Jag vill inte vara en man (1918)

1910-talet är filmkonstens sista outforskade kontinent, och trogna läsare på den här sidan känner till undertecknads vurm för den. Anledningarna är många, och resonemangen tenderar att bli rätt abstrakta om vi stannar för länge vid dem, men ett bra exempel är filmer som Jag vill inte vara en man, en hundra år gammal film om crossdressing, kvinnligt utanförskap och hånglande män. Bara sådär, liksom!

Huvudrollen spelas av Ossi Oswalda, som på den här tiden dubbades till ”Tysklands Mary Pickford” även om liknelsen är lite skev – Oswalda var visserligen också en käck tjej som gjorde succé i filmer skräddarsydda åt henne, men hon var också en professionell komiker och hennes filmer innehöll betydligt mer snusk och dekadens – och storymässigt handlade de också om mer eller mindre vuxna ämnen.

Som i framtida sitcoms spelar Oswalda en alter-ego-namne – Ossi – som i det här scenariot är en tonårig ”pojkflicka” som vantrivs hos sin stränga guvernant och bestämmer sig för att hon ska klä ut sig till man för att få ut mer av livet och tillvaron.

På sätt som nästan bara gäller i stumfilmstiden – särskilt i 1910-talsfilmen – förstår vi Ossis” natur” genom skämt byggda på uteslutningsmetoden. Fastän Ossi måste vara uppklädd i pryda flickkläder är huset omringat av unga män som vill ta med henne ut på svängom, och så ofta hon kan smiter hon iväg till bakgården för att röka cigaretter, spela kort och skrövla med andra manliga herrvänner.

Detta får förstås guvernanten (spelad av den plommonformade Margarete Kupfer) att se rött – ”en dam röker inte” basunerar hon ut, bara för att själv i nästa stund smutta på rökdonet med ett behagfullt leende.

Eftersom det här är en enkel trerullare, runt 45 minuter i längd och designad för att visas ihop med andra filmer i ett program, är filmen fullpackad med så många skämt som möjligt – det finns praktiskt taget inte en enda scen som inte innehåller någon form av högljutt visuellt skämt. Huvudsakligen består de av kontrasterna mellan Ossis instängdhet, hyckleriet i guvernanternas moralism och hennes helt naturliga vilja att ta sig ut i fria världen.

Intrigens maskineri drar igång när Ossi får en ny lärare – den unge, stilige och tydligen mycket stränge Dr. Kersten (Curt Goetz) som anlitas för att få pli på den oredliga jäntan. ”Du kommer bli så här liten” säger han, och markerar med handen, i en hutlöst patriarkal maktgest – Ossi reagerar instinktivt, och med belysande insikt, genom att fråga sig själv: ”Varför föddes jag inte som man?”

Tanken leder henne till att klä ut sig till man och ge sig ut i staden, vilket leder till en rad komiska missöden med en typ av uppgång-och-fall-struktur. Filmens största besvikelse -och mest absurda inslag – kommer när Ossi lär sig att (håll i er nu) det är inte så lätt att vara man som hon trodde, för det är svårt att knyta flugor, jobbigt att röka cigarr och du förväntas ta en massa smällar hit och dit.

Det kanske inte är någon överraskning att filmens genusanalys är bristfällig, men å andra sidan har filmen en fantastiskt avslappnad syn på sexualitet – filmens mest fascinerande ögonblick kommer mot slutet, när Ossi är packad som en låda och rullas hem i en vagn av Dr. Kersten (som hon träffar på krogen). I sitt fyllna tillstånd hånglar hon upp sin tilltänkta uppfostrare, och han hånglar tillbaka i tron att hon är en man.

Det går att tolka scenen på olika sätt, och man kan använda sig av olika historiska vinklar, men det är ändå ett obestridligt faktum att en modern åskådare ser på scenen med höjda ögonbryn – vi läser scenen idag som queer-kodad, för idag kan ingen göra en film med två ”män” som kysser varandra utan att automatiskt understryka att det är just vad den gör… men i Jag vill inte vara en man hittar vi uppenbarligen exempel på en syn på sexualitet mellan olika kön som tycks mindre minerad. Folk hånglar på fyllan, det är inte så noga vem som hånglar med vem.

Jag vill inte vara en man regisserades av Ernst Lubitsch, vars filmer jag alldeles säkert kommer att skriva mer om i framtiden. En av mina återkommande 1910-talsauteurer har ju varit den ryska husguden Jegeveni Bauer, men eftersom han dog år 1917, och vi nu rör oss framåt i våra retrospektiv, måste vi alltså vända oss till något ”nytt”.

Entré, då, för Lubitsch, som är mest känd som Hollywood-regissör, även om han var känd som en av världens mest sofistikerade regissörer redan när han kom till USA som flykting år 1922. Under amerikansk flagg skulle han komma att bli känd för sin ”Lubitsch Touch” i komediklassiker som Tjuvar i paradiset (1932), Ninotchka (1939), Den lilla butiken (1940) och Att vara eller icke vara (1942). Han är en rimlig kandidat för den första regissör som gjorde genuint intelligenta komedier, byggda på sofistikerad humor med många mångfasetterade lager och inte sällan en viss obrydd elegans.

Det fina är förstås att han började så tidigt som 1913, och därför bidrog till att forma filmkonsten mer eller mindre från vaggan. Hans tidiga karriär i Tyskland innebär ett pärlband av fantastiska komedier som i många avseenden är fantastiska just för att de är tidiga stumfilmer, liksom kategoriskt enkla – speltiden var ofta inte längre än fyra rullar (runt 60 minuter, beroende på hur man ser dem) och stilistiskt var de gjorda i klassisk tablåstil, vilket (som jag varit inne på förut) innebär ett ganska annorlunda sätt att se på film.

Ossi Oswalda var för övrigt med i flera av dem – inte minst den mästerliga komedin Nürnbergerdockan (1919) där en ung prins inte vill gifta sig och därför gifter sig med en docka (förmodligen skriver jag mer om den underbara filmen nästa år) – och det går att förstå vad Lubitsch såg i henne. Mänskligheten som går igenom alla hans filmer är synonym med en intelligent men opretentiös livslusta, tanken att människan kvävs av för många sociala krav, och i en stumfilmskontext är Oswalda en perfekt symbol. Hon har en frejdig utstrålning, men hon har också de subtila kvalitéerna som en bra skådespelare har, och inte minst har hon fysiska kvalitéer – hon rör sig framåt utan att riktigt kunna hindra sig själv, som någon slags tygdocka vars armar och ben är snäppet för elastiska för att helt tas för mänskliga.

Senare i karriären skulle Lubitsch påstå att han inte var intresserad av filmens mer estetiska sidor, och man kan läsa det som ett förtäckt sätt att säga att han som regissör var en mästare på att rama in och iscensätta händelser, samt koreografera skådespeleri, vilket är vad en regissör huvudsakligen gjorde på 1910-talet. Å andra sidan är hans filmer också bara roliga, på grund av något så elementärt som ett gott sinne för humor.

Ett bra exempel på Lubitschs snillrikt åtskruvade Namn & Nytt-humor kommer i en replikväxling som den på en spårvagn, där Ossi i mansförklädnad lider av att folk trampar henne på tårna och bufflar sig omkring henne.

”Sluta sjåpa dig” säger en karl i hennes närhet, ”du är ju trots allt man!”

Ossi ger ifrån sig en dräpande min och konstaterar: ”Det är lätt för dig att säga!”

FREDRIK FYHR


PS.

Liksom när jag recenserade Bauers filmer förra året så översätter jag själv denna titel, som i original heter Ich möchte kein Mann sein och som har getts ut av Kino som I Don’t Want to be A Man. Flera av Lubitsch tidiga filmer gick på bio i Sverige, åtminstone återfinns information om dem på filminstitutets databas. Ingen officiell info finns om Ich möchte kein Mann sein – det är möjligt att den har någon form av dunkel svensk distributionshistoria och det är (därmed sagt) också möjligt att den aldrig visats i Sverige.


ICH MÖCTHE KEIN MANN SEIN

1918, Tyskland, 45 min, 35mm, svartvit stumfilm, 1.33:1. Regi: Ernst Lubitsch. Manus: Hanns Kräly, Ernst Lubitsch. Producent: Paul Davidson. Huvudsakliga skådespelare: Ossi Oswalda, Curt Goetz, Ferry Sikla, Margarete Kupfer, Victor Janson. Foto: Theodor Sparkuhl. Scenografi: Kurt Richter. Produktion: Projektions-AG Union (PAGU). Genrer och kategorier: Komedi, romantik, förväxlingskomedi; stumfilm i 3 akter, mainstream (inhemsk produktion). Premiär: 1 oktober 1918 (Berlin).

Omdöme: Formellt och tekniskt enkel komedi, trerullare med lättviktig och robust treaktstruktur; visuellt prydlig, kompetent i tempo och rik på skämt, förstärkt av genomtänkta karaktärer, subtil regi, snygg scenografi, professionellt skådespeleri och inspirerad humor för ändamålet.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *