Faust (1926)

F.W. Murnaus Faust är den läckraste av läckra stumfilmsoperor, en sinnlig upplevelse och behagfull att vila tankarna i – därmed inte sagt att man ska förvänta sig mänsklig psykologi på Dostojevskij-nivå eller ett intrikat manus att matcha Chandler eller David Mamet.

Liksom många av Murnaus filmer är den känd för sin visuella helhet – faktum är att det kan vara en sådan där film som bidragit till att hela stumfilmseran blivit synonym med en viss stil. Liksom filmhistoriens mest klassiska vampyr är Max Shreck i Nosferatu (1922) så är filmhistoriens mest klassiska Mephisto den som spelas av en aldrig mätt Emil Jannings i Faust. När man tänker på den tyska expressionismens uppenbart artificiella scenografi och gotiskt romantiska skevhet så kan man inte hitta bättre exempel än i Faust. Också stämningen av drömsk melankoli, vare sig man pratar om italiensk skräck eller puritansk pure cinema-arthouse, har en eventuell milstolpe i Murnaus klassiker.

Den svenska vinkeln, och tekniskt sett orsaken till att den här texten skrivs, är Gösta Ekman som har huvudrollen – men fastän Ekman är fin i filmen så framstår han också som relativt förminskad i den; han poserar som ett av Murnaus stycken skådespelarrekvisita och hamnar rätt långt ner på listan över vad som gör filmen bra.

Intrigen är knappast det man lägger på minnet heller – det mest generösa man kan kalla Faust för är ett visuellt skillingtryck som återberättar den gamla myten. I jämförelse med Goethes pjäs är filmen ungefär på samma nivå som en sådan där gammal musiksaga på band – ”när du hör den här signalen är det dags att vända blad”.

När jag skrivit om Star Wars har jag ofta nämnt hur George Lucas prequel-filmer lånar estetik från stumfilmer, men för att vara rättvis så var inte alla stumfilmer nödvändigtvis lika övertydliga och operatiska. Just Murnau var en sällsynt bildkonstnär som hittade ett säreget sätt att uttrycka sig på, genom stora expressionistiska bilder som samtidigt hade specifika psykodynamiska kvalitéer och gick en märklig balansgång mellan det symboliska och intuitivt kännbara. Därmed sagt är det säkert möjligt att många av filmens kritiker när det begav sig – som ansåg att filmen var en travesti i jämförelse med Goethes älskade raddor – också hade kunnat föreställa sig en helt annan typ av (stum)film, en i stil med Dreyer eller Gance, någon med mer episka, teatrala eller förklarande tendenser.

Murnaus film är istället symbolisk och från början till slut fundamentalt svartvit (tematiskt). Han underbygger sin förenklade historia om gott och ont genom storslagna specialeffekter och dunder och brak, vilket redan syns i inramningen då djävulens apostel Mephisto vadslår med en stoisk ängel uppe bland molnen om att en människa inte kan korrumperas så att det gudomliga i hennes själ förloras.

Ett abstrakt och godtyckligt vadslag, kan tyckas, då man ju kan tolka ”själens gudomlighet” lite hur som helst. I vilket fall som helst faller lotten på Faust (Ekman) som i början av filmen är en gammal och grå vetenskapsman och lärare; gammal och skranglig lever han i skuggan av ungdomen som tar plats i den lilla byn, som för övrigt härjas av en Nosferatu-klingande pest. Det är inte förrän Mephisto kommer in i bilden som han önskar sig ungdom, och förvandlas till den Ekman som vi känner igen, men han är nästan bäst i början av filmen, verkligt flackande och skröplig bakom ett kilo skägg.

Murnaus arbete med skådespelare liknar ingen annans under stumfilmstiden – Ekman som gammal och ung är verkligen två helt olika personer, och det är både genom figurens övertydlighet och detaljrikedom som vi känner hur gärna den gamla mannen suktar efter ungdom, och inte kan låta bli att sälja sin själ till Mephisto. Särskilt eftersom Mephisto kommer med den gamla hederliga prövotiden á la ”24 timmar gratis”… och han ligger förstås steget före, och har gillrat fällan, från början.

Mycket av Fausts öde följer därefter den typiska ”trodde du ja”-logik som myten dikterar. Genom Mephisto får Faust evig ungdom och mer eller mindre övernaturliga förutsättningar för jordiskt liv – någonstans i filmen har vi nått en punkt då han verkar ha varit i jordens alla hörn – men för varje sak han verkligen vill är han förstås nekad. Mephisto ser till att misstolka Fausts önskningar med flit och sätta käppar i hjulet när han inte ser – framför allt vill Mephisto få Faust att glömma kärleken till Gretchen (Camilla Horn), den enkla bondflicka som han tidigt viger sitt hjärta till; så länge Faust envisas med att älska henne, och inte någon ärbar prinsessa i något avlägset land, så är ju hans själ fortfarande ren. Allt leder efterhand till en final som är tragisk på ett smått häpnadsväckande sätt, och som inte hade fungerat med en mer strikt realistisk stil.

Faust är en imponerande film, även om jag ska erkänna att det mesta i den är ögongodis. Nu som då var det förstås möjligt att kommunicera avancerade budskap på många olika sätt, men Murnau satsade uppenbarligen på att måla en stor tavla här, ett spektakel vars betydelser till största delen existerar på ytan, rakt upp och ner. Det du ser är vad du får, och jag tror att moderna åskådare kan förlåtas för att tycka att filmen (med tanke på att det ska vara en sådan klassiker) är ganska puttrande, när den inte vältrar sig i sturm und drang. Jag har själv sett filmen tre-fyra gånger och kan ändå aldrig riktigt minnas vad som händer i den, när vi väl tar bort de fyra-fem stora höjdpunkterna – den majestätiska inledningen, det katharsiska slutet, det stormiga åkallandet av Faust, bataljen mellan Fasut och Valentin (William Dieterle), Gretchens bror… några grejer till.

För Murnau var Faust en av hans mest betydelsefulla framgångar – även om hans liv tog slut bara fem år senare, i en bilolycka, perfekterade han stumfilmens mer fantasmatiska estetik med filmer som Nosferatu och Faust, följt av mästerverk som Soluppgång (1927) och Storstadsflickan (1930) samt den sublima Kärlekens ö (1931). Tre av dessa filmer skulle jag placera på en lista över världens hundra bästa, och åtminstone en av dem på topp tio.

För Ekman var filmen inte en lika stor framgång. Den prestigetunga produktionen satte hårda krav; själva inspelningen drog också ut på tiden, var tekniskt avancerad och säkerligen full av långa, döda stunder; därtill var Ekman bunden till mycket make up i rollen som gamling och Murnau hade tyranniska tendenser som regissör och var ostoppbar som producent. Ekman var ensam i Berlin, skild från fru och barn i en allt längre tid, omringad av en kontext som tycktes honom mer och mer främmande och av en eller annan anledning började han injicera kokain – drogen kom att bli hans tröst livet ut, och bidrog garanterat till en för tidig död.

Ironiskt nog finns här någon slags bevisföring för idén om att konsten överträffar livet. Ekmans sorgliga öde mynnar inte ut i mer än en fotnot idag, då Faust är och förblir en av de mest inflytelserika och karaktäristiskt filmmagiska filmer som gjordes under 1920-talet. Det är nästan så att man frestas till att fråga sig om inte hans olycka, om det är den vi ser i Fausts härjade ansikte, åtminstone för historieböckerna var något bra.

FREDRIK FYHR


Faust är en av filmerna på Studio S-boxen “Den store Gösta Ekman” som recenseras på sidan.


FAUST

1926 Tyskland 115 min. svartvit stumfilm. 1.33:1. Regi: F.W. Murnau. Manus: Gerhart Hauptmann, Hans Kyser efter pjäsen av Johann Wolfgang von Goethe. Producent: Erich Pommer. Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Emil Jannings, Camilla Horn, Frida Richard, William Dieterle, Yvette Guilbert, Eric Barclay, Hanna Ralph, Werner Fuetterer. Foto: Carl Hoffmann. Klippning: Elfi Böttrich. Kostym: Georges Annenkov, Robert Herlth, Walter Röhrig. Scenografi: Robert Herlth, Walter Röhrig. Musik: William Axt (1926). Produktionsbolag: UFA. Premiär: 14 oktober 1926 (Berlin). Svensk premiär: 27 oktober 1926.

Omdöme: Fundamentalt metaforisk/sagoliknande intrig berättad i starka, mestadels visuella naivistiska uttryck underbyggda av extremt minutiösa och metodiskt applicerade effekter och mise-en-scene. Vattentätt konsekvent i utförandet och även om berättelsens tematiska spår stannar på en expressionistisk, ”platt” nivå så är helheten mycket imponerande.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *