Lady M

En av de saker jag inte kan stå ut med i TV-serier är den verbtunga dialogen – manuset där praktiskt taget varje replik handlar om vad någon gör, vad någon planerar att göra, vad någon gjort eller vad som ska hända sen. “Character is action” lyder ju en gammal teaterlärarklyscha men det är väl ändå helt meningslöst att veta vad som kommer hända om man inte vet varför.

Den uppmärksammade indie-filmen Lady M är en av årets stora besvikelser, och ett till frustrerande exempel på att se filmer som bara är frön – kritiker och publik vattnar dem, varpå de tycks blomma. Det är ett sätt att skapa idén om en bra film via frestande önsketankar, men en bra film är bara bra för att den är bra.

Filmen utspelar sig på 1860-talet och handlar om en ung kvinna vid namn Katherine (Florence Pugh) som via oklara omständigheter är gift med en äldre man och bor i ett gammalt slott. De första scenerna visar hur svårt det är att andas i korsett, långa scener föreslår klaustrofobi och i sängkammaren är mannen Alexander (Paul Hilton) lika omänsklig som ointresserad av henne.

Filmen slår här an sin första not – kvinnor är förtryckta, och var det särskilt förr – och det är även filmens enda not. Istället för att utveckla den, genom att ge Katherine någon form av mål, personlighet eller intellektuell agens, så är resten av filmen en meningslös uppvisning av karaktärer som först pratar om att göra saker och sedan gör dem. Om och om igen.

Mer specifikt dröjer det inte länge förrän hon hittar sin älskare á la Lady Chatterley (såklart en dräng). Vi förstår snart därefter att hon tänker döda sig ur sin tillvaro – eller något – för var och varannan människa som av någon anledning står i hennes väg faller offer för hennes list. Så hon är lite som Lady Macbeth då, som ju använde sin list för att klättra i karriären (via sin make).

Fast Katherine har ju ingenstans att ta vägen, så hon bara dödar folk. Jag antar att förtryckets tvångströja har något med saken att göra, men det tematiska hålet som filmen vill att vi ska fylla är så stort att det är meningslöst att försöka. Varenda replik i filmen handlar om vad som ska ske när, med vem, varför och hur. Till skillnad från vad många andra kritiker utan exempel påstått så finns här ingen sociologi (skådespeleriet är manierat och stiliserat), ingen historisk skildring (budgeten är skral och Florence Pugh i huvudrollen har en modern medvetenhet som gör att det påminner om att titta på Lotta Lundgren i “Historieätarna”), ingen komplexitet och inga antydningar till några slags psykologiska insikter. Vi ser på en pretentiöst åtstramad TV-såpa utan djup eller nyans.

Det enda filmen egentligen vet är att Katherine är en kalkylerande mördarmaskin, även om hon inte verkar ha något mål i sikte. Mållösheten gör snabbt filmen mördande förutsägbar – vi vet att hon kommer göra vad som helst mot vem som helst, hon har ingen synbar anledning att döda eller inte döda någon. Det ger oss tidigt en totalt oundviklig händelseföljd, och bjuder in till rätt barbariska knäskålsreaktioner utan – faktiskt – kontext.

Jag vet förstås vad jag förväntas tycka om filmen. Men det räcker inte med att ha en ung kvinna i en korsett, placera henne i ett slott och sedan tro att man sagt något. Det här är en sådan film som gör att jag i slutet känner mig som en fotbollstränare: Kom igen, jobba mer! Det duger inte att bara masa omkring och filma.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *