Call Me by Your Name

Call Me by Your Name är inte en film om vackra landskap, kärlekslöst sex eller förförisk eskapism, det är inte en feel-good eller ens en i klassisk mening särskilt romantisk film. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat se filmen tidigare, så att jag slapp dras med den föreställningen – återigen verkar det vara så att kritiker, som ska särskilja sig från vanliga biobesökare genom att ta sig an en films innehåll och komma ut med någon form av analys, i alltför många fall har utgått ifrån att filmens marknadsföring måste stämma (filmen är såld som en solig, förförisk, erotiskt romantisk berättelse) och hyllat filmen för sättet den kan tolkas som överensstämmande med marknadsföringen. Mer specifikt har jag läst mycket om den här filmens påstådda ”hedonism” och att den på någon fundamental nivå handlar om sina italienska miljöer.

Det är förstås så PR-folket bakom filmen vill att den ska ses. Filmen utspelar sig ”någonstans i norra Italien”, ja, men det finns inga storslagna vyer på landskap, fotot förhåller sig sparsamt och avskalat till de vackra miljöerna och följer hellre karaktärerna i dramat – som i första hand handlar om en person, sjuttonåriga Elio (Timothée Chalamet), som spenderar en sommar med sina klassiskt skolade akademikerföräldrar (inklusive pappan spelad av Michael Stuhlbarg, som visar sig ha en subtilt betydelsefull roll) i deras sommarhus. De bjuder in grad-studenten Oliver (Armie Hammer) som flyttar in, bland annat för att hjälpa pappan med akademiska texter.

På ett fascinerande sätt börjar Elio och Oliver utveckla en romantisk relation – omärkbart, först, sedan avslöjat via tystast tänkbara medel (lite klotter på ett papper, mer specifikt) och därefter mer och mer explicit, utan att vi behöver veta mer än vi ser. Förälskelsen sker inte för oss i publiken – den sker inuti huvudet på Elio och Oliver, och vi får använda uteslutningsmetoden för att förstå hur vi kan tolka deras mycket försiktiga och som-i-livet-slumpmässiga beteende. I slutet ska vi inse, om vi tänker efter, att ett steg åt fel håll vid en viktig tidpunkt, eller en badtur på en fredag istället för en torsdag, hade kunnat leda till att de aldrig närmade sig varandra.

Det vore dock förhastat att tala om filmen som en kärleksberättelse i första hand – Elio och Olivers romans är ju relativt slumpmässig. Det viktiga är att det händer Elio. Filmen är nämligen inte så mycket ett stycke romantik som det är en cinematisk bildningsroman – Oliver är inte ens Elios enda älskare denna sommar, för han träffar även Marzia (Esther Garrel), en lokal bekantskap som han lika gärna hade kunnat vara ihop med ”stadigt”, hade det inte varit för Oliver. Därutöver får vi inte glömma föräldrarna, som är osannolikt träffsäkert placerade och gestaltade i berättelsen – de är vänliga, varma, inbjudande och kultiverade, även och i synnerhet mot sin son, men de avslöjar aldrig allt de ser och vet. Och att de ser och vet, det är inte heller något vi kan vara säkra på… men, tja, vi vet att de vet. Avståndet de tar till Elio är byggt på lika delar sunt förnuft som en viss filosofisk syn på ungdomen – ”hur du lever ditt liv är din ensak” säger fadern till sonen vid ett tillfälle, och med en sådan replik (levererad så kärleksfullt som här) kan han säga allt som behöver sägas.

Poängen är att föräldrarna, Oliver och Marzia alla är människor som på olika sätt påverkar Elio. Det är av yttersta vikt att han är sjutton år, och att filmen utspelar sig sommaren 1983 utan att visa oss någonting som hänt eller händer tidigare eller senare i hans liv. Filmen berättar om upplevelserna vi har som unga människor, hur de kan krossa våra inre barn på gott och ont, och sedan definiera resten av våra vuxna liv. Vi behöver inte se Elios vuxna liv för att veta att denna sommar är avgörande för honom – att den utspelar sig 1983, att detta är en återblick på något som varit, räcker för att vi ska inse det.

På så sätt är Call Me By your Name på alla sätt en klassisk, närapå konservativt traditionell film och jag kan utan problem föreställa mig boken (av André Aciman) den är byggd på. Berättelser som dessa berättas i tid och otid – just den där bubblan av tid i en människas liv, just den där märkliga sommaren när ett par särskilt minnesvärda saker hände, The First Cut is the Deepest-berättelserna – och det som gör just denna film så minnesvärd har helt att göra med teknikaliteter, sättet regissören Luca Guadagnino använder ytterst enkla grepp för att skapa stora effekter och innebörder. Saker som kön, sex och miljö har ingenting att göra med saken.

De där effekterna och innebörderna kommer när vi börjar fundera på varför vissa saker berättas på ett visst sätt. Det är särskilt imponerande efter Guadagninos förra film, A Bigger Splash, som var spretig och mållöst effektsökande. Här känns det som att han förstått att han behöver tid och rymd för att skaka av sig sina impulser och få något sagt. Han klär därför sin film i en rymlig formell skrud – med det menar jag att intrigen inte är en rak serie utvecklingar utan snarare pågår varje scen som ett längre sjok av tid; tempot definieras av stillhet, precist utdragna tystnader, och klippen mellan scener kommer i robusta stickbilder där tystnaden (inklusive vissa vindsus, lite 80-talsmusik från en radio, och enstaka, specialskrivna låtar av Sufjan Stevens) tillåter oss att softa med filmen, studera karaktärerna i lugn och ro, och förstå att de kommer att bete sig ungefär som vanliga människor i vanliga situationer. Romantiken uppstår därefter med hudnära realism, nästan helt befriad från filmklichéer, men samtidigt är det romantiskt, för medan han låtit sina scener pågå har Guadagnino varit otroligt noga med vad han visar och vad han inte visar. Det ger oss en känsla av att vi upplever vad Elio och Oliver upplever, men också att vi kikar in genom nyckelhålet på dem.

Men, och det är nyckeln till hela filmen, berättelsen är Elios. Oliver är bara en viktig upplevelse, en läxa, kanske Elios livs stora kärlek eller åtminstone hans första stora och därmed enda – en av anledningarna till att vi förstår det är för att vi även träffar Marzia, som också är en upplevelse för Elio men en upplevelse av en annan art; en ”nästan”-känsla, en förnimmelse av att man når till en viss punkt med en person men inte hela vägen fram.

Elio är hursomhelst en känslomänniska och det ska han vara glad för – det är få förunnat, konstaterar hans pappa, i en särskilt minnesvärd scen mot slutet där Michael Stuhlbarg håller vad som kan vara (förra) årets mest minnesvärda filmtal. Det är en av många avgörande punkter; Guadagnino ser till att placera en i varje scen, vilket gör varje sekvens viktig, och i slutet kan samla ihop de olika punkterna och se att de bildar en bild, som i en bilderbok, ett mönster som visar en människosjäl. Elio, vad han känner, vad han vill, vilka val han gör, vad för typ av människa han är, vad för erfarenheter han nu har och kanske också vad för framtid han har att vänta sig – han kommer, liksom de flesta av oss, minnas sommaren i skuggan av hans vintrar och höstar.

FREDRIK FYHR


CALL ME BY YOUR NAME

Italien, Frankrike, Brasilien, USA. 132 min, 35mm, DI (DCP), färgfilm, 1.85:1. Regi: Luca Guadagnino. Manus: James Ivory efter en roman av André Aciman. Producent: MicEmilie Georges, Luca Guadagnino, James Ivory, Marco Morabito, Howard Rosenman, Peter Spears, Rodrigo Teixeira. Huvudsakliga skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel, Victoire Du Bois, Vanda Capriolo, Antonio Rimoldi, Elena Bucci, Marco Sgrosso, André Aciman, Peter Spears.  Foto: Sayombhu Mukdeeprom. Klippning: Walter Fasano. Scenografi: Samuel Deshors. Kostym: Giulia Piersanti. Produktionsbolag: Frenesy Film Company La Cinéfacture RT Features Water’s End Productions M.Y.R.A. Entertainment. support. Ministero per i Beni e le Attività Culturali, Lombardia Film Commission. Distribution: UIP. Genrer och kategorier: Auteur/drama/euro-arthouse/indie; bildungsroman, slice-of-life, romantik; tre/femaktsstruktur med plats- och tidsinramad intrig. Premiärdatum: 22 januari 2017 (Sundance). Svensk premiär: 16 November 2017 (SIFF), 22 december 2017.

Omdöme: Romantisk slice-of-life/bildungshistoria utformad som en isbergsteknisk, psykologisk karaktärsstudie – en generöst utformad intrig som noggrant konstruerar karaktärsutvecklingen; tekniskt skickligt och intelligent berättad med många delikata nivåer som i slutändan berikar alla genrens motivationer; särskilt minnesvärd är bedriften att skapa romantik genom realism och att ge huvudpersonen nog med naturalism för att bli en värdig symbol för den genuina mänskliga upplevelse som berättelsen vill sätta fingret på.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *