En plats dit vi inte kan gå

If you follow your thoughts through to conclusion it’ll take us to a place we cannot go… / Padmé Amidala, Episod II

Alla texter om Episod II.

En plats dit vi inte kan gå – Om dödsdömd kärlek i en intergalaktisk tragedi

Som jag tidigare förklarat så har Star Wars hjärtat i en arkaisk berättartradition. Kärlekshistorien mellan Anakin och Padmé är särskilt mytologiskt betonad – på ytan ser det ut som att de blir kära i varandra för att ödet bestämmer det, att det är kärlek vid första ögonkastet och sedan en romantisk dans med oundviklig följd. Anakin går nästan ner på knä för att bekänna sin kärlek och fastän Padmé nästan rituellt avvisar honom erkänner hon sedan, till synes på tal om ingenting, att “I truly deeply love you”.

Det är ungefär som om de druckit en kärleksdryck – vilket är vad Tristan och Isolde gör, kanske det mytologiska kärlekspar som Anakin och Padmé mest liknar, särskilt eftersom den arturska myten har så många olika variationer. Flera teman går dock igen – liksom Anakin sviker sin roll som jediriddare sviker Tristan sin roll som vasall för sin kärlek; i en version av sagan dör Tristan av ett brustet hjärta, vilket är vad Padmé sedermera verkar göra. Tristan och Isolde är ett triangeldrama där Tristans mentor och adoptivfar Markus också är en av de romantiska spelarna – detta förklarar Anakins till synes irrationella svartsjuka till Obi-Wan.

Men även om denna ikonografiska läsning av Padmé och Anakin är spännande för en litteraturnörd så är den inte så dynamisk om man vill förstå filmens intrig på en mer detaljerad nivå.

Därför är det tur att George Lucas samtidigt också har dörren öppen för modernistisk filosofi och psykologi. Denna paradox har alltid varit en av Lucas mest fascinerande, och berikande. Blandningen av teknologi och magi, futurism och arkaisk folklore, den gamla skolans sagor och modern psykologi. Star Wars är ett hopkok inte bara av gamla litterära myter utan av olika filmgenrer, och inte bara av ikonografiska arketyper utan även psykologiska stereotyper.

I förra delen beskrev jag Anakins psykologiskt turbulenta tillstånd – vi ska spinna vidare på det temat, men för att göra det måste vi också gå in på Padmé. Hon är prequel-filmernas eventuellt mest sympatiska och klanderfria figur – åtminstone så länge man bara betraktar henne på ytan. Men en lite närmare inspektion visar att inte heller hennes motiv är alldeles spegelblanka.

Vi kan börja med den uppenbara maktskillnaden mellan Padmé och Anakin. Hon kommer från en rik och inflytelserik familj i ett av galaxens centrala system, han är en slav från de yttre gränserna. Visserligen är Anakin numera en padawan till en celeber jedi, och han ska vara The Chosen One, men detta är inte saker som ger honom mycket till inflytande; jediriddarna är fortfarande anspråkslösa tjänare åt republiken, och det är senaten, som Padmé tillhör, som är de med verklig makt i detta samhälle.

Detta återspeglas också i Padmés beteende mot Anakin alldeles i början av Episod II då de första gången möts. Medan Anakin tänkt på Padmé i tio år så verkar det vara ställt bortom allt rimligt tvivel att Padmé inte ägnat ett tanke åt honom. Hon har haft fullt upp med att tjäna sin hemplanet Naboo, först som drottning och sedan som senator. Däremellan har hon pluggat, dejtat konstkoleelever och gissningsvis festat tills solen gryr över stränderna på Canto Bight.

När vi träffar henne i Episod II är hon allvarlig och genomlevd för sin ålder, ställd inför faktumet att någon vill döda henne samtidigt som hon är mitt uppe i en politisk konflikt som hon på allvar verkar brinna för.

Hon ser genuint överraskad ut första gången hon träffar Anakin – mitt i sitt livs kanske mest hektiska och dramatiska period får hon fram ett otypiskt leende:

Ani? My goodness, you’ve grown!”

“So have you” försöker little Ani stapplande förklara. “Grown more beautiful, I mean… uh, for a senator, I mean…”

Padmé har lite svårt att hålla sig för skratt åt denna replik, och försäkrar att:

Ani, you’ll always be that little boy I knew on Tatooine.

Hon är uppenbart attraherad av sin beundrare, men… let’s face it. Padmé Amidala är en av galaxens mest åtråvärda singlar och hon har förmodligen dejtat Coruscants Tom Hiddleston och Alderaans Idris Elba – eller, mer realistiskt, någon eventuell kung av Naboo. Hon vet att hon har den här effekten på folk. Gissningsvis har hon lärt sig att lägga locket på och hålla sig proffsig så fort hon träffar någon hon gillar, med risk för att skicka ut fel signaler. Liksom Palpatine, och alla andra i Coruscants maktkorridorer, är hon del av en värld med hård kutym, och om hennes första möte med Anakin i Episod II är en flört så är det på sin höjd ett fall av att släppa lös sin inre Audrey Hepburn i Prinsessa på vift (1953).

Padmés replik dryper av överseende och är ett direkt omyndigförklarande. Efter tio år av längtan, vad får Anakin? Löftet att han alltid kommer vara “den lilla pojken” hon en gång i tiden kände, men som nu är ett minne blott och en helt obetydlig person i hennes liv.

Och till och med det är generöst. Faktum är att Padmé inte brydde sig mycket om Anakin i Episod I heller. Som jag nämnde i en av texterna från förra året så skiljs deras vägar åt efter att de landar på Coruscant, och Padmé har kort och gott inte tid att bry sig om denna nioåriga pojke som hon uppenbarligen märker har känslor för henne. Därefter har det fallit sig naturligt för Padmé att helt enkelt dumpa honom från sina tankar. Drottningar träffar så mycket folk ändå.

Saker förändras dock, som de så ofta gör, när de bekantar sig med varandra lite mer. Mace Windu blir den som placerar dem lite närmare platsen de var på i Episod I, när han beordrar Anakin att eskortera senatorn till Naboo – för att inte bli sedda ska de dessutom resa som flyktingar, vilket vi måste tolka som en hundraprocentig klassomställning som skapar en ytterligare intimitet. På färden chitchattar de om livserfarenheter, politik och en och annan känslomässighet, och i Naboo har de inget bättre för sig än att äta romantiska middagar, rulla runt i gräset och ha den där ödesdigra scenen vid den öppna brasan, då Anakin erkänner att hans känslor för henne är mer än bara aningslös vänskap.

I förra texten var jag rätt hård mot Anakins själviska kärleksförklaringar, men för att vara rättvis så får vi aldrig veta exakt vad Padmé ser i Anakin heller. Rent spontant skulle man kanske vilja klandra Lucas för att vara symptomatiskt oförmögen att skriva kvinnlig dialog, men det är inte hela sanningen. Ursprungligen hade Padmé relativt mycket att säga och göra i Episod II, men flera av scenerna klipptes bort (jag återkommer till dessa i en senare text, för de är värda en till kommentar) och i vilket fall som helst kan vi, liksom vad gäller så mycket annat i Episod II, dra vissa slutsatser.

Dels är det bara en fråga om att opponenter attraheras. Padmé är en professionell, rationell person som är van vid att göra tuffa beslut och inte låta känslorna komma i vägen – hon representerar på många sätt det jedi-ideal som Anakin har svårt att leva upp till; han attraheras av denna styrka, liksom han attraheras av styrka i allmänhet. Padmé kan heller inte låta bli att bli tagen av Anakins barbariska romantik, hans totala oförmåga att lägga band på sina känslor och sättet han häller ut sitt inre över hennes fötter. Han är Romeo under balkongen, kort och gott, och för Padmé, som är van vid ett rigoröst socialt system där fjortonåringar blir valda till drottningar och där ytterst få känsloyttringar ser ut på det här sättet, är det omöjligt att vara oberörd av honom.

Lika självklar som kutymen är för rojaliteten från Naboo är uppriktigheten och rak-på-sak-stuket från slaven från Tatooine – dessutom vågar Anakin stå för sina känslor, trots hans patetik, och han är redo att bli avvisad av henne. Han bär fortfarande på en ridderlig stolthet som hon respekterar på en djup nivå – och dessutom är han ju, trots allt, The Chosen One.

Vi vet inte om Anakin någonsin avslöjar för Padmé att han är centralfiguren i den här jedi-legenden, men vi kan förutsätta att jediriddare kan fungera som en “turn-on” i galaxens Cosmopolitan-spalter. Att jediriddare går och blir förälskade är förstås förbjudet, men det har naturligtvis hänt förut. Det går att bli avvisad från jedirådet och leva som en “rogue” kraftanvändare, om än i någon form av förmodad skam. Padmé är en mäktig politisk figur, och liksom Anakin är hon också attraherad av makt och kraft. Hon må vara en altruist och en världsförbättrare, men det är svårt att tänka sig att hon skulle bli ihop med, låt säga Anakins gamla kompis Kitster från Episod I.

Anakin kvalar däremot in på alla hennes soft spots: Han är en övernaturlig människogud, stolt och till synes självsäker, helt befriad från poser och pretentioner, med en stark relation till sina känslor, och han är dessutom beredd att dö för henne. Hans enda svaghet är att han verkar vara förvirrad över sin plats i universum, men eftersom hon är en naturlig omhändertagare gör hon det ödesdigra misstaget att tro att hon kan “rädda” honom.

Här går hon på sätt och vis in i den fälla som Anakins undermedvetna gillrat åt dem båda. Att bli omhändertagen är ju trots allt en av Anakins dolda begär – ända sedan han skildes åt från sin mor har han saknat en barm. Det är precis här Padmé kliver in och bekräftar den djupt olustiga position han velat ge henne från början – hon blir inte bara hans älskade, utan den som ersätter hans mor.


Faktumet att Anakin ser sin mor plågas i mardrömmar är en av de centrala plot pointsen i Episod II, och hela sagan. Hade det inte varit för dessa mardrömmar hade Anakin och Padmé kunnat fullfölja sin romans. Klonkrigen hade brutit ut ändå. Kanske Anakin hade kunnat bli säker på sin kärlek till Padmé och lämnat jedilivet bakom sig för ett liv med henne.

Men det är förstås inte det sagan handlar om, och det är inte det Anakin vill. Om Anakins enda problem var att han var kär i Padmé hade det varit enkelt. Men det finns en orsak till att han får dessa mardrömmar om sin mor – samma orsak som gör att han i Episod III får liknande mardrömmar om Padmé (de är ju för honom nästan samma person) – och det är att han någonstans vill få dem.

En av Freuds mest grundläggande teorier om drömmar är att drömmar alltid är önskedrömmar. Dels rör det sig om enkla önskningar – om vi är törstiga drömmer vi om vatten – men önskningar kommer också utifrån våra rädslor. Om vi är rädda för ormar så drömmer vi mardrömmar om att vi badar i ett hav av dem – detta är för att vi tänker på ormar så fort vi försöker tänka bort dem; de kommer till oss i vårt undermedvetna, via drömmarna, för någonting i oss vill ställa oss öga mot öga med våra rädslor.

Anakin vet att han lämnat sin mor ensam och han känner skuld över att han aldrig åkt tillbaka till Tatooine och räddat henne. Han lider dock av dubbla lojaliteter, och jedikoden säger att han inte får ha dessa tankar. Stackars Shmi trycks därför undan till hans undermedvetna – men han kan ändå inte komma undan faktumet att han någonstans vill rädda henne. Ju mer han försöker tränga bort henne, desto mer påtagliga blir hans drömmar.

Låt oss komma till våra sinnen och se det här ur ett “korrekt” jediperspektiv: Det som sker, det sker. Tanken är att Anakin ska låta detta passera, och acceptera att hans mor lider helvetets kval och går mot en säker död. Förutom att vara ett bevis på hans förmåga att inte ge efter för sina känslor, sitt habegär och kontrollbehov, så har det också att göra med en högre princip om ödet.

Shmi säger det redan i Episod I: “Min plats är här, min framtid är här.” Tanken har aldrig varit att Anakin ska “rädda” henne från något. Vad vill han? Ge henne en lägenhet i Coruscant? Hon hör hemma på Tatooine – visst, det är inte bra att hon är en slav, men låt säga att hon befriades? Låt säga att hon fick ett bra liv?

Det ska visa sig att det är just precis vad som hänt under dessa tio år, men i vilket fall som helst är Anakins mardrömmar ett test. En bra jedi accepterar döden. Som Yoda senare säger i Episod III ska man rentav vara “glad” att folk dör – “miss them do not, mourn them do not”.

Vi låter vara faktumet att det här är en av jediriddarnas mest förödande tankefel – jediorderns hybris lämpar sig bättre för en framtida text om Episod III – och accepterar för sakens skull tanken att Anakin ska låta det här hända, eller på något sätt ta in sin mors plågsamma död och på något sätt balansera det i sitt Kraft-relaterade karmakonto. En förmildrande omständighet är att en jedis visioner är godtyckliga – det finns inget som säger att mardrömmar måste vara visioner om framtiden, eller att de i så fall är exakta representationer. “Difficult to see the future is” konstaterar Yoda i Episod V, ungefär som han på samma sätt har svårt att tolka sina visioner i Episod II. Framtiden är inte satt i sten – ens öde verkar snarare visa upp sig utefter en typ av sannolikhet, medan vi fortfarande har någon slags fri vilja kvar. Visioner om framtiden filtreras säkert också genom mottagaren – precis som i mardrömmar så borde ens rädslor förstärkas i sådana här visioner. Så frågan är inte om Shmi lider eller inte – vi lär oss senare att hon verkligen gör det – men frågan är vad Anakin egentligen föreställer sig händer med henne.

I vilket fall som helst är Anakins beslut ett misslyckande – “I have no choice” ljuger han, och avviker från sitt uppdrag att skydda Padmé, när de båda kuskar iväg till Tatooine – och han blir snabbt påmind om det, när det visar sig att Shmi sålts till Cliegg Lars, som gift sig med henne. Det visar sig att hon levt ett relativt gott liv, kämpigt men stabilt, i Tatooines vildmark. Hon har varit gift med en till synes god man och genom honom har hon till och med fått en ny (styv-)son, Owen. Owen är i Anakins ålder och måste oundvikligen ha varit en slags tröst för henne – naturligtvis har hon saknat sin länge förlorade son, men hon har också accepterat sitt öde och odlat ett hälsosamt liv för sig själv efter långa, svåra år. Alla utom Anakin verkar kunna hitta en punkt då de accepterar sina liv, sina styrkor och svagheter, till och med hans mor, ett av de centrala objekten för hans begär.

Även om Anakin aldrig visar det så är Shmis nya liv en loska i ansiktet på honom, och den alienerar honom ännu mer än vad Padmés olika nekanden gjort. Anakin har tänkt på sin mor i tio år – tänk om han inte haft några mardrömmar om henne utan bara bestämt sig för att åka och hälsa på. Vad hade han tänkt om hennes nya liv, hennes trevliga familj, hennes ödmjukhet inför det lilla livet? Behöver hon inte honom? Skulle hon undra vad han gjorde där? “Ska du inte vara ute och rädda galaxen? Sviker du ditt kall för att komma hit?”

Faktumet att han hört sin mor plågas genom kraften ger Anakin en skenbar, akut anledning att vara där, åtminstone vad beträffar familjen Lars som förmodligen inte är så haja på jediklanens regler, men jag tror att Anakin på en gång inser att han inte borde vara där. Att all hans träning varit för intet. Att den här handlingen är ett otrohetsbrott mot hans klan. Han är den enda som vet det. Det är en hemlighet nästan större och smutsigare än den som hans blivande giftermål ska bli. Tatooine är världen han lämnat bakom sig, platsen han kommer ifrån, kan bättre än någon annan och bär i sitt blod – jediriddarna vet ingenting om denna värld, och nu verkar det som att de på Tatooine inte vet något om honom heller. Han har blivit en främling överallt, även om han finner att han har en icke blodsrelaterad doppelganger i form av Owen Lars som ynkligt klämmer ur sig “I guess I’m your stepbrother”.

Cliegg Lars är en ännu skummare närvaro, då han fungerar som den faderlöse Anakins verkliga styvfar. Tidigt i filmen säger Anakin pliktskyldigt till Obi-Wan att “you’re the closest thing to a father for me” men nähä, det är faktiskt Cliegg Lars som är det närmaste en far Anakin har. Cliegg har, i sitt sökande efter den av sandfolket kidnappade hustrun, förlorat ett ben och svävar nu fram i en typ av rullstol. Han kastar naturligtvis en hotfull skugga över Anakins maskinella framtid – scenariot är faktiskt så surrealistiskt kodat att det finns något vagt komiskt över det. Det påminner om en scen i Luis Buñuels mästerverk Belle de Jour (1967) där tvålfagre Jean Sorel på tal om ingenting går förbi en rullstol som, också på tal om ingenting, står tom längsmed en vägg. Han stannar upp av till synes obegriplig anledning och konstaterar: “Det är något märkligt med den här saken!” – senare i filmen råkar han mycket riktigt ut för en olycka och blir rullstolsburen.

En annan klassisk film som Lucas citerar i den här delen av Episod II är John Fords Förföljaren (1956), en av de i USA mest ihjälanalyserade amerikanska westernfilmerna. I den filmen spelar John Wayne den konservative krigsveteranen som i åratal letar efter sin niece (Natalie Wood) som kidnappats av indianer, bara (spoiler) för att i slutet finna att hon acklimatiserat sig till deras liv och nu vill leva som Comanche. Lucas verkar aktivt spegla Ford-klassikern när Anakin spårar upp sandfolkets by, och det hämnande våld han utövar på dem speglar det amerikanska raseriet mot indianerna.

Anakin finner sin mor, försöker säga till henne att “allt ska bli bra” (vad han nu menar med det) men hon dör innan hon hinner säga att hon älskar honom. Anakin inte bara sörjer sin mor, han är också slagen av det tillstånd hon är i, och förödmjukad av hur hon brutaliserats – Anakin bär nämligen på ett tabubelagt förakt för svaghet, och tål inte att se sin mor i det här tillståndet – och hans hämnd på sandfolken handlar minst lika mycket om ärekränkning som passion. Det är alltså inte bara ett mord i stunden, utan till någon mån även ett hatbrott.

Den som ser filmen utan att begrunda innehållet får kanske för sig att det här kommer på tal om ingenting, men jag tror att Anakin nu känner att hans misslyckande är så stort att han lika gärna kan släppa taget om sina illusioner helt – det var ett misstag att följa mardrömmen för det som sker sker, onekligen, och Shmis död var oundviklig; Anakins misslyckande som jedi ekar igenom hela beslutet att åka till Tatooine till att börja med. På sätt och vis kan man tolka Shmis död som att Anakin straffas för sitt beslut, eller som att han gått i en fälla – som om han följt en frestelse bara för att finna den vara en hägring, bara luft, och nu finner han sig i andra änden av det grymma skämtet. Det är ett misslyckande från alla håll och kanter – Anakin kortsluter och kan bara svara i aggression.

Uteslutningsmetoden säger oss att Anakin har många hemligheter från jediordern – han har förmodligen, som en person med beroendeproblem, lärt sig att leva ett liv genom halvsanningar och undanflykter – och han planerar oundvikligen att svepa det här under mattan och inte berätta för någon. What happens in Tatooine, stays in Tatooine. Bara inför Padmé – vars moderliga kraft gör att han inte kan ljuga för henne – krackelerar han och erkänner att han slaktat män, kvinnor och barn i ren vrede. Det är en av de mest utmanande scenerna för Lucas, som skriver Anakin som en person som obotligt självisk men hela tiden mänsklig, men balansgången fungerar. Anakin gråter och uttrycker ångest, men säger aldrig att han ångrar sig – tvärtom gurglar han “They’re like animals and I slaughtered them like animals – I hate them!” Inte heller verkar han kunna medge att det han gjort varit moraliskt fel. Han bara konstaterar “I’m a jedi, I know I’m better than this”. Återigen ser vi hur Anakin, liksom många tonåringar, behandlar sin skola som en godtycklig serie krav att leva upp till. Han frågar aldrig varför han är bättre, eller vad meningen är med att vara en jedi

Padmé tröstar honom, något blåögt, och säger att det är “mänskligt att vara arg”, vilket för ett ögonblick ger oss insikt till lite klassrelaterad naivitet, för hon verkar inte direkt tycka att det finns några moraliska problem i att Anakin genomfört ett mindre folkmord. Och vi får anta att även den goda Padmé ser på sandfolk som “lägre stående” varelser. Mer avgörande är att hon förstås inte förstår att en jedi ska vara mer än mänsklig, en jedi strävar efter att bli den förbättrade människa enligt den nietzscheanska princip som sitherna ska göra till sin egen (mer om det nästa år).

Och Anakin är inte nöjd. Hans misslyckande är nu så stort att han inte kan acceptera det – precis som han inte kan acceptera sin mors lidande så kan han nu inte acceptera hennes död. Ännu starkare är kanske hans motvillighet, in i märgen, att vara på platsen han nu tagit sig till. Ur jedins syvinkel är Shmis död godtycklig – hon dör, alla dör – och Anakin tyngs av skam för att ha åkt till Tatooine bara för att se det oundvikliga ske.

Men han svarar inte genom att acceptera sitt nederlag utan att, även där, trotsa det. Inför sin mors grav säger Anakin att han inte var “stark nog” att rädda henne. Han vill ta tillbaka allt som hänt, han vill att hans handlingar inte ska ge negativa resultat, och han vill nu bokstavligt talat kunna hindra människor från att dö. Han är ju trots allt The Chosen One… varför inte?

Detta blir Anakins nya besatthet, efter att hans mor dör och efter att Padmé nekar honom – om hon inte vill vara med honom ändå, i vilket fall som helst är hans begär efter henne släckt. Något måste det vara han begär. Anakin kan inte slappna av och vara god i sig själv, och den självbevarelsedrift Padmé ser i honom är en hägring. Anakin har ingen självbild, ingen inre kärna, så han behöver hela tiden något begär att sträva efter. De brukade vara hans rädsla och begär (Shmi och Padmé). Nu har de gått över till rent och skärt världsherravälde. Upplevelserna han får nu ger ytterligare form åt sithernas argument, för en sith behöver ju trots allt inte bry sig om saker som skam eller skuld. Om de gör en sak som de inte gillar kan de göra en annan sak efter det.

Det är ingen slump att Anakin så ofta talar i gränslösa termer:

“I can sense everything that goes on in that room.”

“Compassion, which I would define as unconditional love, is central to a Jedi’s life.”

“What can I do? I will do anything that you ask.”

“Anything is possible, Padmé, Listen to me.”

Den han pratar om är egentligen det Palpatine senare ska definiera i ett stridsrop:

“Power – unlimited power!”


Okej, så vad håller Padmé på med medan Anakins färd mot den mörka sidan lägger sin kladdiga men obevekliga cementgrund?

Tja, väldigt länge gör hon väldigt lite – vi vet sedan Episod I att Padmé är van både vid långdragna politiska procedurer och rumpkickande rymdaction, och att hon är den första att leda en strid (i min Episod I-text argumenterade jag till och med för att hon var hela sagans bästa arketypiska hjälte). Det är därför inte konstigt att hon är frustrerad när hon drar den kortaste stickan och tvingas iväg bort från Coruscant (vilket i sin tur är ett schackdrag av Palpatine).

“I do not like this idea of hiding” konstaterar hon – en av de mer symptomatiska raderna ur Episod II, en film som till stor del handlar om saker som lurar under ytan. Repliken signalerar även en nedåtgående, negativ spiral också för Padmé, som börjar filmen som en offensiv och klarsynt spelare men som slutar med ett misslyckat fredsarbete och ett olagligt äktenskap som hon ingår i hemlighet.

Färden till Tatooine tycks vara viktig för att Padmés kärlekspolett ska trilla ner. När de är i Naboos flådiga miljöer passar inte Anakins brutala kärleksförklaringar in, och i sin rätta miljö kan hon enklare hålla tag i sin rationalitet och skjuta bort honom. Men när de reser till Anakins värld, den fattiga och anspråkslösa ökenplaneten där han messiatiskt kom ifrån, så är hennes instinkt istället att vara de mindre lyckligt lottade till lags, och på så sätt också släppa in Anakin i sitt liv. Medan han är iväg och dödar sandfolk hänger hon med Anakins “släkt” i den iglooformade boningen, och vi kan föreställa oss att hon får helt fel uppfattning om vad för typ av kultur som Anakin kommer ifrån. Det är extra talande eftersom i den tidiga versionen av Episod II fick ett par långa scener där Anakin träffade Padmés familj, vilka förstås är radikala motsatser. Kanske Padmé inte ser vem hon är med förrän hon ser vart hon själv kommer ifrån, och kan förstå hur hennes värld måste se ut för hans.

Problemet med det här är förstås att Padmés kärlek till Anakin bottnar i en slags skuld, en vi kan ana också i verklighetens enprocentare och/eller kungafamiljer, som kommer från de mest privilegierade av omständigheter och som alltid kommer att göra det, oavsett hur många välgörenhetsfärder de reser iväg på.

Efter att Shmi är begravd så får Padmé anledning att styra skutan mot Geonosis för att rädda den kidnappade Obi-Wan. Rent konventionellt skulle detta vara tillfället som Padmé väntat på – stunden då hon äntligen får geara upp och gå in i “action mode” igen, och tillfället då vi äntligen får se lite fart och fläkt från den Padmé vi känner igen från Episod I.

Men allt är inte riktigt så okomplicerat som man skulle vilja. Hennes känslor för Anakin – som är lika delar romantiska som ödesdigra – har börjat påverka hennes omdöme. Vi vet sedan Episod I att hon är både modig och stark – där åkte hon till Coruscant för att lösa ett politiskt problem, men vände om rakt emot det ockuperade Naboo igen för att lösa konflikten med folkets invånare. Nu vore det enda logiska att göra tvärtom – vända om från all rymdaction för att åka till Coruscant och se till att klonarmén inte byggs.

Istället bestämmer hon att åka till Geonosis för att rädda Anakins mentor – varför?

Man kan ge Padmé en viss trovärdighet – hon säger att hon inte vill ha krig, och vill försöka hitta en diplomatisk lösning på problemet. Frågan är om hon verkligen tror att en sådan finns – att separatister kidnappar en jediriddare, i en tid som den galaxen är i nu, är praktiskt taget en krigsförklaring. Varför skulle en person kunna förhindra ett helt krig, särskilt eftersom hon vet att jediriddarna är på väg dit? Kriget tycks oundvikligt – frågan är nu hur de ska göra med armén och tusen andra politiska frågor. Padmé behövs på Coruscant. Om inte för att arbeta för fred så för att organisera kriget.

Jag tror, tyvärr, att Padmé åker till Geonosis för Anakins skull Anakin är redo – nu om inte förr – att göra sin jedi-plikt och låta Obi-Wan dö om det är kraftens vilja, men Padmé kan inte stå ut med tanken – hon relativiserar villkoren de spelar efter (“He gave you strict orders to protect me and I’m going to help Obi-Wan. If you plan to protect me, you’ll just have to come along”) vilket passar den ansvarslöse Anakin alldeles utmärkt. Mer än något annat tror jag att hon vill muntra upp honom efter sina miserabla upplevelser på Tatooine. Ingen av dem tror nu att kriget går att undvika – saker händer bara så fort att de inte hinner tänka efter – och det de vill ha är, kort sagt, lite “aggressiva förhandlingar”!

Skeptiker kan tycka att jag är lite generös i min tolkning här, men jag bygger det på två kopplingar. Dels förklarar det Padmés märkliga stridslusta på Geonosis, sättet hon slåss rygg mot rygg med Anakin som en cowgirl i en Howard Hawks-film (inte olikt hennes framtida dotter Leia), och dels förklarar det varför hon helt tappar huvudet och inte återvänder till politikens salar – hon är ju trots allt folkvald, och har ett ansvar att vara på Coruscant. Istället för att kämpa mot kriget in i det sista så blir hon en av de avgörande bitarna till att det blir av. Det är inte för inte att de anländer på Geonosis i en symbolisk dimma som är ännu mer dramatiskt hotfull än den som inledde filmen. Allt talar för att saker i slutet av Episod II inte blivit bättre – som i en mer konventionell film – utan tvärtom sämre.

Jag tror också att Padmé vet det här, på någon nivå. Hon inser att hon vill offra sin säkerhet för hans skull, och det gör det omöjligt för henne att förneka sina känslor. Inför en stundande död erkänner hon vad hon känner på ett sätt hon aldrig gjort förut – bara rakt och rått, ett hjärta till ett annat, att hon älskar honom med en glöd så stark att hon uppenbarligen förlorat all sitt rationella tänkande och intellektuella klarsynthet. Anakins krävande kärlek har redan tagit henne bort från platsen hon hör hemma på, in i ett krig hon tidigare gett sitt allt för att undvika.

Episod II är, som sagt, en berättelse om misslyckande. Här drar Padmé sitt strå till stacken. Hon har inte bara misslyckats med att överklassigt hålla schack i sina känslor – det är förståeligt, för vem som helst kan bli kär – hon har, mer oroande, misslyckats i sina plikter. Hon har tillåtit ett krig att bryta ut. I det att hon faller för Anakin, och misstar hans självförtroende som en styrka, har hon också – liksom alla andra i filmen – fallet offer för den mörka sidan.

Giftermålet mellan Anakin och Padmé är bländande vackert, om än minimalt och nästan plågsamt ensamt (bara R2-D2 och C-3PO är gäster). Precis som i Episod I slutar Episod II i fanfarer och skenbar lycka – nu i en arketypiskt romantiskt version, där två själar sammanbinds i äkta kärlek medan galaxen brinner av ett nytt krig – och precis som där ser vi egentligen ett stort misslyckande. Det står klart att det går helt emot Padmés natur att gömma sig och tanken på att hålla kärleken hemlig är otänkbar för henne – “vi skulle leva en omöjlig lögn” konstaterar hon.

Men de håller det hemligt lik förbannat och – för att använda en klassisk gammal Star Wars-fras – deras misslyckande är nästan komplett.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “En plats dit vi inte kan gå

  1. Pingback: Alltid två det är (1/2) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *