare så kan jag inte förstå hur det inte skulle intressera ett fan.

Ett mer relevant exempel än Titanic, eller någon annan film utanför fantasygenren, har vi i Harry Potter-filmerna, som mer ofta än sällan visar hur man ska läsa Star Wars och vice versa. De båda sagorna har ungefär lika många ”episoder” och de är strukturerade på nästan exakt samma sätt – Harry Potter handlar egentligen om den unge trollkarlens kamp mot den onde Voldemort, men Voldemort själv dyker inte upp förrän den fjärde delen (Den flammande bägaren) vilken är berättelsens peripeti, punkten då allt vänds upp och ner och det avslöjas vad allt FAKTISKT handlar om (och, viktigt att poängtera, hela tiden faktiskt handlat om).

Jag vill inte ta upp för mycket tid på den här jämförelsen, men det är värt att understryka att Episod II har en del märkliga likheter med Harry Potter och hemligheternas kammare (2002), den andra ”episoden” av Potter-sagan – inte bara är filmerna lanserade samma år och offer av ovärdig kritik (jag tycker fortfarande att kammaren är en av de bästa Potterfilmerna), de har båda thrillerliknande element, utnyttjar mörker och skuggor, känslan av att hemligheter finns att uppdagas; de är båda till någon mån mysteriefilmer. Det kanske kommer på köpet. Det är sant att upptakten, om vi jämför med schack, består av många bönder som är där för att tas av daga – men det betyder också att distraktioner och lurendrejeri är en del av poängen.

Andra saker som båda filmerna gör är att de avslöjar vissa nyckelsaker för framtiden. Nästan allt som händer i kammaren har något att göra med vad som händer i senare delar (utom Kenneth Branaghs fåfänga låtsaslärare) och detsamma gäller för Episod II. Medan den kanske inte tillfredsställer exakt alla sina inneboende behov som en singulär berättelse så fungerar den oerhört väl för att konstruera intrigen i den övergripande berättelsen.

Den extra utmaningen som Lucas ger sig själv i prequeltrilogin är att berätta två saker samtidigt – prequelfilmerna introducerar inte bara Anakin, med kulminering i hans övergång till den mörka sidan, den har också det uttalade målet att berätta om hur den demokratiska republiken blir ett imperium. Den tydligaste länk som Lucas skapar för att koppla ihop dessa trådar är republikens relation till jediriddarna, vilken i sin tur blir sithernas relation till imperiet. Mer specifikt: När Anakin blir Vader tar han del av berättelsen om republikens fall, inte bara hans eget. Även om själva vändningen inte kommer förrän Episod III så gäller fortfarande kopplingen. Allt som Anakin gör, tekniskt eller i tanken, är också en del av berättelsen om imperiets uppgång.

Men det hjälper fortfarande bara Lucas till hälften. Demokratin misslyckas fortfarande på grund av saker som inte har något att göra med Anakin, och det mesta som pågår omkring honom verkar han antingen ointresserad av eller insiktslös om. Omständigheterna kring republikens fall är mångfasetterade och Palpatines plan (som vi vet ”går som planerat”) är förmodligen ett livsverk i nivå med de aldrig färdigställda verken av Kant eller Wittgenstein.

Den absolut mest viktiga frågan för Lucas i Episod II har att göra med sovring – vad ska med, vad ska inte med. Vad ska antydas, vad ska inte sägas alls. Som jag sa i min Episod I-analys så är denna värld enorm och utan en bra känsla för narrativ disciplin så skulle en film som Episod II spåra ut i en ändlös serie av sidointriger, överförklarade sammanhang, oändligt antal varelser och världar att hålla koll på, en flora av kunskaper om universumet, en pseudoakademisk kunskap om galaxens politik och krigsberedskap, alla Anakins misslyckanden i kärlekslivet, Padmes vinkvällar med sina livvakter och jungfrur på Coruscants lyxiga nattklubbar, Wattos spelberoende, de sitcom-liknande intrigerna på Dexter Jettsters hamburgerdiner, den dokumentära inblicken i republikens stroppigaste biblotikarie, vad nu teknoförbundet än är för något och/eller bara en ”överviktig fetthög” till film.

Lucas egen lösning, enligt egen utsago, att ”fokusera på action” – det mesta vi ser i Episod II är handlingsbetonat. Obi-Wan tar sig framåt på jakt efter sanningen. Anakin och Padme är hela tiden på väg någonstans. Filmen nästan rusar mot sin krigsförklaring. En ny actionscen kommer var tjugonde minut. Det är när vi funderar på varför de här sakerna händer som vi kan börja förstå berättelsens större betydelser. Lucas har behövt ta ett beslut – han varken kan eller vill göra en mockumentär om galaxens politik eller religion, så han låter det vila i meningarna av det som pågår framför våra ögon, i all action som filmen skenbart ”bara” består av.

Den här isbergsminimalismen har egentligen varit del av Lucas strategier sedan 1977, då Obi-Wan Kenobi i Alec Guinness profetiska gestalt helt blåljuger för Luke inför frågan om hur hans far dog (fastän det tog en film till innan sanningen skulle avslöjas, och fastän ingen hade kunnat veta om en uppföljare ens skulle komma) för han har helt enkelt inte tid att gå in på det just där och då.

Stilen har också kunnat ses i Star Wars klassiska estetik, de stora visuella anslagen (som när Anakins övermod symboliseras genom hur han försöker slåss med två ljussablar samtidigt, och straffas genom att få armen kastrerad) och den där stumfilmsliknande dialogen som inte följer någons uppfattning av psykologisk realism. Som sagt, läser man dialogerna i Star Wars som poesi, eller symboliskt, så avslöjas deras sanna avsikt och mening. Om någon är kär säger den personen ”I love you”. Är de väldigt passionerade om saken säger de ”I truly, deeply love you”. Lämna dina Aaron Sorkin-förväntningar vid dörren.

På ett mer praktiskt sätt så resulterar denna minimalism i att man ofta får använda uteslutningsmetoden för att se vad Lucas menar när han inte säger det rakt ut (men det är alltid där, ofta med matematisk säkerhet, när man lägger ihop pusselbitarna). Eftersom Lucas råkar veta allt som pågår med allt och alla i sin värld, och eftersom figurerna i filmerna också vet en hel del mer än vad vi gör, så presenterar han scenerna helt utan vidare förklaringar, och medan han låter Obi-Wan, Anakin och Padme vara centralfigurer hänvisar han aldrig till den större bilden.

Det här kanske inte låter så avancerat (har Lucas bara ”gjort ingenting”?) men vill man ha en känsla för just hur svår metoden är att få rätt så kan man jämföra filmen med originalmanuset som Lucas skrev. Tar man en titt på Palpatines första scen, till exempel, så blir det tydligt att Lucas använder sin nerhuggningsmetod så konsekvent att han även utökar den under filmningsprocessen.

I scenen puttrar Palpatine som en trombon att hans ”förhandlingar inte kommer att misslyckas” och senare slingrar han fram sin fälla för Padme när han frågar om hon inte kan beskyddas av Obi-Wan Kenobi.

(Allt går, som sagt, som han planerat)

Däremellan står han vid fönstret med ryggen vänd mot de andra, som en slags oroväckande närvaro. Dels är det här gjort i en teatral tradition – skådespelaren har inga dialoger så han måste deaktiveras på något sätt (detta är vad man i film, via teatern, ibland kallar ”blocking”).

Men naturligtvis står inte Palpatine sådär bara för att. Det stora samtalsämnet är mordförsöket på Padme och ingen vet att den skyldige står mitt i rummet – samtidigt är detta en situation som Palpatine helst inte hade hoppats på. Förutsatt att han inte på något sätt orkestrerat Padmes överlevnad så får vi utgå ifrån att han tänkt sig att Padme skulle ha varit död vid det här laget.

Palpatines stil är att ligga lågt, och vi måste utgå ifrån att han bara improviserar när han måste. Padme kommer in i rummet:

Man kan tänka sig hur Palpatine liksom tänker ”hrmph”. Inte nog med att Padme överlevt, hon har på oklar intuition listat ut att Dooku är en av de centrala skurkarna i dramat. Palpatine kan lura de tröga jediriddarna – som vägrar tro att Dooku (en fd jedi) skulle kunna vara en mördare – men Padme är inte lika seg i sinnet.

Det är alltså inte förrän nu som Palpatine – som står borta vid fönstret och överlyssnar diskussionen – vänder sig om och föreslår att Obi-Wan Kenobi ska ta över säkerheten (och därmed skeppa iväg henne till Naboo). Det är ett rappt drag, som kommer som ett hugg från en kobra, och det signalerar att Palpatine vet exakt vad han måste göra när han måste göra det. Man kan bara spekulera i om han likt en schackspelare förutsett den här situationen (kanske han nu befinner sig i en plan B) eller om det är en snillrik improvisation i stunden, en som han vet fungerar lika bra för hans planer som någon annan: Poängen är att få bort Padme – om inte ta henne ur livet så åtminstone bort från Coruscant.

Å andra sidan så kan man välja att se det som att allt sker som Palpatine vill. Med facit i hand är det här ögonblicket i så fall avgörande för honom, för om Padme inte träffar Obi-Wan träffar hon ju heller inte Anakin. Förmodligen är romansen mellan dem en avgörande del av Palpatines långtgående förföringsprocess av Anakin. (Jag råkar tro på tanken att Palpie velat använda Padmes död för att driva Anakin till den mörka sidan snabbare, men vi ska gå in på vår sithlords snille mer i nästa del).

En extra kuslig implikation av allt det här är hur lätt Palpatine styr inte bara senaten utan även de blinda jediriddarna. Bara Yoda verkar kunna ana att något är fel – och vad det än är så kan han inte uttrycka det mer än en sur min åt Palpatines håll (även om Yoda i en struken replik ur originalmanuset säger att ”något värre än krig” är på väg, vilket förklarar hans relativt obrydda humör under prequelfilmerna).

Men Lucas berättar som sagt hellre mindre än mer, och han gör inte misstaget att försöka blanda rak action med övertydliga eller kryptiska allusioner. Faktumet att Lucas’ isbergsminimalism är ett medvetet val kan vi se i manuset, till exempel på sättet Yodas avslöjande replik tagits bort. Ett annat exempel ur manuset vad gäller denna scen syftar till det avgörande faktumet att Palpatine är boven i dramat:

PALPATINE gets up, walks to the window, and looks out at the vast city. … After gazing out of the window for several moments Palpatine turns to Mace

 

PALPATINE

 

Master Jedi, may I suggest that the Senator be placed under the protection of your graces.

 

Den beskrivningen (han ”stirrar ut genom fönstret i en lång stund”) föreslår en närbild på Palpatines lömska ansikte, något i stil med slutet av Episod I:

sw2

En sådan bild hade på en gång riktat vår uppmärksamhet mot faktumet att det är något skumt med Palpatine. Istället väljer Lucas att spela Palpatine helt kallt, som en figur bland andra. Bara den som vet sagan på förhand – som man hört en saga tusen gånger – kan avläsa visuellt vad som egentligen förmedlas.

Och ingenstans fungerar Star Wars bättre, eller blir mer tydligt, än i det visuella.

Ta en titt på den här bilden igen:

I ena änden står Padme, med ryggen vänd mot oss. Längst ut i bild står Palpatine. Däremellan bildas en linje som börjar med Mace Windu, som sitter och drar sig i sitt osynliga skägg – men som även har Palpatines rygg i ögonhöjd (vilket föranleder scenen mellan dem i Episod III, precis i detta rum). Bakom hans rygg står därefter Yoda, vänd mot Palpatine eftersom han är den enda som är stark nog i kraften att känna någon slags misstro mot honom, men samtidigt den enda som är vänd mot Padme.

Kopplar man denna bild till berättelsen så uttrycker den hur Palpatine planerar en attack mot Padme via jediriddarna. En av anledningarna till att Lucas älskar sina digitala redigeringsprogram, och klipper och klistrar i själva bildinnehållet, är för att skapa kompositioner av det här slaget, vilka begrips bäst när de studeras på samma sätt som man studerar klassiska målningar.

Så. Much to learn we still have.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *