George W. Bush (2008)

Den här recensionen skrev jag ursprungligen i december 2008, på engelska. Jag har översatt den för denna post, och bidrar med ett PS från 2018.

Ett tag där var det inte helt självklart att Barack Obama skulle bli USA:s näste president. Det hade kunnat bli John McCarin. Men vem som än vann så var förloraren densamme – George W. Bushs styre över USA, som pågått dessa åtta år, är redan legendariskt. Det påbörjades när vårt nya millennium fick en apokalyptisk inringning den elfte september 2001. Bush krävde krig som en liten man som poserade som John Wayne i spegeln, samtidigt som han hade verklig makt att förinta världen – och hans styre har slutat i aska, i kollapsen av hans eget torn – ett som byggts av slumpmässig improvisation, ett torn av fåfänga, förakt, ignorans och frenetisk krigshets. Det var ett torn han hade kunnat sluta bygga, om det inte varit så omöjligt för honom att förstå att det var fel att bygga det till att börja med.

Oliver Stones nya film, med sin ikoniska originaltitel W., fascinerar mig på så många sätt. Det är en biopic som klipper ihop olika delar av Bushs liv – hans ungdom, då han var en halvt alkoholiserad slacker, hans ”mognad” som kristet nyfrälst politiker, och bilden vi är mest vana vid, krigsledaren i Vita Huset.

Josh Brolin spelar W själv, med en djup närvaro, och omkring honom har han en slående uppsamling skådespelare, några av vilka som gör bland sina mest begåvade och professionella arbeten; Richard Dreyfuss får luften att gå ur rummet när han tar sig an Dick Cheney, Toby Jones gör en precis Karl Rove, Scott Glenn är fantastiskt finurlig som ”Rummy”, Jeffrey Wright förkroppsligar Colin Powell på helt egna villkor och Thandie Newton experimenterar med gränserna mellan karikatyr och imitation i sin Condolezza Rice. Den kanske starkast skinande talangen är James Cromwell, som spelar den äldre George Bush, en figur som blir ett slags rotproblem för ”Bushie”; en fader-och-son-konflikt som ligger på den antika nivå som Stone är som mest hemma i.

När jag första gången hörde att Stone – redan – skulle göra en film om Bush hade jag mina orosmoln. Efter hans senaste, mer eller mindre ”opolitiska” filmer – särskilt det udda publikfrieriet World Trade Center (2006) – verkade det som att han tog sig tillbaka på mammas gata för att göra det han gör bäst, men en så klumpigt uppenbar måltavla föreslog också att Stone kanske blivit fantasilös på riktigt.

Men W. är Stones bästa film på många år, och den första han gjort på länge där han hittar sätt att förnya sig på. Det är slående när man tänker på hur hans bästa filmer varit överväldigande och experimentella – JFK (1991), Natural Born Killers (1994) – eller operatiskt breda – Plutonen (1986), Född den fjärde juli (1989) – hur imponerande W. är, medan den samtidigt är mycket mer sparsmakad i stil och form. Filmen spelade sin, klipptes och släpptes i ett raskt tempo, och det finns något slående enkelt över hur scenerna fungerar, och verkar vara gjorda.

Stone slarvar dock aldrig, utan behärskar dessa nätta steg och vet hur han ska skapa många tankar och frågor i luften utan att behöva göra mer än att placera sina faktan i öppet dagsljus. Till skillnad från hans tidigare presidentfilmer ligger de fantastiska elementen på ett minimum. Manusförfattaren Stanley Weiser har visserligen inte buggat Vita Huset för att få sina dialoger, men det mesta som sägs och görs kommer från välkända källor som de flesta känner till.

Den här gången kommer det fantastiska elementet från Bush själv, som Stone gör till en Charles Foster Kane för vår tid. Brolin går aldrig över till parodi, och även om figuren oundvikligen är komisk vid tillfällen så kan man inte kalla porträttet för orealistiskt. Det står också klart att Stone inte är ute efter att attackera Bush (som om han skulle behöva i dag). Vad vi får i W. är snarare en spekulation angående varför han gjorde vad han gjorde, och frågan hur han kunde bli vald.

Berättelsen om George W. Bush blir här en väldigt sorglig sådan. Valen som vår ”stackars” huvudperson gör blir tydliga mellan lagren, för han säger inget rakt ut. Detta är inte en man som föddes för att bli politiker. Detta är inte en man som ens är intresserad av sina egna ideal. Hans ideal var överhuvudtaget bara ett tomt tankegods ärvt från hans far. George W. Bush är här inte mycket mer än en Joe Schmoe som helst vill bli fotbollsspelare och, om inte det funkar, åtminstone få leva ett liv där han kan dricka öl framför TV:n som en självuppfylld Homer Simpson.

W:s väg mot ovala rummet är istället en kamp på pin kiv. Han avfärdas av sin pragmatiske far och sin rättframma mor, vilka ger all sin uppmärksamhet till broder Jeb, som jobbar för att bli guvernör i Florida – en karriär som verkar vara den självklara vägen för namnet Bush. Sporrad av motgångar blir det istället gud som Bush Jr hittar tröst i, och det är också som nyfrälst evangeliker som han armbågar sig in i den politiska världen och tar sin fars plats på tronen.

Vi vet inte vad han tänker. Han erkänner att han inte vill bli president men att ”gud vill det”, varpå till och med hans präst blir paff. Tydligt är hursomhelst att Bush Jr, om han inte kan få respekt från sin far, kan få respekt från en ännu högre makt. I grund och botten var W:s hela politiska karriär ett krig, ett som gick ut på att knäcka fadern. Och när han väl blev president så klickade han på idén om att jaga ner Saddam Hussein, en bedrift som hans far aldrig ”lyckades fixa”.

Det är en tragedi som Stone kopplar till Ikaros. Det står klart från början att Bush senior aldrig försökte fånga Saddam, för han visste vad konsekvenserna skulle bli. Bush Junior, som är en ännu sämre lyssnare än en talare, kör på ändå. Ett av filmens bästa ögonblick (och så karaktäristiskt enkla) innefattar James Cromwells blick när han som Bush senior sitter med whiskyglaset i hand och ser sin son på TV basunera ut ”Either you’re with us, or you’re with the terrorists!”

Sonens galna begär efter att besegra sin far leder bara till att hans egna problem besegrar honom själv, och som ren litterär figur är det svårt att inte sympatisera med detta förvirrade mansbarn som ersätter alla sina intellektuella brister med riktningslös entusiasm och rå, dum drift. I verkligheten går det förstås inte att försvara honom, för hans val har påverkat hela världen på förödande vis, och i USA har han huggit upp nya sår där de gamla knappt hunnit läka.

Jag märker att jag inte ens hunnit gå igenom allt jag gillar med filmen än, men om inget annat finns det dialogbitar – särskilt i scenerna från krigsrummet, där staben går igenom sina motiv för att gå in i Irak – som är verkligt begåvade och flyter på som T1000. Det är också slående hur saker som skulle kunna vara vanligt sentimentalt biopic-fluff – som när W. möter sin blivande fru Laura, eller Wrights diverse hederstal som Powell, eller Bushies bokstavliga mardrömmar om sin far – här blir trovärdiga och mångfasetterade. Det är ovanligt att en så formulatung genrefilm som en biopic får till inte bara så många bra schvungar utan att den dessutom får fram en rik melodi av de enkla noterna. Oliver Stone har en så robust tilltro på berättelsen han vill berätta att han inte kan misslyckas.

Filmen rörde mig på ett personligt plan också. Jag var en tonåring under Bushs första period, och att vara anti-Bush var en självklarhet på samma sätt som det är självklart för barn att inte gilla skurken i en Disneyfilm. Det finns något trösterikt i att se hur denna ”onda chimpans” egentligen var en aningslös, sorglig liten man, som inte var bättre lämpad för sitt jobb än du och jag. När Brolins W. mot slutet av filmen ropar ”Who’s in charge here?!” så menar han allvar. Jag skrattade inte, trots absurditeten. Jag nästan grät.

FREDRIK FYHR, 19/12 2008.


PS.

Jag tyckte detta var en fin film för tio år sedan och jag tycker det är en fin film idag. Till viss del är Oliver Stone en missförstådd regissör. Jag tror inte att han är ute efter att skapa polemiska debattinlägg för samtiden. Snarare verkar han vara som en kufig historielärare som bara råkar vara filmregissör – som jag nämnde i min recension av Snowden så har Stone sin syn på historien, men han vill att vi ska bilda oss egna uppfattningar, engagera oss för den värld vi är del av. Tio år senare hoppas jag att det är lättare att se vilket fint jobb Stone gör med sin Bush-film – det är en film som har många luckor och frågetecken, men så handlar den också om en man som förmodligen var ett mysterium också för sig själv (om han någonsin bemödat sig med att undra). Situationen vi har idag är på många sätt naturlig – liksom Bush Jr är Donald Trump aningslös och obegåvad men han var inte immun mot skam och det var ett problem för honom att han inte kunde uppföra sig som en statsföreträdare. Dumheten bakom kulissen syns nu upplyst mitt på scenen. 2018.


George W. Bush är del av 2018 års retrospektivserie.


GEORGE W. BUSH

W. 2008 USA, Australien, Hong Kong, Schweiz, Kina. 129 min. färgfilm 35mm (DI) 2.35:1. Regi: Oliver Stone. Manus: Stanley Weiser. Producent: Bill Block, Moritz Borman, Paul Hanson, Eric Kopeloff. Huvudsakliga skådespelare: Josh Brolin, Toby Jones, Richard Dreyfuss, James Cromwell, Scott Glenn, Elizabeth Banks, Ellen Burstyn, Jeffrey Wright, Thandie Newton, David Born, Paul Wolfowitz, Bruce Bryant, Rob Corddry, Michael Gaston, Wes Chatham, Colin Hanks, Jeff Hoferer, Madison Massey, Bruce McGill, Randall Newsome, Ioan Gruffudd, Paul Rae, Randal Reeder, Noah Wyle, Jason Ritter, Jennifer Sipes, Jonathan Breck. Foto: Phedon Papamichael. Klippning: Alexis Chavez, Joe Hutshing, Julie Monroe. Musik: Paul Cantelon. Scenografi: Derek R. Hill. Kostym: Michael Dennison. Produktionsbolag: Onda Entertainment, Covert Media, Lionsgate, QED International, Omnilab Media, ihop med Emperor Motion Pictures, Millbrook Pictures, Global Entertainment Group. Svensk distributör: Nordisk Film (35mm, 2008, DVD, 2009). Kategori: Mellanbred biopic av modern typ (historisk narrativ med melodramatiska fiktiva element) gjord i modernistisk stil med omkullkastad parallellklippt kronologi (tre episoder pågår längsmed speltiden). Genre: Biopic (modern historia), drama, melodram med inslag av litterärt klassisk tematik (grekisk, Shakespeare). Premiär: 16 oktober 2008 (Austin Film Festival, 2008). Svensk premiär: 5 december 2008.

Omdöme: Biopic som förgylls av en originell berättelsestruktur och en energisk ivrighet i berättandet – den något uppluckrade formen ger gott om utrymme för tolkningar i mellanrummen (”leerstelle”) och organiserar även olika impulser/genrer (mer traditionell melodram, pseudorealistiskt historiska återskapelser, karaktärsdrivet halvteatralt drama med politiska/ideologiska poänger) så att delarna bildar en ram åt helheten, som i sin tur består av faktafiktion gestaltat med robust övertygelse, säker regi, ambitiöst skådespeleri, m.m.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *