Weinsteinspotting – Harvey på film

Det första jag tänkte på när jag hörde talas om Harvey Weinstein och #MeToo var Scream 3 (2000).

I förlängningen är det en av anledningarna till varför jag inte skrivit speciellt mycket om den upp-och-nervändande hösten 2017, då en kampanj började vars effekter fortfarande har verkan (nu senast har Quentin Tarantino hamnat i förtjänt blåsväder för saker han sagt och gjort, även om ingen ännu börjat rucka på den sten under vilken hans verkliga relation till Weinstein finns dold).

Anledningen till att jag förhållit mig avvaktande är, för det första, att jag inte kunnat bidra med något som andra inte redan sagt – casting couch-kulturen i Hollywood är naturligtvis vedervärdig, och den öppna hemligheten som varit Weinstein talar multum. I tandem med detta faller det sig också så att branschfakta inte riktigt ligger på mitt bord – jag är intresserad av film och mitt intresse börjar i den färdiga filmen och letar sig möjligen tillbaka till produktionen, inte tvärtom. I slutändan betyder det att Weinstein och #MeToo, i min hörna av världen, blir en fråga om eftermäle. Hur har Weinstein, och hans verksamhet, påverkat filmproduktionen de senaste årtiondena.

Dystert har jag kunnat konstatera att ett par av hans nya filmer fortfarande distribuerats (på listan kan även läggas Alicia Vikander-ledda Tulpanfeber, som hade biopremiär innan hösten men som okomplicerat gick till VOD efter den), och jag har svårt att tänka mig att Shakespeare in Love (1998) inte kommer gå på TV i framtiden. Det är kanske varken rimligt eller bra att hans filmer svartlistas, men det kan finnas anledning till att upplysa sig själv om vilka filmer han chefade för, så att man kan gå in i dem med en större kritisk medvetenhet.

Detta kan vara lättare sagt än gjort. Weinstein var ju som bekant exekutivproducent och inte regissör, manusförfattare eller producent – tekniskt sett gjorde han inte en enda film. Titeln “exekutivproducent” är överhuvudtaget vansklig – i förtexterna kan det betyda lite vad som helst – men i hans fall betydde den att han var chef för produktionsbolaget The Weinstein Company. I en filmproduktion är produktionsbolaget det företag som producenten (produktionsledaren för filmen) och regissören (personen som överser inspelningen) och manusförfattaren (som skrivit berättelsen) har en finansiell överenskommelse med. Det är vanligen via bolaget som filmen blir av, får en budget och distribueras runt jorden. I utbyte mot att bolaget gör filmen kan cheferna (dvs exekutivproducenterna) ha vissa krav – kanske de vill att den-och-den personen ska ha huvudrollen, eller att Pepsi måste nämnas si och så många gånger – även om rutinerna är olika på olika bolag.

Det säger sig självt att filmskapare helst arbetar med företag som ger dem så mycket frihet som möjligt, men Weinstein var just ökänd för att lägga sig i produktionerna mycket mer än andra exekutivproducenter. Han kunde beordra omskrivningar, omtagningar, omklippningar, och han höll ofta sina PR-kampanjen i ett järngrepp, varpå regissörer ofta fick finna sig i att filmen de gjort marknadsfördes (av Weinstein) som en helt annan typ av film. Därutöver hade han som bekant ett patologiskt rovdjursbeteende som innebar att han våldförde sig på kvinnor och utnyttjade sin makt för att se till att vissa blev impopulära i branschen om de inte tillmötesgick hans kriminella krav.

Anledningen till att så många arbetade med Weinstein – vilket Uma Thurman tar upp i en uppmärksammad New York Times-intervju – var att The Weinstein Company profilerade sig genom breda arthousefilmer, de satsade på unga begåvningar, hade högt till tak kreativt (när motsatsen inte gällde) och såg även till att distribuera utländsk film. Andra storbolag är i allmänhet mer benägna att satsa på stora, breda produktioner och inte på mer konstnärliga projekt – men Weinstein profilerade sig på 90- och tidiga 00-talet (då hans bolag hette Miramax) genom att ge många chanser till många unga filmskapare, vilket lönade sig. I och med att regissörer som Tarantino och Kevin Smith nådde framgång via Miramax blev också bolaget det enda rimliga alternativet för de som ville nå framgång i Hollywood i filmer som också var bra.

Som Thurman uttrycker det:

Detta [Weinstein] var min förespråkare. Jag var aldrig någon slags studio-darling. Han hade ett strypgrepp på de typer av filmer och regissörer som var rätt för mig.

Med allt detta sagt så går det inte att veta, om någon undrar, vilka av filmerna under Weinsteins flagg som han haft specifik påverkan på. Han har över tre hundra titlar under bältet på IMDb och säkerligen har många bara passerat hans bord och producerats utan vidare – men när hans övertramp gått för långt har det märkts. Särskilt den “öppna hemligheten” som var hans sexualkriminella liv.

Hur öppen den var? Tja, gemene man hade förstås ingen aning (och även för oss filmintresserade människor var Weinsteins ökändhet relativt luddig i kanterna). Men filmskapare var så öppna om att driva med Weinstein att de pikade honom i filmer på sätt som säkerligen gick helt under radarn på publiken.

Och ett bra exempel finns, för att återgå till min inledande sporre, i Scream 3.

Scream 3 var en Miramax-film och precis som de två föregående filmerna exekutivproducerad av Harvey och Bob Weinstein. Till skillnad från de andra två filmerna utspelar den sig dock i Hollywood och en av de “misstänkta” sidofigurerna är John Milton (Lance Henriksen), en exekutivproducent som ligger bakom “Stab”-filmerna, det vill säga filmserien-i-filmserien i Scream-filmerna. Runt mitten av filmen luskar hjältarna reda på ett bakomliggande mysterium, som har att göra med huvudpersonens mamma, som tydligen ska ha kommit till Hollywood som ung skådespelar-rookie på 70-talet. När han pressas till att avslöja vad som “hände” med henne, säger Milton följande:

“I was well known for my parties, Rina knew what they were. It was for girls like her to meet men, men who could get them parts, if they made the right impression. Nothing happened to her that she didn’t invite, in one way or another, no matter what she said afterwards!”

“I’m saying things got out of hand. Maybe they did take advantage of her! Maybe the sad truth is, this is not the city for innocence. No charges were brought. And the bottom line is, Rina Reynolds wouldn’t play by the rules. You wanna get ahead in Hollywood, you gotta play the game, or go home.”

Det är värt att notera att Scream 3 hade en krånglig produktion, den typ av historia som slutar i en gröt av vem gjorde vad när – det var ett exakt exempel på det tillfälle då Weinstein, i det här fallet hungrig efter framgångarna från de förra filmerna, började lägga sig i produktionen, som slutade med en ny manusförfattare och en helt ny idé, diverse omtagningar och en regissör (Wes Craven) lämnad ute i det kalla.

När allt kommer omkring var Weinstein en upptagen man som hade mycket att göra, och han kunde inte överse varenda produktion som låg på hans bord – min gissning är att någon, någonstans, klämde in den här scenen och att motivationen bakom den handlar om frustration på Harvey.

Och om det inte gäller för den scenen så gäller det helt klart för denna, där Carrie Fisher tycks sitta och jobba som arkivarie i en källare – innan hon förklarar att Fisher är hennes dubbelgångare, och att den som spelade Leia var den som “låg med George Lucas”.

Det råder inga tvivel om att Craven fick betala för det här. Hans nästa film, Cursed (2005), var… tja, fördömd, främst för att Weinstein beordrade omtagningar tills korna kom hem och Craven avsade sig projektet och sa att han fått nog av filmbranschen överhuvudtaget. Tar man denna uppgivenhet och jämför med vad som händer i Scream 3 så känns det helt klart som att rekvisitan på Weinstein Company skakar.

Det är också värt att poängtera att Rose McGowan, som blev ett offer för Weinstein och som fungerar som en av ledargestalterna för #MeToo idag, fick sitt genombrott i den första Scream-filmen. Hon hade lojaliteten hos sina kollegor, men som vi alla vet så hade Weinstein makten att hålla människor tysta. Kanske meta-kommentarer som de i Scream 3 var det enda de upplevde att de kunde göra.

Scream 3 är långt ifrån den enda interna attack på Weinstein som finns på film. En väldigt specifik dyker upp i Replacement Killers (1998) när Chow Yun-fats melankoliske lönnmördare behöver förfalskade ID-handlingar – hans kontakt leder honom till proffset Meg (Mira Sorvino), men varnar honom för att hon är jobbig att ha att göra med.

Sorvino har varit ett av de ledande namnen i #MeToo-rörelsen, eftersom hon nekade Weinsteins närmanden varpå han spred nyheten till andra att hon var jobbig att ha att göra med. Hon hamnade på “Harveys blacklist”, och det har bekräftats av till exempel Peter Jackson som erkänt att han tänkt höra av sig till Sorvino för en roll i Sagan om ringen, men lät bli på grund av Weinstein, som lät meddela att både hon och Ashley Judd (som farit ett liknande öde) var “mardrömmar att arbeta med”.

“Vid tillfället hade vi ingen anledning att misstro vad killen sa” har Jackson sagt, “men i efterhand inser jag att det med största sannolikhet var Miramax smutskastningskampanj som var i full blom”.

Jag ska erkänna att jag upplevt ett Baader Meinhof-syndrom sedan i höstas, och jag tror mig se Harvey Weinstein lite överallt. Vad sägs som den tvåhövdade draken i Warners harmlösa familjeunderhållning Det magiska svärdet (1998)? Ska det föreställa Bob och Harvey Weinstein? (Det ena huvudet tycker om mat och, tydligen, nakna kvinnor).

Med facit i hand verkar dessa interna skämt vara mindre oskyldiga, och desto mer tecken på att folk i Hollywood visste vad de visste om Weinstein men att de inte vågade uttrycka det mer än så här. Man kan se det som en slags desperat, kodad signal från de tystade. Ingen ville förlora sina jobb, vilket man kan ha en dyster förståelse för. De här internskämten kanske för historien fungerar som en signatur, ett sätt för filmskapare att säga att de var där och visste och vill att vi ska veta det.

Det, i sin tur, kanske ger en till dimension till vad Quentin Tarantino sagt om att han “visste” men “hade kunnat göra mer”.

Mer om QT i nästa del av denna text.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Weinsteinspotting – Harvey på film

  1. Pingback: Weinsteinspotting vol 2 – Killing the Bullshit? | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *