The Killing of a Sacred Deer

Så vi har en läkare (Colin Farrell) som lär känna en ung man (Barry Keoghan) som det visar sig att han har ett förflutet med; ynglingens far dog på operationsbordet och det var läkaren, som haft ett alkoholproblem, som höll i skalpellen.

Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer frestar oss därefter med en ”omöjlig” berättelse – oförklarligt blir ett av läkarens barn paralyserat och sjukhusliggande, och den unge mannen påstår att alla familjemedlemmarna kommer att drabbas av samma paralysering, som dessutom är ett steg i en förbannelse som slutar med deras död. Enda sättet att förhindra att alla dör är om läkaren väljer en familjemedlem att döda – såsom den unge mannen förlorat en, ska nu blod betalas med blod.

Grekofilen kanske undrar vad det här egentligen har att göra med Agamemnon, som fick offra sin dotter Ifigenia efter att han dödat en helig hjort, men jag tror inte att Lanthimos är intresserad av att göra mer än passning. I samma anda dedicerar jag den här recensionen till John Dillinger, gangstern som dog när han gick på bio. Varför? Varför inte – det är en referens, behöver den betyda något? Hitta på en betydelse själv, vetja!

Lika nödgat kryptisk är Lanthimos personregi – Farrell och Keoghan levererar sina repliker monotont och med stoneface, vilket (eftersom det bara är ett stilistiskt val utan riktning) gör att man kan kalla dem avsiktligt tråkiga. Deras zombie-liknande dialoger har visserligen en viss effekt – och på samma sätt har filmen ett par fina stunder som i sig är bra. Men helheten är märkligt uppenbar – jag har redan berättat handlingen. That’s it. Intrigen är bara ett förlängt faktum, och även om man i förbifarten kan notera lite klassångest mellan läkaren och den unge mannen (som har det sämre ställt) så verkar inte det ha så mycket att göra med något som händer i filmen.

Jag försöker vara generös och se filmen som en skräckfilm, varpå den åtminstone blir lyckad på någon slags formell nivå – och det förklarar kanske varför jag tyckte den var ganska underhållande att titta på, trots att det inte finns mycket i den att berömma. Den knasiga handlingen är hyggligt överraskande, men det vore magstarkt att kalla filmen originell – den är överlag för ospecifik tematiskt, och underskriven dramatiskt, och de enda mönster man hittar i filmen har att göra med kränkt patriarkal manlighet och den neurotiska kärnfamiljen – filosofiska stapelvaror, om man pratar om europeisk arthouse. För en extra förutsägbar prägel spelar Nicole Kidman läkarens fru – den kyliga pragmatikern, ni vet – och eftersom de har en tonårsdotter ihop finns lite Cape Fear-stämningar mellan henne och Keoghan. Check.

Jag vet inte, jag. The Killing of a Sacred Deer är förstås stilig, och när deppiga saker händer har det en viss dramatisk effekt i stunden, men om Lanthimos ville göra en film om ansträngda relationer i en borgerlig familjeenhet borde han bara ha gjort den filmen. Det är förstås en utmaning att skriva bra dramer för en vuxen publik, men hellre försöka och misslyckas än att finta och fuska som här.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *