Madame

Det är inte ofta man står inför en film, gjord på små medel, där Toni Collette spelar mot Harvey Keitel i en film där huvudrollen spelas av Rossy De Palma – som åtminstone jag aldrig sett i något annat än Pedro Almodóvars filmer (då verkar hon å andra sidan varit med i allt han gjort). Lyssna sedan på pitchen – de är ett uttråkat överklasspar som på grund av händelser-schmändelser låter sin hushållerska (De Palma) posera som en spansk adelskvinna för deras vänner. En roll hon därefter “tvingas” fortsätta bära upp… varför, undrar du? Tja. Filmen måste väl handla om något?

Madame är alltså en förväxlingskomedi, och en som åtminstone inledningsvis verkar vara ganska okomplicerad. Collette och Keitel, som spelar det där paret, har alltså bosatt sig i Paris (på grund av en amerikansk frankofili som de själva kanske anar är lite passé) och när städerskan sätter sig till bords med de andra överklassfigurerna, och på tal om engelsk kultur börjar prata om hur mycket hon älskar Hugh Grant, så ska vi tolka det som att ho-ho, nu blir det allt pinsamt, för fredagsmys går ju inte hem i den kultiverade överklassmiljön.

Å andra sidan ser vi spåren av någon slags satir, för de där “orsakerna-schmosakerna” bottnar i något så gement som bordsplacering: Collettes värdinna inser förskräckt att hon bjudit tretton personer till bords, och sådan otur går ju inte för sig. Att det är detta som är vad hela förväxlingen grundar sig i sätter ju vissa förväntningar – eftersom det är helt världsfrånvänt rör det sig inte längre om en situationskomedi (som bygger på ett realistiskt missförstånd) utan en svart komedi (som bygger på människors sämre sidor). Det förklarar också stackars Rossy De Palmas neurotiska städerska som tvingas in i en roll hon inte är bekväm i, omringad av människor hon inte kan relatera till och särskilt i beroendeställning av Collette och Keitel, som för det mesta porträtteras som okänsliga bufflar.

Säger för det mesta. Som om filmen inte kan leva upp till sin premiss väljer den efterhand att klä in alla karaktärer, även de omänskliga Collette och Keitel, i förfalskat sentimental feel-good-skrud, som om vi ändå ska sympatisera med dem och förstå “deras sida av saken” när städerskans identitet hotas att avslöjas. Den högborgerliga sociopaten har faktiskt känslor också! Hon är dessutom med i filmen så varför inte vara lite snäll mot henne.

Det första problemet med Madame är alltså att den är två filmer på en gång – å ena sidan en besk satir om en hushållerska som behandlas som den lägre klass hon är sedd som, en film som skulle vara lika delar olustig som finurlig, och å andra sidan en rätt typisk sentimental feel-good om ett gäng figurer som försöker hitta någon slags lycka i tillvaron, antar jag, samt förstås någon form av romantisk komedi, för tro nu inte att vi inte har en yuppie (Michael Smiley) som rakt av köper att städerskan är adelsdam och förstås förföljer henne med kärleksförklaringar, et cetera.

Det andra problemet med filmen följer det första – det är en överlag dåligt gjord film, där manusförfattaren och regissören Amanda Sthers inte förmår binda ihop de två spåren så att de delar ton. Dessutom har hon inte mycket till ambition vad gäller berättandet i sig heller – filmen når egentligen en punkt då den inte har något mer att säga redan halvvägs; karaktärer springer omkring i helt meningslösa sidointriger som inte leder filmen till någon tillfredsställande eller urskiljbar slutpunkt. Det är nästan så att man blir hypnotiserad där ett tag, då filmen lunkar in i något montage eller annat där folk bara går omkring på diverse promenader i Paris.

Jag undrar uppriktigt vad Sthers försöker att berätta, och varför, särskilt i de stunderna. Det är som att filmen får slut på material långt innan den är färdig, eller alltför fort rusar över mållinjen för att finna sig själv i ett slags cinematiskt ingenmansland där folk går omkring som i en senare Woody Allen-film utan manus. Känslan är smått outgrundlig, och hade filmen haft ambitionen att vara riktigt originell hade det varit direkt beundransvärt. Nu tror jag snarare att någon velat göra en film men inte orkat komma på varför, skrivit lite saker som brukar vara med i filmer och sedan filmat och klippt ihop det så gott som möjligt. Det har därmed inte blivit något någon behöver se.

FREDRIK FYHR


MADAME

2017. Frankrike. 91 min, DI (DCP), färgfilm. Regi: Amanda Sthers. Manus: Amanda Sthers. Producent: Cyril Colbeau-Justin. Huvudsakliga skådespelare: Rossy de Palma, Toni Collette, Harvey Keitel, Michael Smiley, Tom Hughes, Violaine Gillibert, Stanislas Merhar, Sue Cann, Ariane Séguillon, Amélie Grace Zhurkin, James Foley, Brendan Patricks, Tim Fellingham, Joséphine de La Baume, Sonia Rolland, Ginnie Watson, Noah Labastie, Eric Zargniotti, Alex Vizorek, Jay Benedict, Salomé Partouche. Foto: Régis Blondeau. Klippning: Nicolas Chaudeurge. Musik: Matthieu Gonet. Scenografi: Herald Najar. Produktionsbolag: LGM, Made in PM, StudioCanal (samproduktion), med deltagande bolag (Canal+, Ciné+, C8). Distribution: SF (DVD). Genrer och kategorier: medelbred indie/förväxlingskomedi, klassiskt upplägg och tydligt definierade teman; inslag av satir, klassymbolism, romantisk komedi och melodram; tre/femaktsstruktur (tilltänkta) karaktärskurvor. Premiärdatum: 12 juni 2017 (Sydney Film Festival). Svensk premiär: 8 januari 2018 (DVD).

Omdöme: Oklar korsning mellan satir och romantisk komedi utan tydliga cinematiska regelverk, därför berättarmässigt luddig, därutöver dålig personregi och en ofärdigformulerad sista akt; klippningen arbetar för att skapa en flytande takt åt filmen, och musiken försöker ge den en enhetlig jovialisk ton, men filmen räddas knappt av dessa saker och är uppenbart misslyckad.

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *