50 vårar

50 vårar är en rätt så underbar version av den typ av film den vill vara. Det är en lätt vemodig melodram, en rätt konventionell feel-good, och det finns inte mycket i den som inte har gjorts förut – men den är så effektiv medan den pågår att jag inte riktigt kom att tänka på det förrän nu.

Den handlar om femtioåriga Aurore (Agnès Jaoui) vars situation kan förklaras som av en trailerröst till en amerikansk Diane Keaton-film – “hon har just separerat från sin man, hon har just förlorat sitt jobb och nu säger dottern… (klipp ur scen)… att hon är gravid“.

Det finns fler pitchar att slänga in i filmen – Aurore har kommit in i klimakteriet, vilket gör henne kompatibelt tossig med den gravida dottern, och för den som vill ha mer tossighet har Aurore en knasig väninna med maniska drag. Och jo! Det också. Aurore springer in i Mano (Pascale Arbillot), hennes gamla flamma från den ljuva ungdomstid då hon var arton och hade hela livet framför sig.

Ingredienserna är alltså tämligen förutsägbara men 50 vårar visar hur även spaghetti med köttfärssås kan göras på ett kulinariskt sätt. Det finns detaljrikedom i varje scen här, och varje kliché presenteras med ena ögonbrynet höjt som om filmen vet att publiken inte är dum – den ondskefulla arbetsförmedlaren visar sig vara för smart för sitt eget jobb och den där arbetscoachen som gör töntiga workshops om hur man ställer in sig för arbetsgivare visar sig också ha dolda talanger.

Den tydligaste kvalitén kommer från Agnès Jaoui och hur hela filmen graviterar mot henne – om Aurore är en klyscha eller inte bygger i slutändan helt på vad hon och regissören Blandine Lenoir gör med henne. I en film som har så många förutsägbara spår gör de allt för att Aurore reagerar som en riktig person i varenda situation hon ställs inför. I Joauis blick finns något genomlevt, och hon resonerar på det avslappnade sätt som bara en person levt för länge för att orka oroa sig gör – samtidigt är hon inte bitter eller krass. Vi kan ana att hon hållit sig vid liv med sina skrattrynkor.

Ändå finns medelåldern där och spökar – hon är rädd för att bli gammal och sjuk, och hon upplever en del flyktig nostalgi till svunna dagar. Sättet Lenoir arbetar med de här sakerna i berättelsen är beundransvärt subtilt – ytterst oannonserade små montage gör Aurores barn små igen (allt som behövs är en vinylspelare och ett glas rött vin) och ett par tanter på sjuttio plus (i biroller som filmen har plats för) skänker tröst och visdom medan Aurore fortfarande lämnas kvar att leva sitt liv, på sina ben, utifrån sina tankar och känslor. 50 vårar kan visas för unga regissörer och manusförfattare som skolexempel på hur man kan antyda fram hela världar i en karaktär, och hur en och annan adderad detalj lyfter hela den emotionella kärnan i filmen.

Jag vet inte mycket om vare sig Jaoui eller Lenoir – trots att franska filmer distribueras med friskt mellanrum till Sverige, är dessa talanger mer dolda för mig. Jag kan bara konstatera att de har en professionell inställning till allt vad de gör – de vet vad för typ av film de vill göra, men de står aldrig över materialet utan går in i det med full inlevelse. Det finns inte en enda stund i 50 vårar då berättandet inte flyter på med sublim effektivitet, och jag upplevde inte ett enda ögonblick då jag inte trodde att Jaoui var Aurora och ingen annan.

Ja, filmen är förstås förutsägbar i grunden – för representationens skull är det förstås trevligt att se en film med en medelålders kvinna som har problem med vallningar, men det hade gjort detsamma om filmen var sämre. 50 vårar bygger på kvinnlig igenkänningshumor men den använder aldrig sin handling för att göra Aurore till ett objekt för plump kroppshumor, och filmen dummar aldrig ner sig och börjar jönsa med desperat situationsslapstick (till skillnad från vad en svensk komedi gissningsvis hade gjort). Den bygger på vad som sägs, hur det sägs, att det ser ut som någon slags verklighet – så ofta den kan greppar filmen tag om livets bitterljuva kvalité, snarare än någon stereotyp glättighet eller något överskattat pseudorealistiskt depp-mörker.

Lenoir förstår helt enkelt att en film inte kan dömas på omslaget. I grunden handlar hennes film om en kvinna som står i en viss tid i livet, ser sig omkring och lär sig från sin omgivning. Hon har egenskaper som gör henne unik och hon har egenskaper som gör henne allmängiltig. Ingen kan göra något åt att tiden går, att kroppen förändras, att vi ska dö. Truismer om att uppskatta nuet, och ta vara på det man har, fungerar oftast bara som klichéer på kylskåpsmagneter. Men om en film kan stämma sina cinematiska instrument i rätt tonart, och om en regissör kan ställa in sin blick på ett särskilt ömsint sätt, så kan man skapa en uppriktig, varm feel-good som aldrig släpper taget om det genuint mänskliga i de sanningarna.

Då har man plötsligt gjort en film om livet, inte bara händelser, och det vi ser är inte bara filmkaraktärer utan människor som du och jag. Det är inte bara fint, och det inte bara känns bra – det gör det av anledningar som också är relevanta och värdiga. Vi är plötsligt här och nu med filmen, den tar sig in i vår verklighet och speglar sig; vi kan känna igen oss i den, och när den är klar och vi fortsätter med våra liv så kan vi inse att den skänkt oss glädje.

FREDRIK FYHR


50 VÅRAR

Aurore. 2017 Frankrike 89 min. färgfilm codex (DCP) 1.85:1. Regi: Blandine Lenoir. Manus: Jean-Luc Gaget, Blandine Lenoir. Producent: Fabrice Goldstein, Antoine Rein. Huvudsakliga skådespelare: Agnès Jaoui, Thibault de Montalembert, Pascale Arbillot, Sarah Suco, Lou Roy-Lecollinet, Nicolas Chupin. Foto: Pierre Milon. Klippning: Stéphanie Araud. Musik: Bertrand Belin. Scenografi: Eric Bourges. Kostym: Marie Le Garrec. Produktionsbolag: Karé Productions i samarbete med France 3 Cinéma, Région Nouvelle-Aquitaine, Département de la Charente-Maritime,CNC, La Banque Postale Image 9, Cinéventure 2, Cofimage 28, A Plus Image 7, Canal+, France Télévisions, Orange Cinéma Séries, OCS. Svensk distributör: Folkets bio. Kategori: Mellanbred melodram enligt klassiska formler. Genre: Komedi, drama, melodram i urban miljö med drag av panorama/familjedrama och/men grundad i ett karaktärsporträtt av “sökande huvudperson”-typ. Premiär: 26 april 2017 (Frankrike). Svensk premiär: 13 oktober 2017.

Omdöme: Skicklig melodram med mestadels konventionell story men en något modern och till viss del nyskapande approach – opretentiös och lätt elegant/romantisk i ton och stil, med dialoger och scener som har vissa toner av improvisation, men koncentrerad i huvudpersonen via fokuserad regi och entusiastiska skådespelare.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *