Detroit

Den här filmen talar för de förvirrande tider vi lever i, då en film kan sätta fingret på problem med en gigantisk spotlight helt utan kapacitet att ordentligt formulera eller diskutera dem.

Detroit är regisserad av Kathryn Bigelow och skriven av hennes ständige kollega Mark Boal, och den berättar om polisvåldet under 1960-talets amerikanska medborgarrättsrörelse, då förorterna brann av uppror. När filmen börjar pågår redan dessa uppror som någon slags naturlag, de föregås bara av några pliktskyldiga informativa textrader, och filmen fokuserar på en situation där ett par poliser stormade ett hyreshus, radade upp oskyldiga människor och torterade dem, mer eller mindre; tre personer dog, och åtminstone en av dem avrättades rakt av.

Man behöver alltså inte leta för att hitta den här filmens aktualitetsfaktor – ja, det är en film som väldigt uppenbart adresserar rasism och polisbrutalitet. Filmen verkar dock mindre medveten om att den (omedvetet eller ej) följer formen av en skräckfilm.

I en skräckfilm är förstås våld och terror verktyg i sig själva, och motivationen bakom dem är inte nödvändigtvis det viktiga. De fastnar gärna, på gott eller ont, i våldets detaljer. Liksom sexscenerna i porrfilmer har överfallet i skräckfilmer oftast en viss ritual.

Mittendelen av Detroit – som skildrar polisernas överfall i detalj – påminner mer än någon annan film om Wes Cravens gryniga debut Last House on the Left (1972). Liksom i den filmen består mittendelen av ett utdraget överfall – där är det ett par galningar som våldtar och mördar två oskyldiga tonårsflickor (i all oändlighet), i Detroit är det galna poliser som terroriserar och mördar oskyldiga (mestadels) svarta människor.

Om Detroit bara hade bestått av detta våld hade man kunnat föra argumentet att det är en slags katharsis-film, en film om detta våld i ordets mest konkreta bemärkelse. Tyvärr är våldet bara mellandelen av filmen – första delen är upptakten till överfallet, och sista delen skildrar det rättsliga efterspelet, varpå mittendelen alltså bara ska hamra in en poäng om hur hemskt våldet är.

Detta kan förstås göras med enklare och mer effektiva medel än genom att bara visa oss hemskt våld, i sig. Eftersom tanken bara är att komma med en poäng finns det något okänsligt över filmens vältrande (som Bigelow och Boal förresten, som vita, inte har någon relevant erfarenhet av).

Så, å ena sidan har filmen ett slags Passion of the Christ-problem. Å andra sidan kan man försöka göra något av faktumet att Bigelow, liksom i Zero Dark Thirty, ger sig själv en slags pseudodokumentär ambition. Det finns alltså en skenbar realism till upptakten, och där ingår också en slags sociologisk idé – egentligen är det ju bara en ”ruttet äppel”-polis vid namn Krauss (Will Poulter), som utan vidare förklaring skjuter svarta personer i ryggen till vardags. Kanske det är för att han har ett gevär i hand, kanske är det för att han kommer från en rasistisk kultur – vi får fylla i det mesta själva, men vi kan åtminstone känna igen stereotypen.

När Krauss leder en polisgarnison till det där huset, varifrån någon tror sig ha sett en krypskytt, så är det förstås också hans aktivitet som gör att de andra poliserna dras med i våldet, grupptrycket, tanken att det de gör har något slags överhängande gott syfte. De oskyldiga människorna radas upp mot en vägg. Krauss skriker på dem. En person är redan skjuten, dödad, i ”nödvärn”. Två vita flickor har ”hittats med svartingarna”. Tabu. Ingen vill svara på ”vem som skjutit” från fönstret. Krauss tar ut fångar i separata rum för ”särskild behandling”. Skenavrättningar spårar ut. Förnedringen blir värre och värre. Gråt, våld, död. Det tar aldrig slut.

De sociologiska hänvisningarna är dock pliktskyldiga, liksom de var i den misslyckade ”filmatiseringen” av Stanford-experimentet, och Bigelow och Boals perspektiv har en mycket starkare praktisk innebörd: Det är de onda poliserna som får huvudrollen; de äger intrigens agentivitet och situationens övergripande perspektiv – vi måste någonstans börja sympatisera med dem. Offren kan vi bara tycka synd om. Frågan är vad poliserna ska göra nu när de skapat en situation de i längden inte kan upprätthålla. De har målat in sig i ett hörn. Filmens grammatik gör att vi måste fråga hur de ska bli fria.

Man skulle nästan kunna läsa filmen som någon slags vit skuldtripp – kanske att Bigelow och Boal försöker förstå det vita våld som existerar i den kultur de själva kommer ifrån… men då finns ingen anledning till att börja filmen med att skildra hur de där offren hamnade i byggnaden, flera av vilka var med i ett begynnande Motown-band vid namn The Dramatics; särskilt fokus har vi på Larry Reed (Algee Smith), sångaren vars öde skulle förändras av händelserna i hyreshuset. Nästan mer obehagligt än filmens våld är lammifieringen av medlemmarna i The Dramatics, hur vi bara får ta del av deras berättelse för att den leder fram till slakt. Att det är synd om dem tycks vara den enda poängen med dem.

Jag menar inte att något av det här varit avsiktligt, förstås, men det är tydligt att filmen inte har någon genomtänkt tematisk idé. Den är förvirrad på en rotnivå. Akademiskt skulle man säga att filmen har ett tema men stora problem med rema – ett annat sätt att säga det vore att den vet vad den vill handla om men inte hur eller kanske ens varför. Filmen slår oss i ansiktet med en slägga, om inte via scener av smärta så via scener av sentimentalitet, men den kommer aldrig på ens ett bra alibi för sina intentioner; filmen blir lite grann som en uppviglare, som skapar oljud bara för att få uppmärksamhet.

Bristen på sofistikation bekräftas till sist i den sista delen av filmen, där manuset går in i en konstig och meningslöst uppenbar procedur där vi redan vet vad som gjorts, varför och säkerligen också vad som kommer att hända. Övertydliga dialoger förklarar allt som händer, men av någon anledning går filmen aldrig in på den ideologi och de strukturer som ligger bakom det rasistiska våldet och systemförtrycket. Det enda vi får veta är att samhället är orättvist – vilket står klart redan i filmens första sekunder – och att det är synd om vissa medan andra bara är elaka dummingar.

I jakt på något positivt att säga kan jag medge att filmen kan ha en stark påverkan på unga människor, eller andra som av någon anledning behöver se en extremt förenklad version av verkliga problem, som en otroligt brutal saga.

Orättvisor existerar dock inte för att några människor är oförklarligt onda, och inte heller blir orättvisorna viktigare för att man vältrar sig i dem. Bigelows film har muskler, blod, svett och kraft, men mindre hjärta, hjärna, kropp och själ. Den lyckas med att vara obehaglig men lämnar oss utan något att tänka, nästan som att det är vi själva som blivit överfallna och nu bara kan gråta – inte i medlidande, utan i dum chock.

FREDRIK FYHR


DETROIT

2017 USA 143 min. färgfilm, codex (ProRes 4:4:4, DI 2K) 1.85:1. Regi: Kathryn Bigelow. Manus: Mark Boal. Producent: Kathryn Bigelow, Mark Boal, Matthew Budman, Megan Ellison, Colin Wilson. Huvudsakliga skådespelare: John Boyega, Anthony Mackie, Algee Smith, Will Poulter, Ben O’Toole, Jack Reynor, Jacob Latimore, Dennis Staroselsky, Darren Goldstein, Tyler James Williams, Laz Alonso, Benz Veal, Michael Jibrin, Khris Davies, Chris Chalk, Mason Alban, Bennett Deady, Joseph David-Jones, Leon Thomas III, Ephraim Sykes, Samira Wiley, Malcolm David Kelley, Nathan Davis Jr, Kaitlyn Dever, Hannah Murray, Eddie Troy, Austin Hébert, Joey Lawyer, Will Bouvier, Jason Mitchell, Peyton ’Alex’ Smith, Morgan Rae, David A. Flannery, Gbenga Akinnagbe, Timothy John Smith, Kris Sidberry, Lizan Mitchell, Chris Coy, Ato Blankson-Wood, Cailyn Kemka, Glenn Fitzgerald, John Krasinski, Henry Frost III, Alexander Cook, Jeremy Strong, Frank Wood, Miguel, Jeffrey L. Brown. Foto: Barry Ackroyd. Klippning: William Goldenberg, Harry Yoon. Scenografi: Jeremy Hindle. Musik: James Newton Howard. Produktionsbolag: Annapurna Pictures, First Light Production, Page 1. Distribution: SF Studios (DCP, 2017). Genrer och kategorier: medelbred indie, biografiskt/verklighetsrekonstruerande panoramadrama, biografi, med inslag av thriller, rättegångsdrama, biopic och krim; situationsbaserad episodisk treaktstruktur (före-under-efter). Premiärdatum: 25 July 2017 (Michigan, Detroit). Svensk premiär: 8 september 2017.

Omdöme: Stilistiskt imponerande och tonmässigt självsäker skildring av tid och plats – filmens frenetiska energi kortsluts dock i manuset, som sätter upp en situation utan kontext (trots en iögonfallande historisk placering), fixerar spekulativt på effekter och saknar en tematisk tråd som ger berättelsen motivation, karaktär eller mening; tekniskt är hantverket proffsigt men helheten är ofokuserad och obalanserad och bygger i tydligaste fall på vansklig emotionalistism och en banal samhällskildring.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *