År för år – 1915 – A Burlesque on Carmen

<-1914

… och filmens liv utanför duken hade för den delen lika stor betydelse då som nu. Charlie Chaplins Burlesque on Carmen är ett exempel i flera riktningar – mest känd är den som föremål för en rättegång som Chaplin drog igenom, då han stämde filmbolaget för att ha fipplat med hans originalversion, men det är också till att börja med en parodi.

Det finns här alltså flera metakontexter – dessutom metakontexter som inte längre är speciellt ”relaterbara” för en publik. Man måste veta att Cecil B. DeMille gjorde storsuccé år 1915 med Carmen, och helst ska man förstås ha sett den filmen, och kanske det är extra bra att veta att ”Carmen” överhuvudtaget var den opera som oftast blev film under den tidiga stumfilmstiden.

Nu som då var det populära som sagt inte alltid synonymt med det bra, och DeMilles film är rätt stel, förutsägbar och publikvänlig på ett trist sätt. Den blev en av mastodontregissörens många kommersiella triumfer, men Chaplin visste att det var ett pompöst stycke trams som låg vidöppen för parodi.

Chaplins originalversion var på två rullar (ungefär en halvtimme lång) och gick igenom ”Carmen” förhållandevis troget, även om Charlie spelar officeraren i huvudrollen på sitt sedvanliga sätt – nu har han det knasiga namnet Darn Hosiery, och det som varit en passionerad och dödsdömd romans blir här en burdus och vagt buskisdoftande fars.

Efter att Chaplin slutade arbeta för filbmolaget Essanay Studios tog de filmen, filmade ytterligare två rullar nytt material och lade därmed in en sidointrig om en helt ny karaktär som inte alls passade in med resten av materialet. Chaplin gjorde rätt i att gå till rätten för övertrampet, som ledde till en grötig och överblåst film där det är uppenbart att originalet på alla sätt var mindre anspråksfull.

Därmed inte sagt att jag vet hur minnesvärd någon version är. Vissa Chaplin-forskare menar att hans originalversion är en höjdpunkt i hans karriär vid den här tidpunkten, och jag har inte vänt ut och in på Chaplin för att kunna motsäga det påståendet, men jämför man med Chaplins senare filmer så tycker jag inte att han verkar alldeles säker på foten i den här filmen – filmen är egentligen inte nämnvärt annorlunda än DeMilles, förutom i budget och stil förstås, och det känns lite grann som att man inte visste hur man skulle parodiera saker 1910-talet. Skämtet är liksom: ”Ni vet filmen Carmen? Här är den igen!”

Det märkligaste med filmen är att ett förord berättar för oss allt som kommer att hända i filmen, inklusive spoilers, som om filmmediet fortfarande bara fungerar som en bilduppvisning och inte kan fungera som en berättarverktyg i sig. Finalen är rätt seriös och Griffith-inspirerad – återigen som om det bara är en parodi till hälften – med svärdslagsmål och tårar… fast sen visar det sig att allt är fejk och bara på låtsas, utifall att någon i publiken svimmat.

Man kan kalla det för en diegetiskt svag film som inte riktigt accepterar filmens inneboende värld som vidhäftande – snarare är det, som filmen var i begynnelsen, en show för publiken som bara råkar vara filmad. Även i originalform bevisar Burlesque on Carmen att Chaplin var ängslig vad gäller att utveckla sig, något som bevisades ånyo tjugo år senare när han tog sina första försiktiga steg mot ljudfilmen…

-> 1916.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *