Ted – För kärlekens skull

Ted – med sin fartblint romantiska undertitel För kärlekens skull – är en film som förlorar greppet om sig själv i ungefär samma takt som sin huvudperson Ted Gärdestad, som i sin glada ungdom sitter i familjevillans källare med brorsan Kenneth och spelar in låtar för en demo som de ska leverera till skivbolaget i ett sånt där Stort Mytologiskt Ögonblick som är så populära i American Dream-myter (den myt som Ted-filmen åtminstone inledningsvis verkar greppa efter). Jonas Karlsson utklädd till Stikkan Andersson ler dollargrinet och säger ”vi är intresserade” varefter vi med exakt timing klipper till glad musik och ett mindre montage… ni vet, det är Ted-filmen man kan vänta sig.

Efterhand slår sig filmen i backen på mer och mer olyckliga sätt, och det är riktigt synd för filmens första hälft är riktigt stark och vettig – när vi ser Ted nå framgång, åka på sina första turnéer, ramla in och ut ur förhållanden och få några av livets (och framgångens) första törnar, så har filmen ungefär lika mycket bekymmerslöst skoj som huvudpersonen; bara ett par skuggor av mörker här och där viskar, relativt elegant, om att allt inte kommer att gå helt bra.

Det är aldrig överraskande, och inte speciellt övertygande – som vanligt i moderna svenska storsatsningar så är det enda kristallklart lysande inslaget kostym och scenografi, medan det inte är så noga med finlir som regi och manusskrivande (det är som att vi är ett IKEA-land för hedniskt för konst men bra på att bygga grejer) och eftersom man inte vill slänga pengar på filmer som är för bra kör man på mellanspåret enligt modell Monica Z och regissören Hannes Holm, of Ove fame.

Ted är alltså till största delen ett tryggt, kommersiellt filmbygge, tunn på ambitiösa dialoger eller karaktärsmotivationer, men varje scen slungar iväg den andra med attraktiva montage, ljuvlig rekvisita och Adam Pålsson, som förstås ser ut precis som idolen och är hjälplöst sympatisk att titta på.

Problemet med filmen är att Ted Gärdestads liv till slut blir för ambitiöst för den. Det är lite grann som att man älskat idén om att göra den här filmen, som att man kan göra en crowdpleaser om vem eller vad som helst. Kommersiellt kanske det stämmer – och kanske folk går och ser Ted oavsett vad, varpå man egentligen säljer idén med filmen mer än filmen i sig, det och en slags kärleksbombande masshysteri av Ted-kärlek där vi underdånigt ska älska att se Adam Pålsson gestalta olika delar av Gärdestads liv.

Tyvärr betyder det att han också måste vara teaterapa när Teds allvarliga hälsoproblem eskalerar, och filmen måste ta sig an Gärdestads schizofreni både på en subjektiv och någon slags socialrealistisk nivå, eftersom sjukdomen också påverkar alla omkring honom. För att inte väcka anstöt (antar jag) vill filmen inte bli ett familjedrama, och i sin egen rädsla för döden försöker den förenkla så mycket som möjligt och aldrig riktigt röra frågan om mental ohälsa – och eftersom den inte har så mycket att säga om Teds musik eller konstnärliga gärning så ramlar allt ut i till sist helt innehållslösa montage och reklamfilmsklichéer som i slutandan inte kan ge oss något alls.

På en mer teknisk nivå är filmen bäst i början också för att den då faktiskt berättar en historia. Pålssons Gärdestad är en effektivt ikoniserad liten trollunge som glatt utbrister att ett gig på Liseberg gör att han ”får åka Flumride gratis” och vi förstår att varje vuxen människa omkring honom har något att göra med hans öde. Här ryms flera fina framträdanden – mest noterbar Peter Viitanen som Kenneth (som länge har en helt egen sidointrig i filmen) men också Johan Hedenberg och Maria Kulle är rörande som de alldagliga föräldrarna; Jonas Karlssons Stikkan Andersson verkar vara redo för en spinoff-film om ABBA (och Björn Borg är med här också, vilket gör att filmen nästan känns som något slags gemensamt filmuniversum) och Happy Jankell är som hämtad ur en Almost Famous-musikal i rollen som Lotta Ramel.

Det är stereotypt och lättköpt, men filmen verkar åtminstone veta vad den vill. Gärdestads ”film-schizofreni” funkar här också – för det mesta pratar han med låtsasmänniskor som bara existerar när vi ska bli påminda om att något inte är helt rätt med Ted. De säger alltid samma saker och ser likadana ut, oavsett hur gammal Ted själv blir… och åren börjar snart gå i okontrollerad takt. Montagen börjar hoppa över förvirrande lång tid, folk försvinner oförklarligt ut ur handlingen och ersätts med helt nya personer som vi förväntas bry oss om utan förvarning; Ted ändrar utseende och attityd utan att vi får en klar känsla för varför, och själva dramat försvinner tillsammans med de ursprungliga spelarna; plötsligt blir Ted en film som bara handlar om att Adam Pålsson utklädd till Ted Gärdestad gör en massa konstigheter i all oändlighet. Inte bara Ted, utan även filmen, faller isär – och inte bara vet Ted inte vem han är, filmen verkar inte ha något att säga.

Detta är ett ganska bra exempel på när filmskapare gör misstaget att tro att montage för en film framåt – faktiskt så står filmen still, medan små sekvenser kommer och går utan funktion. I Ted blir det till sist både förvirrande, frustrerande, monotont och på något sätt olustigt, särskilt eftersom den undviker alla försök att ta schizofrenin på allvar. Om det varit tal om en effektfull spiral ner i ett kaotiskt drömlandskap hade det väl varit en sak, men nu envisas filmen med att skildra Teds sjukdom som någon slags verklighet. Då hade man kunnat önska sig något inslag av realism, ett enda läkarbesök, något som gav oss en kedja av händelser som ledde till förfallet. Nu får vi utgå ifrån att Ted Gärdestad helt enkelt var ”galen” och ”därför dog”, vilket tyvärr är allt filmen har att säga (om än med mycket vin och rosor).

Jag är inte mycket för att säga att en film borde ha varit si eller så, men det finns en så tydlig punkt då den här filmen tappar fokus (och den är så bra fram till den punkten) att jag tycker den borde ha slutat där. Det involverar Teds första duster av kärleken, de första stötarna i karriären och ett misstag förorsakat av den naivitet och intensitet som också gjorde honom speciell. Det behöver inte innebära tragedi för honom, men vi anar att det kommer att göra det.

Jag hade älskat att se en Ted-film som slutade där, med de första stingen av sorg och smärta på det emotionella psyket inuti en ung man som stirrar ut i horisonten och undrar vad denna smärta i själen är. Det fångar den ungdomssjäl som är synonym med Ted Gärdestads musik. Till och med undertiteln – För kärlekens skull – hade passat perfekt. Detta är en film som vill resa en kärleksstaty av Ted Gärdestad och den har därför inte rätt hjärta eller hjärna för att ta sig an hans sjukdom. Den hade kunnat fokusera på glädjen, antyda mörkret, och sluta på en öppen not, och blivit verkligt vacker.

Om man nu velat följa min fantasifilm med en del 2 så hade man haft ett perfekt tillfälle att börja från grunden och göra en film som genomgående var mycket mörkare, mer allvarlig och nyanserad, vilket hade varit djärvare och mer uppriktigt berörande.

Istället är det här – särskilt mot det smått horribla slutet – ett omöjligt smörgåsbord av för många kakor som ska ätas och has på samma gång (mildare spoilers här). Filmen om den unge artisten kan vara mytologiserad, men filmen om mannen som hade kunnat vara vid liv idag, men som inte är det, förtjänar något mer seriöst än en kapitulation in i sommarsolsken, gräddglass, rosträdgårdar och allmänt frikyrklig, Jesus-liknande estetik. Bilderna är lika romantiska som kontexten är det av desperat, förnekande dödsrädsla. Ingen i publiken förtjänar att behandlas så barnsligt. Vi är öppna för verkligheten. De flesta människor har någon slags relation till mental ohälsa, så jag vet inte vem den här filmen försöker att lura – kanske sig själv.

FREDRIK FYHR


TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

2018, Sverige. 120 min, DCP, färgfilm, scope Regi: Hannes Holm. Manus: Hannes Holm. Producent: Lena Rehnberg, Cecilia Forsberg Becker. Huvudsakliga skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Happy Jankell, Jonas Karlsson, Johan Hedenberg, Maria Kulle, Hanna Alström, Gustav Orvefors, Edvin Bredefeldt, Dan Johansson, Lotta Ramel. Produktionsbolag: Stella Nova AB, med automatstöd från SFI. Distribution: Nordisk Film. Genrer och kategorier: Drama, biopic; tidslinje-utformad biopicintrig, tre/femaktsstruktur med 2-1-2-3-narrativ; mainstream; inhemsk storproduktion. Premiärdatum (svensk): 3 januari 2018.

Omdöme: Attraktiv biopic som stabilt påbörjar en konventionell intrig med flera karaktärer och en tydlig intrigkurva, för att sedan halvvägs in låta berättandet bli en serie upphackade episoder istället; formmässigt får filmen en uppluckrad helhet och de allvarliga ämnena blir besudlade av den banala sentimentalism som förväntas överväga bristen på idéer och narrativ finess.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *