Good Time

Good time? Nja. Jag tror att det bara är en gång som någon hänvisar till att ”having a good time” i Good Time – det sker i den sista scenen av filmen, och då är det nära att man missar det. Å andra sidan snackas det en hel del om att sitta inne – ”doing time” – och det är möjligt att det, på så sätt, är möjligt att göra ”good time”. Sitta inne för en bra anledning, liksom.

Det verkar vara så bankrånaren Connie (Robert Pattinson) tänker, åtminstone. Han har en brorsa vid namn Nick (Benny Safdie), och Nick är milt förståndshandikappad – en väldigt pedagogisk (och skumt Blade Runner-inspirerad) inledningsscen förklarar på vilken nivå han ligger på. En psykolog frågar honom hur han tolkar uttrycket ”lägg inte alla ägg i en korg”. Han stirrar lite frustrerat på doktorn och säger ”lägg inte äggen i korgen!”

In stormar Connie och snor med sig Nick – han har fått för sig att läkarna vill Nick ont, att de inte förstår honom och att hans broderskärlek är det enda han behöver här i världen. Jag tror åtminstone att det är så han tänker. Istället för att få en utvärdering ska Nick tydligen hjälpa Connie råna banker och iväg far de på några slags neo-Steinbeckianska äventyr. Fast på den gamla goda tiden, i ”Möss och människor”, var ju George och Lennie på luffarströt för att de inte hade något val och för att deras sällskap inte nödvändigtvis skadade. En fråga man kan ställa sig i Good Time är varför Connie behöver Nick som partner i ett bankrån? Är det inte ganska mycket bäddat för katastrof?

Connie är överhuvudtaget en märklig manuskreation. En av många ironier är att han, i sin syskonkärlek, inte kan se att Nick får hjälp som förmodligen är för hans bästa – istället rusar han framåt i tillvaron och ser väderkvarnar överallt. Han ser ner på institutioner, som han menar fängslar folk, och han ser ner på vanligt folk också, som han menar inte är företagsamma. Vad än han nu menar eller inte menar så menar han det bara i stunden – han skjuter andra människor ifrån sig, liksom han skjuter allt slags ansvar ifrån sig, och det han säger bildar aldrig någon enhetlig ideologi, något som föreslår en hel person.

Å andra sidan är han förbannat bra på att snacka sig ur situationer – han har improvisationer och B-planer på lut så till den milda grad att man måste konstatera att han är som han är för att någon skrivit manuset, inte för att han är något som liknar en riktig människa, med osammanhängande brister, bunden av dum slump. När filmen trampar igång på allvar blir den en sån där ”en galen natt”-story som bara går ut på att Connie ska rädda Nick från sjukhus och polis. Det är en för lång historia, men kontentan är ju att Nick inte får åka fast, för Nick lär berätta mer än han borde. Om bankrånet som Connie alltså, av någon anledning, drog med sin bror på.

Det hänger inte riktigt ihop, såvida jag inte missade några subtila spår (filmen går i ett rasande tempo, och jag har bara sett den en gång). Connies familjekärlek kan förklara varför han vill ta hand om brorsan, men hans självbevarelsedrift – som är övermänsklig – borde säga åt honom att låta honom vänta i bilen.

I den nokturnala jakten på att befria Connie från sjukhuset – vilket alltså är vad större delen av filmen handlar om – ramlar Connie fram i en situation á la Först Händer Det Sen Händer Det och Sen Händer Det för att Det Där hände och saker spårar ut… ja, de är utspårade redan från början egentligen; att se Connie, fint spelad av en eldögd Pattinson, är ungefär som att se det där virala klippet där någon rullar runt i en omöjlig hinderbana… fast lite mer detaljerat, då. Min poäng är att manuset i grunden är rätt mekaniskt och följer en Murphys lag-premiss som är lite för lat.

Rent tekniskt är det däremot en nervig historia – bröderna Benny och Josh Safdie (Benny spelar Nick) använder närbilder och rappa ryck men de vet vart de ska flänga upp kameran, hur de ska fånga det allra mest pressande i olika situationer och hela tiden fokusera på spänningen i nuet. De vet att de kan fokusera på Connies skumt obstinata och paranoida energi, och att så länge vi undrar över hur det ska gå så kan vi ta frågorna efteråt.

Som spänningsfilm har Good Time alltså några skruvbollar att komma med, och med ett och annat axplock från doldis-klassiker som Inte en chans (1973) och Den blodiga långfredagen (1980) lyckas den börja som på tal om ingenting, rulla runt en stund och sedan försvinna ur våra liv nästan utan att vi hinner blinka. De slätar inte över alla problem i storyn, men de håller ångan uppe bra medan de försöker.

FREDRIK FYHR


GOOD TIME

2017 USA 101 min. färgfilm. 35mm, ARRIRAW 3.2K (DCP). 2.35:1. Regi: Benny Safdie, Josh Safdie. Manus: Ronald Bronstein, Josh Safdie. Producent: Sebastian Bear-McClard, Oscar Boyson, Jean-Luc De Fanti, Terry Dougas, Paris Kasidokostas Latsisx. Huvudsakliga skådespelare: Robert Pattinson, Benny Safdie, Jennifer Jason Leigh, Barkhad Abdi, Buddy Duress, Taliah Webster, Peter Verby, Gladys Mathon, Necro. Foto: Sean Price Williams. Klippning: Benny Safdie, Ronald Bronstein. Scenografi: Sam Lisenco. Produktionsbolag: Elara Pictures Rhea Films. Distribution: Noble Entertainment (DCP, 2017). Premiär: 25 maj 2017 (Cannes). Svensk premiär: 8 september 2017.

Omdöme: Upptempo-thriller/typ av jaktfilm i frenetiskt tempo, med en effektiv stil som blandar en rå, närgången estetik med saklig, handlingsbetonad klippning; manuset har ofärdiga karaktärsporträtt och en lite billig narrativ teknik, men tillräckligt med storymotivation och väl uttänkta scenarion (ihop med den begåvade regin) för att filmen ska fungera som en bra och lite anmärkningsvärd spänningsfilm.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *