Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Det är inte utan att man gått och väntat på den kritiska backlash som drabbat Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Den har legat och lurat i buskarna av andra filmer – Manchester by the Sea var jättebra, synd bara att Casey Affleck fick en Oscar fastän han kanske sexuellt ofredat någon. The Birth of a Nation var jättebra, men regissören var anklagad för våldtäkt så det spelar ingen roll (?) och sedan har vi Kevin Spacey, som ju gör att Baby Driver plötsligt ”känns tvek” och varför finns ingen stor skylt i Call Me by Your Name som förklarar att sex måste vara jämställt, så att vi helt säkert är på det klara med det? Dessutom var The Square konstig och keff, vad ville den ha sagt liksom.

Three Billboards slår upp en pulsåder i den så kallade tidsandans kropp av samtalsämnen och teorier – efter att senaste säsongen av ”Världen Som Vi Ser, Klickar Och Känner Den” slutade i finalen #metoo så är många nu rädda för att nästa säsong ska vara en besvikelse då saker återgår till det ”normala” från de gamla säsongerna. Det blir väldigt krångligt att försöka reda ut vad som är vad, egentligen, irl så att säga, men ni vet hur det brukar låta – ”i våra polariserade tider” har filmen ”slagit upp ett läger” mellan… ja, vilka? Och om vad?

I filmen, som utspelar sig i någon (fiktiv) amerikansk småstad i den amerikanska mellanvästern, spelar Francis McDormand Mildred, en sur gammal kvinna som är ful i mun och allmänt misantropisk. Vi lär oss att hennes dotter mördats och våldtagits på ett särskilt brutalt sätt, och att fallet efter ett år inte är uppklarat. Hon är alltså… ”sur” över det här.

Hon anklagar också polisen, och förstår inte varför de inte bara kan ”använda DNA” och ”skjuta han som gjort det”. Hon spenderar pengar hon egentligen inte har för att affischera tre plakat på vägen in till stan, vilka kritiserar stadens sheriff (Woody Harrelson), som i sin tur tror att hon kommer visa sympati mot honom eftersom han har cancer. Men hon är ju så ”sur” så hon gör inte det, ha-ha. Hon har ingen uppfattning om vad polisen egentligen gör, ha-ha. Hon är bara frustrerad över att ha förlorat sin dotter, ha-ha. Sa jag att polisen hade cancer? Ha-ha.

I en biroll finner vi Sam Rockwell som Dixon, en polis som för det mesta är full och arg och i allmänhet inte speciellt begåvad. I förbifarten får vi höra att han torterat en svart man i förhör, och i filmen får vi också se honom begå våldsamma övergrepp på oskyldiga människor.

Här kan vi börja rulla in de första måltavlorna för representationskritiken – Dixon råkar mycket illa ut i filmen, men vissa anser att han inte straffas hårt nog ändå, och dessutom är det ett problem att den där tortyren inte får någon återkoppling, accentuering, flashback, belysning… ja, nämner man en polis som torterar svarta har inte det redan en självklar kontext, då har man sagt A och resten av alfabetet är nu obligatoriskt att gå igenom (blir argumentet).

Ett annat problem är förstås att det finns ytterst få svarta människor i filmen överhuvudtaget – färre har noterat (men jag tänkte på det oavbrutet) att kvinnor är allmänt ruttet behandlade i filmen också, särskilt två unga vuxna kvinnor skildras som puckade nidbilder av ”millennials” (och liksom den torterade svarta mannen bara nämns i förbifarten är den våldtagna-och-dödade-kvinnan också ”bara” en plot point).

Filmen handlar alltså (bara) om ett par vita människor som försöker finna sig i tillvaron fastän de är obegåvade och i grunden hopplöst rasistiska. De är stolta över sin okunnighet, de följer sin känsla av vrede och har lätt till hat. Den handlar om moraliskt dåliga människor som gör ruttna saker. Det är, för att förenkla saken, Trumpfolks.

Det finns alltså ingenting roligt med de här sakerna egentligen, och det ger filmen en grundande underton av sorg och allvar. I en intervju har manusförfattaren och regissören Martin McDonagh sagt att han i sina berättelser ”ser sorgen och det tragiska men också humorn i alltsammans och [jag] försöker driva med dumheten” – Frances McDormand har sagt att hon närmat sig filmen som ”förhöjd magisk realism”.

Det är, om man börjar tänka efter, en ganska knivig balansgång som McDonagh går. Filmen är en komedi, men den förvrider också förväntningarna vi har på en komedi – ens en svart komedi, eller ens en vid det här laget välbekant drift med hillbilly-kultur eller medelklass-naivitet á la Fargo (där McDormand gjorde sin mest definierande roll). Filmen är en satir, som bygger på överdrifter och stereotyper, men den är inte jönsig. Den är seriös i ton och stil. Förhöjd magisk realism som samtidigt erkänner verklighetens humor, sorg och tragedi.

Det är kanske därför inte så konstigt att den har problem både hos avsändare och mottagare.

Börjar vi med de sistnämnda så har jag tagit mig igenom texter om den här filmen med tilltagande trötthet. Även de som vet att filmen är en satir gör feltänket att tolka filmen bokstavligt, som en film som borde eller skulle handla om rasförtryck, polisbrutalitet eller Amerikas Dumma Folk. En sådan film hade haft pseudorealistiska ambitioner, velat visa olika sidor av händelser, blanda in fler människor, gjort någon form av samhällsanalys.

Men poängen med figurerna i filmen är förstås just det att de inte speglar verklighetenSnarare är de symboler, fiktiva representationer för folk som är för inskränkta för att se sina egna sammanhang. I verkligheten, eller en film med andra ambitioner, hade en kvinna i Mildreds position varit långt ifrån lika tvärsäker och handlingskraftig. Woody Harrelsons polis har en ark som inte heller den är realistisk, och han skriver en mängd brev som alla innehåller bisarr egocentrism och tydligt inkorrekta föreställningar.

Filmens kanske mest missförstådda scen kommer när den ruttna polisen Dixon får höra att han ”innerst inne” är en ”god människa” som bara borde ”pröva kärlek” – tankar som intensivt motsägs av hans omgivning och nyligen begångna handlingar. Nej, han är inte ”innerst inne god” – filmen försöker inte påstå att någon är vare sig ond eller god, eller att det inte finns stunder då ”love” bara är ett ord på fyra bokstäver. (Ett glas juice har också diskuterats av många – enligt mig en till comme ci comme ca-scen).

Vi kan förstås ifrågasätta karaktärerna i en film utan att för den sakens skull utgå ifrån att författaren (medvetet eller ej) vill uttrycka sig själv genom dem – snarare är det en god dramaturgs uppgift att skapa figurer som gör fel, provocerar och håller upp en otrevlig skrattspegel mot publiken. Det finns gott om filmer som försöker vara behagfulla, och en av styrkorna i Three Billboards är just precis hur jobbig och olustig den är.

Men till skillnad från många av filmens bejublare så anser jag heller inte att det finns speciellt många nyanser eller någon djupare mening i berättelsen – det finns något mycket platt och kortsiktigt i McDormands litterära effekter, i Three Billboards liksom i hans tidigare filmer Seven Psychopaths och In Bruges (2008). Som en god pjäsförfattare skapar han snyggt avrundade (men i grunden ihåliga) karaktärer som på fantastiska sätt kan formulera snajdiga (men i grunden syntetiska) repliker, som har huvudroller i symboliska (men överlag meningslösa) intriger som i slutändan inte betyder mycket.

Betänk den stora meningslösheten i allt som händer i Three Billboards – alltifrån Mildreds ”på-känn” (dvs rätt korkade) idé att sätta upp affischerna, till Dixons fruktlösa försök att bli en bättre människa (ord han inte förstår innebörden av). Det är inte speciellt kul, men inte heller så gripande som det skulle kunna vara – mest av allt är det kanske en väldigt irriterande film, som nesligt ger oss ruttna figurer utan att ge oss tillfredsställelsen att helt se dem dratta på ändan.

Istället föreslår McDonagh att vi överväger deras mänsklighet – försåvitt alla rasister inte ska avrättas en efter en så måste ”vi” leva med ”dem” och till någon mån ha förmågan att se saker ur ”deras” synvinkel – men McDonagh verkar inte göra det här på grund av humanistisk övertygelse. Snarare är denna humanism en som kommer på en burk tagen ur den gode dramaturgens skafferi – det hör liksom till att ”dramat” har någon slags mänsklig vinkel. I slutändan vet vi inte ens om det finns hopp för dessa figurer – eller rättare sagt om ”vi” kan känna hopp för en framtid med ”dem”.

McDonagh har alltså en ganska mekanisk förståelse för filmkonsten, vilket jag tycker är synd – han är bra på dialoger, uppenbarligen, och han har en tydlig stil. Hans filmer visar dock att det finns en skillnad på stil och ton (mer om det en annan dag). Tonmässigt är Three Billboards inte lika självsäker – det känns ibland som att skådespelarna tar över scenerna, och det kan också vara därför som lite mer sentimentalitet läcker ut ur filmen, vilket har lett människor till att (i onödan) läsa filmen som en där karaktärerna är några man ska känna sympati med. Men jag tror att vi hela tiden tittar på ”dem” i den här filmen, och de är aldrig ”vi”. De som helt och fullt empatiserar och lever sig in i figurerna i den här filmen gör det på samma sätt som de som ansåg att Scarface (1982) och Wall Street (1987) var lysande cinematiska guideböcker till ett lyckat liv.

För vad det är så är Three Billboards en ganska skickligt gjord film – stilig, taktfull, full med engagerade skådespelare och finurliga dialoger, ofta överraskande i sin kreativa vulgaritet –  och jag tycker att den överlag är lyckad som filmberättelse, även om den inte har så mycket att säga. Med tanke på insatserna den spelar med så hade den kunnat vara bättre och mer ambitiös – det hade eventuellt lett till färre missförstånd. Å andra sidan är det skönt att en film kan ge oss något att prata om.

FREDRIK FYHR


THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

2017 USA, Storbritannien. 115 min. färgfilm, codex (ARRIRAW 2K) (Arri Alexa XT Plus) (DCP). 2.35:1. Regi: Martin McDonagh. Manus: Martin McDonagh. Producent: Graham Broadbent, Peter Czernin, Martin McDonagh. Huvudsakliga skådespelare: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, Caleb Landry Jones, Lucas Hedges, Clarke Peters, Zeljko Ivanek, Kerry Condon, Abbie Cornish, Darrell Britt-Gibson, Riya May Atwood, Seah Atwood, Amanda Warren, Kathryn Newton, John Hawkes, Samara Weaving, Malaya Rivera Drew, Sandy Martin, Peter Dinklage, Christopher Berry, Gregory Nassif St. John, Jerry Winsett. Foto: Ben Davis. Klippning: John Gregory. Musik: Carter Burwell. Scenografi: Inbal Weinberg. Kostym: Melissa Toth. Produktionsbolag: Blueprint Pictures, Film 4, Fox Searchlight Pictures. Distribution: Twentieth Century Fox (Sweden) (DCP, 2018). Kategori: Mellanbrett drama för vuxen publik, halvindie, klasssisk 3/5-aktstruktur. Genrer: Tvärkorsning av melodram och svart komedi, förhöjd realism med inslag av crime och såpopera. Premiär: 4 september 2017 (Venedig). Sverigepremiär: 12 november 2017 (SIFF), 12 januari 2018.

Omdöme: Överlag skicklig tragikomisk melodram-och-svart-komedi som provocerar med osympatiska figurer i en diffus kontext – i sin hantverksmässighet lite svag tematiskt, och berättelsen saknar överlag en helhet, men välskrivna dialoger, engagerade skådespelare och ett gediget stilistisk hantverk (som skapar den rätta blandningen av melankoli och absurdism) gör att filmen fungerar i nuet, och på en scen-för-scen-basis, som en ovanlig typ av komedi.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *