Jordgubbslandet

Kosher representation är inte nödvändigtvis svårt att få till. Om man gör en liten oansenlig kärlekshistoria i klassiskt snitt och låter den handla om en polsk jordgubbsplockare och chefens dotter, och inte gör en film som i övrigt är alltför iögonfallande dålig, så har man genast skapat en storm av kritiska rosor. Det kunde vi erfara i somras, när Jordgubbslandet vanärades med för få biovisningar (ansåg många kritiker) och runt 10 000 sålda biobiljetter. Nu när vi har en film som på många sätt är så okomplicerad, ja den är inte speciellt arty alls utan på många sätt bara en klassisk kärlekshistoria… men den skickar ju ut alla rätta signalerna! Att sopa den under mattan är att förneka svenska folket rätten att bli korrekt undervisade av en film som kreti och pleti kan förstå och även uppfostras av!

Jag raljerar här med en nypa salt – egentligen menar jag bara att jag skriver under på en text av Jon Asp från i somras, som klokt varnar för en syn på filmen som nyttoobjekt, en instrumentell spegel vars enda urskiljbara syfte är att vara ideologiskt behaglig eller, ni vet, ”fräsch”. Inte minst är en sådan syn byggd på illusioner – en film kan ju tolkas nästan hur som helst, och det verkar snarare vara grupptryck och den mystiska doxa som kallas ”konsensus” som bestämmer om en film checkar ut som okej eller inte.

Jordgubbslandet är en solid debutfilm, men i grunden ett amatörverk, räddad av de styrkor den har (en bra känsla för rytm och ibland ton, ett par bra skådespelare, självinsikt vad gäller de inneboende svagheterna). Konstnärligt är filmen rätt ytlig och främst av allt är den, ironiskt nog, nästan helt uddlös politiskt.

Men, som sagt, det finns förtjänster i filmen och en av dem är enkelheten. Intrigen är en melodram på skolboksnivå, nästan så att det blir lite torrt. Vi har den femtonårige pojken, som kommer med sin familj till Sverige för att (under de otacksamma förhållanden som de naturligtvis möter) plocka jordgubbar åt en skånsk, högst oempatisk mellanmjölkspatriark spelad av Torkel Petersson. Det är också dennes dotter som pojken närmar sig, efter att ha sett henne på avstånd. Vi kan redan på förhand förutsätta en urgammal Romeo och Julia-konflikt här – de kommer att ses på tu man hand, stjäla stunder från varandra, uppleva tonårens brådmogna och något förvirrade förälskelse, och de vuxna krafterna kommer på ett eller annat sätt försöka slita dem isär. Det är samma gamla saga, fast i en ny kontext, och om man frågar David Bordwell så verkar det som att detta är en urskiljbar trend år 2017.

Som debutant håller manusförfattaren och regissören Wiktor Ericsson på gott och ont ett avstånd till det han berättar – istället för att ge oss några specifika insikter till karaktärerna, som en mer typisk modern europeisk indie-arthousefilm med pseudodokumentära ambitioner skulle göra, så använder han sig av trygga poler; den svenska sommaren, rent visuellt, och manusmässigt saker som drömmen om att fly till en annan plats, tonåringarnas kompisgäng som består av att supa i lägenheter och skvallra bakom ryggen på varandra. Klassperspektivet mellan de slitande jordgubbsplockarna och den ängsliga svenska familjen är mer eller mindre självsagd och outforskad – på ett hörn har vi också en polsk arbetsgivare, en riktig ockerfigur som inte bryr sig alls om de som jobbar åt honom. Detta leder efterhand till en något desperat final, med kniv, och en känsla av revolt bland bärplockarna som påminner om melodramer från stumfilmstiden. Mer än dystopin från August Bloms Det flammande svärdet (1916) lutar Ericsson dock mer åt Fritz Langs ökänt tveksamma avrundning av Metropolis (1927), där de maktlösa i slutändan inte biter den hand som föder.

Jag ska nu inte ge filmen en för generös tolkning – sanningen är att Jordgubbslandet skulle kunna göra mycket mer med vad den har. Den bär på samma oinspirerade Gör Det Själv-slarvighet som andra moderna svenska indiefilmer (typiska exempel är Svenskjävel och Efterskalv) och inte minst använder den sig av allusitiva stödhjul från Roy Anderssons En kärlekshistoria (1970), Fucking Åmål (1998) och ärligt talat de flesta andra svenska ungdomsfilmer som gjorts, högt som lågt. Liksom många andra unga filmskapare idag, även på en internationell nivå, grundar Ericsson sina visuella pekare i en varken-eller-form där karaktärer blir undergestaltade när de inte är stereotypa, intrigutvecklingar diffusa när de inte är förutsägbara och karaktärsögonblick underspelade när de inte bara är ”poetiskt” filmade för att uppnå den där alltför bekanta känslan av wishy washy.

Det är ett sätt att komma undan enkelt, och Ericsson lyckas precis klara sig med hedern i behåll. Filmen bär på ett lugn som jag misstänker kommer helt från Ericssons intuition som filmskapare, och han gör aldrig misstaget att greppa efter för mycket (det är istället kritiker som överhyllar filmen och ger den betydelser som inte nödvändigtvis överensstämmer med något i filmen). Tidlösheten av två hjärtan som finner varandra transcenderar också filmens svagheter – inte minst de två ungdomarna, vars amatörspel matchar deras rollfigurers stapplande – och intrigmallarna som Ericsson använder sig av är så robusta att det inte spelar så stor roll att de saknar djup eller tyngd. Det är en liten oansenlig berättelse som fungerar medan den pågår, och den har några stunder här och var som är riktigt fina. Hade jag sett filmen tidigare hade jag dock aldrig kunnat föreställa mig att den skulle bli så hyllad. Min gissning, vad den nu är värd, är att den inte kommer att bli ihågkommen speciellt länge, såvida inte Ericsson gör fler, och bättre, filmer.

FREDRIK FYHR


JORDGUBBSLANDET

2017. Sverige, Polen. 93 min, DI (DCP), färgfilm. Regi Wiktor Ericsson Producent Erik Magnusson Manus Wiktor Ericsson. Huvudsakliga skådespelare: Staszek Cywka, Nelly Axelsson, Julia Kijowska, Przemyslaw Sadowski, Emilie Strandberg, Torkel Petersson, Jan Dravnel, Mateusz Król, Tomas Mayer, Jolanta Niechwiadowicz, Katarzyna Suwalska, Ola Cywka, Magnus Schmitz, Marcin Nawrot, Patryk Mankowski, Jake Jedrzejewski, Agnes Lingöy, Linnea Svensson, Ninni Lidström, Jonathan Tillgren, Casper Wångå, Johannes Jaeschke, Kaj Lysell, Åsa Strömberg Håkansson. Foto: Nadim Carlsen. Musik: Hanan Townshend. Scenograf: Elle Furudahl. Produktionsdesign: Elle Furudahl. Klippning: Erik Bäfving. Produktionsbolag: Anagram Film & TV AB i samarbete med Film i Skåne AB Sveriges Television AB Lava Films Way Creative Films AB samt med stöd från Sölvesborgs kommun Reaktor Sydost Öresund Film Commission och SFI. Distribution: Filmcentrum Distribution (DCP, 2017). Genrer och kategorier: medelbred indie/melodram, romantik, ungdomsfilm; klassisk melodram (Romeo och Julia), med vagt klassaktuell kontext; klassisk treaktstruktur. Premiärdatum: 30 juni 2017 (Sverige).

Omdöme: Välregisserad, klassisk melodram med en del atmosfär och en skenbart isbergsteknisk behandling av karaktärer och konflikt; för automatisk intrig för att riktigt uppnå en melodramatisk höjdpunkt och för lite karaktärsarbete för att fungera som en särskilt tillfredsställande karaktärsstudie, men en självsäker indiestil, bra ton, rytm och stabilt stöd från ensemblen bidrar till att göra detta till en solid stilövning.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *