Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Hemsökt

För att vara en film med noll överraskningar så är den norska filmen Hemsökt en helt rimlig bruksvara – berättelsen, som involverar en kvinna som blir galen i ett eventuellt hemsökt hus, ligger på strikt ”pocket du köper på flygplatsen”-nivå, men filmen gör några saker rätt där mer ambitiösa filmer gör saker fel.

För det första har filmen precis rätt känsla och ton. De norska snölandskapen är sällsamt harmoniska att vila ögonen på, och isigt blonda Synnøve Macody Lund är perfekt vald, och oväntat bra, i huvudrollen.

Diverse saker är givna. Cathrine (Lund) får veta att hennes pappa dött. Det leder henne till det gamla huset. Där finns mörka hemligheter. Vi har ett liten spöklik flicka som dyker upp då och då och sjunger läskigt. Cathrine är dessutom gravid och har en pojkvän (Ken Vedsegaard) som kan vara farlig – vi vet det, för han gillar att tag om hennes hals när de ligger med varandra.

Att kalla filmen för förutsägbar vore snällt. Det är en film som praktiskt taget går runt sin öde ö och blir överraskad av att hitta sina egna spår. Särskilt mysteriefantaster kommer att förvänta sig att ditt-och-datt är villospår – men filmen kör allt straight. De frågetecken som finns i filmen verkar ingen riktigt veta vad de ska göra med. Galenskap är praktiskt på det sättet.

Tekniskt är dock filmen nästan stark nog att rekommendera bara för det, och de som gillar sina hemsökta hus-filmer kan inte gnälla för mycket. Scener är snyggt ljussatta (viktiga saker i en sådan här film) och särskilt klippningen är effektiv. Redan från början är filmen huggen och stucken på ett sätt som gör att vi hela tiden tvingas bli uppmärksammade på nya scener och händelser. Det gör filmen särskilt lyckad i sina ”jump scares”, som visar sig vara mer effektiva när de blir del av filmens generella rytm, snarare än som den förutsägbara sista bugga-bugga-bu-effekten efter en lång, trist, utdragen ”vänta på det…”-ritual.

Unga filmskapare borde se Hemsökt för visuell vägledning, särskilt de som kanske vill skratta åt det svaga materialet. Notera hur varje tagning i den här filmen spelar roll, hur kärleksfullt varje klipp är – filmen har överlag en hungrig energi, något rått kinetiskt, över sig. För många arthouse-nykomlingar har högnästa sociala ambitioner, men sämre instinkter för att använda tekniken de har att arbeta med, som om de vore tomma, själlösa verktyg snarare än de centrala instrumenten.

Filminstitutets eventuellt problematiska införande av normkritiskt Green Card finge gärna kompletteras med antipolitiska pure cinema-workshops (om jag suttit på toppen av pyramiden, vill säga), för filmkonsten är i grunden abstrakt måleri. Hemsökt saknar allt vad filosofisk finess heter, och är för förutsägbar för att rekommendera, men den är imponerande i sitt hantverk där mer ambitiösa filmer är hopplöst taffliga. Det är synd att teknik och konst är världar som så sällan vill mötas. Medan jag såg de mer eller mindre uppenbara ritualerna avhandlas här så kunde jag då och då rysa av välbehag inför tanken på vad samma besättning skulle kunna göra med en riktigt provokativ berättelse.

FREDRIK FYHR

Ett svar på ”Hemsökt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *