De bästa filmerna 2017

Men först lite planering!

2018 har ramlat in över en annan som en lavin, och det verkar som att sidan sprungit iväg från mig som Johannes Bah Kuhnke i Turist. På grund av oxveckor och oväntade schemaförändringar har jag fått gå in i force majure och lägga sidan på lågvarv i några veckor, men som jag varit inne på förut så kommer det bli mer ”low flow” i framtiden också.

Mer specifikt kommer 2018 garanterat innebära färre ”färska” biorecensioner, desto fler videorecensioner (främst begränsade till titlar som gått på bio och som kommer på fysisk DVD och BluRay) och så många specialtexter som ids. För att fylla ut kommer jag också att på olika sätt skriva om olika typer av filmer, av lite olika anledningar, förmodligen utifrån helt egna nycker.

Detta om detta, för den som är nyfiken.

Kvar i väntrummet från 2017 har jag en Star Wars-epilog (som jag förhoppningsvis fixar denna vecka), ett sista auteurathon-kapitel och den heliga årsbästalistan.

Den sistnämnda tar vi nu. Jag struntar i att lista årets sämsta filmer, för efter ett år som 2017 kan det bara innebära dålig karma att fokusera på det negativa, och jag har inte så många självklara val för ”underskattade” filmer eller andra idiosynkratiska spaningar (som förra året, då vi hade bisarra saker som Tom Hanks i Talking Heads-nummer) – faktiskt återstår det för mig att se en fullpoängare som tekniskt är från år 2017.

Hursomhelst, som kompensation har jag en lista på bra filmer som är så under radarn att jag utgår ifrån att nästan ingen sett dem, och mellan varven listar jag mina vinnare för de typiska galapriserna, t.ex kostym och scenografi och sånt som gemene människa tenderar att ha splittrade intressen av.

I övrigt är det som följer en hyggligt rankad stigande lista på filmer som under året fått 3.5 eller 4 stjärnor. Bäst sist och minst bäst först. Håll till godo.


Bra filmer du inte såg (i alfabetisk ordning)

Before I Fall

The Debt

Det ondas blommor

Flykten över sundet.

Girl Asleep.

Höstprinsen.

Little Men.

Mine

The Night is Young.

No Men Beyond This Point

The Promise.

The Red Turtle

Souvenir.

Sugar Mountain

Theo & Hugo.


24. MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Den stora skillnaden mellan den här versionen av Poirot och alla andra som gjorts är att denna film behandlar detektiven som myt – vi kan redan den här berättelsen, och konceptet med Poirot, och det är hela poängen. Vi ska inte få se samma sak igen. Vi ska få se vad Poirot upplever när det händer Branaghs version. På så sätt blir Poirot här för första gången huvudpersonen i en riktig berättelse – han har en ark, går igenom något som angår honom, löser inte ett mord så mycket som han finner något i sig själv.

23. KORPARNA

Korparna hade kunnat göras för fyrtio år sedan, och den kommer att vara lika stark om ytterligare fyrtio. Sådana här saker sitter.

22. WONDER WOMAN

Wonder Woman är den bästa Superman-film som någonsin gjorts.

21. BORG

Så glöm psykologi, glöm verkliga händelser, glöm fakta, glöm drama eller ens melodrama – försök uppskatta hyllningen av storhet som Borg är. Eller, uttryckt på ett annat sätt: Borg handlar inte om handlingen, för den känner vi alla till. Den handlar om vad handlingen handlar om.


ÅRETS MEST UNDERSKATTADEMordet på Orientexpressen.

NomineradeThe Promise, Song to Song, mother! Christine.

ÅRETS I ÖVRIGT ODEFINIERBARA ANIMERADE HEDERSOMNÄMNING: The Red Turtle.

KOSTYM: La La Land.

Nominerade: De bedragna. Phoenix Forgotten. Det. Their Finest Hour.


20. CHRISTINE

Det slående – och provocerande – med filmen är att vi inte kan hjälpa henne. Christine tar tillfället i akt att göra oss vittnen och deltagare; vi tvingas bidra till den alienation hon upplever. 

19. PRÖVNINGEN

Den handlar i grunden om en man som är ängslig och tjockskallig och gradvis blir mer och mer förvirrad ju tydligare den sanningen går upp för honom.

18. DEN LYCKLIGASTE DAGEN I OLLI MÄKIS LIV

Filmer om boxare brukar oftast vara Askungesagor och Olli Mäki är verkligen den som frågar sig “Vad är väl en bal på slottet?”

17. THE BIG SICK

Enkla filmer är sällan så stora som The Big Sick.


LJUD/LJUDMIX: Dunkirk.

Nominerade: Song to Song, Alien: Covenant. Get Out.

KLIPPNING: Paterson.

Nominerade: Get Out, Dunkirk, AquariusInte hela världen?, Manchester By the Sea, Silence. La La Land.

VISUELLA EFFEKTER: Valerian and the City of a Thousand Planets.

Nominerade: Star Wars: The Last JediApornas planet: StridenBlade Runner 2049.

ORIGINALSÅNG: Håll till godo/You’re Welcome, Vaiana.

Nominerade: ”I Love You But I Don’t Wanna Fuck You”, Band AidAllt från La La Land.


16. FYREN MELLAN HAVEN

Jag grämer mig över att jag aldrig såg den på bio. Derek Cianfrance – som tidigare gjort Blue Valentine och The Place Beyond the Pines – är en lyriker

15. ALLA TIDERS KVINNOR

Den kopplar till verkligheten som den känns, som den ter sig som upplevelse; som livet när man minns det, dofter och intryck, lärdomar, ögonblick, människor, platser; allt det man försöker sätta fingret på efteråt men som man misslyckas med.

14. ELLE

Den som vill se en film där offer är offer och förövare förövare, eller en film som bekräftar någon slags politisk ideologi, kommer bli väldigt snurrig – Verhoeven gör filmer om människors ruttenhet, ideologiernas absurditet, förtrycket från all slags auktoritet och medias idioti. Hade han aldrig blivit en filmregissör skulle Verhoeven kanske vid det här laget sitta och näthata i en källare någonstans.


MANUS: 120 slag i minuten. (Robin Campillo, Philippe Mangeot)

Nominerade: Dunkirk, Get Out, Paterson, Manchester By the Sea, Silence.

FOTO: Silence. (Rodrigo Prieto)

Nominerade: Paterson, Blade Runner 2049, Korparna, Inte hela världen?, De bedragna.

MUSIK: Mordet på Orientexpressen (Patrick Doyle)

Nominerade: The FounderDunkirk, Blade Runner 2049, Paterson, Hunt for the Wilderpeople.


13. CALL ME BY YOUR NAME

Filmen berättar om upplevelserna vi har som unga människor, hur de kan krossa våra inre barn på gott och ont, och sedan definiera resten av våra vuxna liv.

12. THE BIRTH OF A NATION

Det är lika mycket liv och död nu som det alltid varit – hundra år är ingenting, tvåhundra år är ingenting, och det förflutna är prolog.

11. AQUARIUS

Det finaste med Aquarius kan vara dess poesi, hur vackert och enkelt den skildrar ett människolivs personlighet; att lyssna på musik, titta ut genom fönstret, hur du dekorerat lägenheten, hur dess rum innehåller minnen av saker som funnits förr, hur tiden pågår som en oavbrutet tänd kamin i vardagsrummet.

10. 120 SLAG I MINUTEN

Filmen är inte en uppsats eller ett konstprojekt, men den är väldigt ärlig och oförskönad. Den inser att inget politiskt problem inte är personligt, inte handlar om riktiga människor, inte är på liv och död. Särskilt inte de som handlar om de unga och det nya, det som vill verklig förändring och en plats för de nya tankar som framtiden behöver. Dessa människor, fruktade och ignorerade i sin tid, står nu inför oss för att visa vad som hände dem, vad de ville, hur deras kärlek såg ut, och vad de gjorde för att överleva – även de som dog.

9. MOONLIGHT

Jag vet inte om jag tycker att Moonlight är speciellt lyckad som politisk film – den smeker rätt publik medhårs, utmanar inte sina egna idéer och är i grunden oprovocerande. Däremot är det en väldigt bra film, bara som film betraktat – den skapar en bild av ett liv, glider genom de mystiska luckorna, sätter fingret på den utsatthet som karaktärerna lider av, men fångar deras mänsklighet. Det är en tystlåten feel-good, lika intelligent gjord som romantiskt förnimmad.

8. CERTAIN WOMEN

Vad är det som är så speciellt med de här kvinnorna? Ingenting mer än vad som är så speciellt med vem som helst. Men medan männen omkring dem gör vad de vill, håller de igen och tar emot. När de bygger ett liv för sig självaomringar de sig i samma stund med andras plikter, och roller de inte bett om. Om de vill vara snälla, eller göra ett gott intryck, kan andra få för sig att det inte finns några gränser. De lämnas kvar i tystnad, och vi kan ana att de upplever känslan av ett tomrum i bröstet, en odefinierbar känsla av att ha blivit utnyttjad, eller att de gått med på ett avtal som aldrig riktigt var till deras fördel; kanske de önskar att de kunde låta bli att göra det rätta hela tiden, eller kanske de önskar en tillvaro på en plats utanför dem själva.

7. THE FITS

 Filmen pågår framför våra ögon men dess ägg kläcks i vårt medvetande, där vi är ensamma med våra mycket personliga tankar och känslor om vad vi ser. Märklig musik – ekande, dissonant, emellanåt skräckfilmsliknande – skapar känslan av ett åtstramat inferno medan kameran svävar runt, både i luften och genom kittlande slow motion, och vi är fast (liksom Toni) i nuet, i den här världen, oförmögna att greppa tag i de människor vi ser komma in och ut ur bild, in och ut ur rum, in och ut ur våra liv.

6. DUNKIRK

Det är inte bara det att filmen är minutiös i sin scenografi, överväldigande i sina effekter och bombastisk i sitt minutiösa ljudarbete, det är att varje linje som Nolan drar går ihop för att skapa en större bild. Inte minst placeras vi i Dunkirk som vittnen, på en större nivå, mellan tid, rum, historia och nutid. Från olika perspektiv kan vi se oerhörda saker. Från höjden, ett sjunkande skepp på öppet hav. Från marken, ett stridsflygplan som dånar förbi uppe i luften. Vi är utanför skeppet när torpeden kommer och inuti det när det fylls med vatten. Vi ser hela processen som det tar för det att sjunka, liksom vi ser de hisnande 360-gradiga slagen i luften som om vi är fåglar som försöker flyga ikapp planen. Vi ser stora vyer, lika mycket som vi ser klaustrofobiska närbilder; vi ser det på hisnande avstånd och vi ser det i stinkande närbilder. Nolan har alltid varit mån om att äta alla kakor han behåller, och som sagt, Dunkirk är en film som ingen annan hade kunnat göra bättre.


Kvinnlig biroll: Nathalie Baye, Inte hela världen?

Manlig biroll: Michael Stuhlbarg, Call Me By Your Name

Manlig huvudroll: Reine Brynolfsson, Korparna.

Kvinnlig huvudroll: Michelle Williams, Certain Women.

Regi: Martin Scorsese, Silence


5. INTE HELA VÄRLDEN?

Det är ohyggligt komplicerade saker, som Dolan behandlar på sitt sedvanligt svepande sätt, varpå uttrycket landar i en värdig, mystisk sublimitet. Jag vet ingen annan som kan göra sådan filmkonst – introvert och extrovert på samma gång, djupt mångfasetterad och totalt emotionalistisk; från början till slut och uppifrån och ner uttryckt genom filmens redskap och inga andra kryckor (trots att allt är byggt på en pjäs). Det är en sak att inte hålla med mig om de storartade resultaten, men de som inte ser den storartade ambitionen, tittar helt enkelt inte på filmen, överväger den inte, vill ha en trygg Salieri istället för denne obegripliga Mozart.

4. LA LA LAND

Det är fascinerande hur denna tidlösa berättelse ryms i en tidlös genre, så byggd på romantik och dröm, när den samtidigt berättar stora sanningar om hur livet fungerar. Vi kan ana hur det kommer att gå för Sebastian och Mia. Det finns vilja, det finns passion, men hur mycket och för vad? Kärleken skär, inte minst när den förblir en möjlighet mer än en verklig ambition. Chazelle berättar deras klassiska romans enkelt och elegant. Återigen kan en stark film påminna oss om hur det känns, in i minsta detalj, att bli kär i en främling, lära känna någon pö om pö, sedan gå runt med sina vardera liv med varandra i huvudet innan det till slut får bli till… och livet får sköta resten, på gott och ont.

3. PATERSON

Livet är fullt av sorg och smärta. Poesi, och bredare uttryckt kreativitet, är ett sätt att använda de känslorna för att skapa vindskydd av ord och bilder. Beroende på ens humör eller tillstånd så kan det vara bara ljudet av hur vissa ord låter – “excuse me” eller “uh huh” – men kreativitet i sig kan också innebära grym smärta och lidande. En konstnärs liv är typiskt sett en stoikers liv, ett liv där medvetandets energi accepteras blint, ett där själva levandet kan sorteras upp i ens sinne och ens själ bli del av det (eller hur man nu väljer att uttrycka det).

2. MANCHESTER BY THE SEA

Jag menar, filmen är verkligen fantastisk, det är den, men herregud… ja. Det är svårt att finna de rätta orden. Det är en så fruktansvärt ömtålig film. Jag känner, när jag tänker på att skriva mer om intrigen, hur filmen skulle skadas och krackeleras. Det som finns att säga om de här figurerna är så personligt, och så oöverstigligt sorgligt, men också så naturalistiskt och liksom verkligheten full av oansenlig humor, att det vore ett övergrepp av mig att skriva vad som hänt…

1. SILENCE

Här och nu lever vi i en tid då filmer lever korta liv, och en film anländer nuförtiden gärna som en självuppfylld profetia. I en tid då marknadsföring av stora franchisefilmer genererar samtalsämnen, och tar alla filmälskares tid i anspråk, så känns det ofta som att en recension bara blir en del av en films hype- och PR-kampanj. En film som Silence har ingenting att komma med på den fronten. I brist på andra profetior så får man istället höra att den är lång och tråkig och att många människor lämnat salongen när den gått såväl på festivaler som på amerikansk bio.

Scorsese är obönhörligt lågmäld och varsam, och vissa betydelsefulla händelser är så extremt subtila att de är mycket lätta att missa första gången. Det är en film man måste se med yttersta koncentration, mer än en gång, mer än två, det är en film man ska leva med; en film gjord för människan, så länge hon lever, lider, undrar och tror.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *