Man hajar till när man ser en film som Bone Tomahawk – många regissörer som gör genrefilm lovordas av genrefans vad de än gör, det är inte så konstigt, men det märks när regissörer faktiskt kan göra något säreget med genren. S. Craig Zahler är en sådan regissör och Bone Tomahawk – en blandras av gamla skolans skräckfilm och klassisk Western – var ett tydligt exempel.
Hans uppföljare Brawl in Cell Block 99 är också en imponerande stilövning, om än inte riktigt lika imponerande. Dess styrkor ligger inte i berättelsen – som börjar bättre än den slutar – utan i stil och självinsikt.
När jag säger att berättelsen börjar bättre än den slutar så vet jag att många kommer tycka att det är precis tvärtom – Brawl slutar nämligen i blodiga skallar, benknäckeri och allmänna våldsorgier. Men ordet jag använde var faktiskt ”berättelsen”. Slutet av den här filmen är inte en berättelse, det är en brist på berättelse.
Det fungerar som en lite småknasig punch-line – tänk From Dusk Till Dawn (1996) – för inledningsvis skulle man nästan kunna slå sig i backen på att Brawl är en socialrealistisk, halv-arty indiefilm om destruktiv maskulinitet. Vince Vaughn spelar en kåkfarare som återgår till brottets bana för att försörja sin fru (Jennifer Carpenter) och försöka bilda en familj, trots lågkonjunktur och arbetarklassens underdog-ok. Visst, det finns lite gangsterintriger här, och titeln avslöjar ett fängelsebesök, men det är många långa tagningar utan musik och repliker, och vi ska liksom betrakta denna tickande bomb till man, detta hjälplösa offer för social konstruktion och… sedan dyker Udo Kier upp.
Den vampyrliknande Udo Kier är, för den som inte vet, en klassisk ”that guy” som varit med i hundratals ockulta genrefilmer, arketypiska B-rullar och kultfilmer. Mest berömd är han kanske för Blood for Dracula (1974), där han spelade en sexuellt frustrerad Dracula som kräktes väldigt mycket blod. När han dyker upp i en film vet du att det inte är något helt rumsrent vi tittar på.
Intrigen i Brawl är egentligen en metamorfos – den börjar som ett tyst, arty drama och slutar i det högljudda exploitation-helvetet (på ett bra sätt) – och Kier dyker upp exakt när det ena på allvar övergår till det andra. Nyss tittade vi på en film om en man som gör sitt bästa i en bister värld, men någonstans på vägen förvandlades det till en film med en kidnappad höggravid kvinna, en abortläkare och väldigt många döda bad guys.
Efter en gedigen startsträcka har Zahler fri lejd och då trycker han gasen i botten utan att se tillbaka. Det var längesedan jag såg en film som var så sadistisk, ultrabrutal och ofta groteskt grisig i sina våldsamheter – åtminstone en som samtidigt var så rolig att se på. Plötsligt är Vaughn inte en introvert mansskapelse utan en ostoppbar antihjälte, inte ett offer för sina svagheter utan bara resultatet av sitt badasseri. Plötsligt är intrigen – som nyss verkade nästan trovärdig – helt absurd.
Ingenting som Brawl sätter upp hänger kvar i slutet, men man kan inte klaga på Zahlers engagemang. Han har en intensiv hängivelse till det han berättar, och även om han (av någon anledning) filmar alla scener i samma utdragna tempo så fyller han till slut varje ögonblick med något som får en att reagera (på ett eller annat sätt!). Jag kan inte avslöja slutet, men han städar upp allt så anmärkningsvärt att varenda fråga vi har i början är utplånad i slutet.
Vad vi främst av allt har att göra med här är alltså en talang åt det mer ”kinetiska” hållet. Vem vet om Zahler kan göra ännu bättre filmer, eller om hans momentum är här och nu för att sedan försvinna. Bone Tomahawk var en rikare film på alla plan, visserligen, och man kan ha argumentet att Brawl ställer in sig själv, som om den presenterar en berättelse som den inte kan ta ansvar för och istället flyr från… men det fungerar fortfarande som benkrossar-skoj, och överlag verkar filmen intelligent nog att förstå att den vältrar sig i den typ av förbjudna fantasier som bara mer fisförnäma kålsupare tror sig stå över.
FREDRIK FYHR
BRAWL IN CELL BLOCK 99
2017 USA 132 min. färgfilm (codex) (Redcode RAW) 4K DCP. 1.85:1. Regi: S. Craig Zahler. Manus: S. Craig Zahler. Producent: Jack Heller, Dallas Sonnier. Huvudsakliga skådespelare: Vince Vaughn, Jennifer Carpenter, Don Johnson, Clark Johnson, Udo Kier, Fred Malamed, Victor Almanzar, Marc Blucas, Willie C. Carpenter, Keren Dukes, Charles Dumas, Calvin Dutton, Tom Guiry, Franco Gonzalez, Philip Ettinger, Jay Hieron, Pooja Kumar, Jonathan Lee, Adrian Matilla, Larry Mitchell, Rob Morgan, Adam Mucci, Dion Mucciacito, Tobee Paik, Corey Pierno, Brian Wiles, Devon Windsor. Foto: Benji Bakshi. Klippning: Greg D’Auria. Musik: Jeff Herriott, S. Craig Zahler. Scenografi: Freddy Waff. Kostym: Megan Stark Evans, Vanessa Porter. Produktionsbolag: Assemble Media Cinestate Caliber Media Company IMG Films Nasser Group Realmbuilders Productions XYZ Films. Svensk distributör: Universal/Sony (DVD/BR). Kategori: Nischad genrefilm som växlar genre per akt (drama, gangsterfilm, fängelsefilm, exploitation-hämnaraction). 3/5-aktstruktur med rak intrigföljd. Genre: Action, crime, throwback-stil á la 70-talsgrindhouse, med en öppen stil/ton som tillåter mycket rått våld och deadpan-humor. Premiär: 2 september 2017 (Venedig). Svensk premiär: 5 februari 2018 (DVD/BR/VOD).
Omdöme: Självsäker genrefilm i våldsam exploitationstil som tidigt grundlägger en öppen ton och en avvaktande stil som sedan fylls med diverse våldsamheter – storymässigt yvig och absurd men stilistiskt sammanhållen och tillfredsställande som barnförbjuden genreövning.