The Emoji Movie

Vissa filmer kommer som med en lapp på ryggen där det står ”Sparka mig!” – The Emoji Movie är ett uppenbart exempel. Det är en film som rullats fram som en öppen måltavla och den hade redan från början en VIP-biljett till Årets Sämsta Film-shortlistan – det tog inte mer än en helg för att den skulle hamna på IMDb:s lista över världens sämsta filmer. Och så vidare.

Man skulle kunna tro att det rör sig om någon slags Movie 43 av familjeunderhållning, men det är långt ifrån en så spännande upplevelse. Förutom att vara ett mer eller mindre träffsäkert exempel på Marxs senkapitalism så är The Emoji Movie en steril och anonym film utan någon som helst motivation – och det är väl precis det som är värt förakt.

Rent innehållsmässigt är det en övertydlig och 100% opportunistisk, stendöd ripoff på de flesta filmer ur Pixar-katalogen. Filmen utspelar sig inuti en telefon – om du inte redan listat ut det – och en metropol snodd från städerna i Monsters Inc och Zootropolis. Liksom i förstnämda film är huvudpersonen en figur som inte passar in i resten av samhället – i det här fallet en frownie som inte kan leva upp (läs ”ner”) till kravet att hela tiden gå runt och uttrycka ”meh”.

Liksom i Insidan ut lever hela telefonvärlden utifrån vad som sker på utsidan – men istället för att vara del av en människokropp så dikteras smileyfigurernas öden av ”användaren”, en high school-kille som (liksom hans kompisar) är besatta av sina telefoner (och så vidare).

Slutligen, liksom var och varannan Pixar-film, går något snett och figuren hamnar på ett äventyr i telefonens dunkla landskap – och ja, det är redan nog så övertydligt ironiskt att jämföra Insidan ut och dess organiska upplysningsideal med denna films själlösa kommersialism. Vi lär oss här ingenting, förstås, om människokroppen eller våra osammanhängande-men-oundvikliga känslor. Däremot får vi en virvel av smygreklam, appar och epilepsiframkallande färger.

Man ska visserligen inte ge Disney för mycket cred – de är, liksom denna films producenter Sony, i slutändan företag stora som blåvalar ute efter att äta upp hela världen. På sätt och vis är The Emoji Movie mer uppriktig. Visst tycks det skandalöst genomskinligt hur teknikföretaget kränger sig själv här – filmens budskap är ungefär att vi ska skatta oss lyckliga för att leva hand i hand med vår teknologi, för den är lika viktig som vår människokropp och lika förunderlig och ”magisk” som rymden – men å andra sidan har Disney alltid kapitaliserat på det allra mest mänskliga och heligt okommersiella (känslor), och de har gjort det så pass effektivt att man numera inte gör skillnad på Musse Pigg och barnglädje. Sony försöker bara göra samma sak.

Tekniskt sett är filmen dålig, om än inte sämre än det typiska familjefamiljsskval som sopas upp varje vecka på VOD-stranden. Det är den cinematiska motsvarigheten till billiga leksaker ens barn aldrig leker med, som slutar i en sorglig vrå någonstans, så meningslösa att man glömmer slänga dem.

Att just denna film blivit extra sågad kanske bara är ett frustrerat tecken på hur mycket vi egentligen hatar våra telefoner.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *