Jumanji: Welcome to the Jungle

En av de få genuint trevliga saker som Hollywood fått ur sig de senaste årtiondena är Dwayne Johnson – actionhjälten som ser ut som Herkules men som påminner mer om din gemytlige träslöjdslärare från mellanstadiet, eller killen du hade på din sida om någon var taskig mot dig i skolan. Det ser ut som att han kan ta dig i örat och kasta dig två kilometer, men om alla bara är schyssta och håller sams så blir allt bra.

Han har varit med i en hel del dåliga filmer, men ingen som man kunnat döma ut riktigt så hårt som man först trott. Det finns en grader-i-helvetet-nivå då jag till och med försvarar den tilltänkta sommarplågan Baywatch från i år – en dålig film? Ja, men inte lika cyniskt ironisk som en tekniskt sett bättre Lego-film, och inte lika publikföraktande som många dito superhjältefilmer.

Orsaken är förmodligen för att Johnson, liksom den otippat jämförbara Jackie Chan, har en barnvänlig image; han vet att barn ser upp till honom, och han tänker vara en bra förebild. Det går inte att föreställa sig att se Johnson i en seriös skurkroll – det går bara att till hälften se honom i någon form av seriös roll överhuvudtaget. Men det hör till. Och främst av allt fungerar det – man kan numera räkna med att en Dwayne Johnson-film åtminstone är gjord för att han själv vill sprida lite gammal hederlig oironisk glädje. Att det sedan sker i mainstreamproduktioner som har lägsta gemensamma nämnare, det är väl smällar man får ta.

Vad gäller den här filmen är jag ändå lite mer tudelad. Jumanji – Welcome to the Jungle har nämligen en och annan potential som man kanske inte – alls – kunnat förvänta sig. I korthet handlar filmen om ett par high school-kids som sugs in i ett TV-spel och för att ta sig tillbaka till verkligheten måste de “klara spelet”. De anländer i spelet som sina avatarer och måste lista ut vilka deras styrkor och svagheter är, och deras enda hjälp i övrigt är figurer som bara kan svara i förprogrammerade harranger.

De möts exempelvis av en jeepkörande aussie-typ som visar sig vara en NPC (Non Playable Character, om du inte visste det) som utropar: “Välkommen till Jumanji!”

När de ställer någon mer specifik fråga kan han bara svara:

“… Välkommen till Jumanji!”

Och så vidare. Den som hänger med på en och annan referens till “Monkey Island” känner också igen vad för klichéer Welcome to the Jungle roar sig med här.

Filmen är tekniskt sett någon slags lös uppföljare på Robin Williams-filmen Jumanji (1995) vilket säger mig att Hollywood numera siktar in sig på just exakt min generation. 2017 har varit året då mitten av 90-talet gjort en subtil men effektiv comeback och när vi inte talar om direkta tidsmaskiner (som i found footage-filmen Phoenix Forgotten) har man ändå kunnat ana spöket av Luc Besson i saker som Atomic Blonde och Valerian (av Besson själv). Nämnda Baywatch har någon “Jim Carrey anno 1997”-feeling över sig och nu sitter jag och tittar på Welcome to the Jungle och inser att jag får vibbar av Den siste actionhjälten (1993) eller Fantomen (1996) eller, ja, såklart Jumanji.

Jag misstänker att alla äldre än 30 undrar varför i helskotta man nu gör en uppföljare på Jumanji, medan folk i min ålder undrar varför den inte kommit tidigare. Kanske man också måste ha växt upp på Super Nintendo och PlayStation 1 för att förstå just exakt den primitiva underhållning som Welcome to the Jungle är ute efter. Den påminner i runda drag om vad man för tjugo år sedan tänkte sig att en film byggt på ett TV-spel skulle vara, och vad Super Mario Bros (1993) och Street Fighter (1994) verkligen inte var.

Men, hursomhelst, med allt detta sagt så kan man inte anklaga Welcome to the Jungle för att vara en bra film. Tidigt har den en chans att driva med klichéer från äventyrsfilmer och TV-spel, och låta detta bli poängen med hela filmen, men den väljer istället att köra loppet straight. Våra fyra hjältar måste helt enkelt ta sig igenom diverse generiska och specialeffektsbyggda spring- och hopp-sekvenser (de har tre liv var, vilket inte gör deras situation mer eller mindre spännande) och deras enda hot är spelets genererade skurk, någon slags Ond Figur spelad av Bobby Cannavale, som bara kan väsa ondskefullt och ropa klichéer. Det är lite grann som att filmen inte kan se sitt eget problem – den driver med samma sak den sedan tror vi ska tycka är spännande.

Ännu mer tidig potential finns i den otippat effektiva – om än högst ambivalenta – kroppsrelaterade humorn. De fyra ovännerna som sugs in i spelet hittar det på kvarsittningen á la Breakfast Club, men när de anländer i spelet måste den instagram-beroende poppis-tjejen förfasat inse att hon förvandlats till Jack Black; inuti Dwayne Johnsons kropp finns en nördig kille som egentligen är livrädd; den ständiga comic-reliefen Kevin Hart är “irl” en musklig sportkille och Lara Croft-liknande Karen Gillan är egentligen den smarta tjejen som aldrig är med på gympan.

Här finns konturerna till en rätt dynamisk lek med könsroller och binära förväntningar och vid sina bästa stunder ger filmen en smart kontext till snopp- och tuttskämt (hur osannolikt det än låter). Tyvärr gör den det bara i förbifarten, innan den kopplar på en autopilot som blir mer och mer av en monoton besvikelse ju längre den pågår.

Jag tycker ändå att Welcome to the Jungle är relativt stabil för att vara en “modern” blockbuster. Jag kan inte säga att den är bra för att den påminner om Congo eller Air Force One, men en rak och enkel spring- och hopp-intrig är oftast bättre än de tomtunnor vi får idag, då det klipps mellan två dussin karaktärer och saker händer i ett virrvarr av oförklarade (eller överförklarade) omständigheter (filmen att jämföra Welcome to the Jungle med är egentligen årets King Kong-tomtunna).

En annan sak den har är enhetlighet i ton och stil – den spretar inte åt en massa olika håll, och alla skådespelare vet att de är med i en och samma film. Det blir gärna så när Dwayne Johnson leder flocken.

FREDRIK FYHR


JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE

2017, USA. 119 min, ARRIRAW, färgfilm, 2.39:1. Regi: Jake Kasdan. Manus: Chris McKenna, Erik Sommers, Scott Rosenberg, Jeff Pinkner. Producent: William Teitler, Matt Tolmach. Huvudsakliga skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Rhys Darby, Bobby Cannavale, Nick Jonas, Alex Wolff, Ser’Darius Blain, Madison Iseman, Morgan Turner, Sean Buxton, Mason Guccione, Marin Hinkle, Tracey Bonner, Najah Jackson, Natasha Charles Parker, Kat Altman, Maribeth Monroe, Missi Pyle, Michael Shacket, Jamie Renell, Marc Evan Jackson, Carlease Burke, Jason New, William Tokarsky, Rohan Chand, Tait Fletcher, Steve Dunlevy, Rob Mars.  Foto: Gyula Pados. Klippning: Steve Edwards, Mark Helfrich. Musik: Henry Jackman. Scenografi: Owen Paterson. Kostym: Laura Jean Shannon. Produktionsbolag: SPE, Matt Tolmach Productions, Radar Pictures, Seven Bucks Productions. Distribution: Sony. Genrer och kategorier: Äventyr, fantasy; modern franchise-film, äventyrsblockbuster med strikt high pitch-intrig, med övergripande inslag av typisk high school-melodram; tre/femaktsstruktur med typ av hyperprolog/epilog; mainstream; studiofilm, storfilm. Premiärdatum: 5 december 2017 (Paris). Svensk premiär: 22 december 2017.

Omdöme: High pitch-äventyrsfilm med en rak och generisk intrig utan överraskningar – enstaka intressanta aspekter av tematiken (som hade kunnat göra filmen till en smart drift med sina medium) utnyttjas inte; regi och skådespeleri håller ihop filmen och ger den en enhetlig matiné-ton. OK, om än helt ospektakulärt.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *