Fucking Åmål (1998)

mästerverkfont

Vissa filmer är som de viktiga människorna i ens liv, de man någon gång kvantfysiskt spekulerat med: “Tänk om jag aldrig hade gått dit den dagen, och aldrig träffat dig.” “Tänk om du aldrig hade valt just så, just den gången, och inte haft någon aning om vem jag är idag.”

Det är omöjligt att förklara vad Fucking Åmål gjorde för mig och så många andra i min generation – jag vet det, för jag behöver bara fråga mig själv: Tänk om jag inte hade varit på väg mot tretton den hösten/vintern 1998-99, tänk om jag inte hade gått på högstadiet och spelat snake på min otroligt moderna Nokia 5110, längsmed röda skåp som såg exakt ut som de i filmen.

Jag var chockad när jag såg filmen första gången – det fanns ingenting chockerande med den i sig, men jag kände mig iakttagen. Filmens autenticitet var helt filterlös. Det var som att Lukas Moodysson, vem det nu var, hade klampat in med en kamera på mitt högstadium och filmat mig, mina fiender och de personer som av slumpen skulle föreställa vara mina vänner. När jag gick till skolan dagen efter gick jag utan överdrift tillbaka in i Fucking Åmål. Allt såg ut exakt så. Detta var exakt människorna. Varenda detalj var fångad med en dokumentärfilmares självklarhet. Inte förrän såhär två årtionden senare slår det mig att filmen måste haft en gedigen, kärleksfull researchprocess. Då trodde jag att det var någon sorts magi.

När jag såg filmen hade den redan gått på bio i ett halvår eller så, vilket är närapå otänkbart idag. Det var på den tiden då det fortfarande fanns enstaka nya filmer som alla gick och såg, filmer som blev samtalsämnen för människor och som skapade en kult i nuet. Man kunde säga “har du sett den nya filmen?” till vem som helst och de skulle nästan garanterat veta vilken du menade.

Detta är också svårt att förklara för yngre hjärtan, vilken plats en film kunde ta i människors vardag. Praktiskt taget varenda replik i Fucking Åmål, oavsett hur obetydlig, verkade bli citerad. Varje scen lämnade kvar ett föremål att imiteras, från O’boy till a-brunnar, mobiltelefoner och retorisk matematik (“Vet du hur mycket noll gånger noll är? Så mycket bryr jag mig!”). Inte förrän Lukas Moodysson pekade finger på Guldbaggegalan, och sa “fuck you” till Harry Schein, började folk lugna ner sig.

Nu har vågorna slipat de stenarna blanka, och jag tror få kommer ihåg de här sakerna utan att först bli påminda om dem. När jag såg om filmen för första gången på länge kunde jag nästan låtsas att jag såg den för första gången. Jag är över dubbelt så gammal nu än vad jag var när den kom. Jag kan förbise de mest generande och oundvikliga verkningarna som filmen hade på mig. Det är nästan inte plågsamt att minnas hur jag var en dubbelgångare till den hopplöse Johan Hult, och någon svårartad crush på Alexandra Dahlström kan jag bara ana har funnits där, som reliefer i skolans trappsteg av marmor.

Istället kunde jag, för sakens skull, beundra filmens tekniska karaktär – som den medvetet skitiga bildkvalitén, med de nästan skrikande, överexponerande färgerna (gör om det på en digital kamera om du kan). Eller blandningen av handhållet, opretentiöst foto och en jump-cuttig klippning som påminner om Dogma-filmer eller… kan det vara lite tjeckoslovakiska nya vågen där också?

Visst – det är en sällsynt självsäker filmdebut i alla avseenden, och särskilt imponerande på sättet dess billiga lösningar verkar användas med syfte och vid behov, inte bara av slump och nöd – men det hade inte varit mycket till film om Moodysson inte hade något intressant att filma.

Och ganska snart faller jag ner i filmens värld, karaktärer och berättelse igen. Det jag beundrar nu är inte igenkänningsfaktorn – tvärtom inser jag vemodigt att ingenting finns kvar, rent ytligt sett, av den värld jag växte upp i – utan den enorma lyhördhet som Moodysson har till tonåringar, och den totala lojalitet han har till dem. Tonåringar driver den här berättelsen, bära eller brista.

Det hade gjorts en hel drös svenska “ungdomsfilmer” innan denna – och det skulle komma ett par till efter den – men de fungerade bara för att visa vad Fucking Åmål förstod om ungdomar som de inte förstod. Problemet med de filmerna var att de byggde standard-melodramatiska intriger (gärna med något påklistrat samhälleligt eller moraliskt budskap) och lät karaktärerna prata som generiska figurer i TV-såpor.

Det briljanta i Fucking Åmål är att Moodysson förstår att tonåringar inte har motivation. De kan inte ges en ark i ett drama. De har inte den blekaste aning om varför de gör vad de gör.

Filmens första scen illustrerar det på en gång – det är en vanlig morgon innan skolan och Elin (Alexandra Dahlström) inser att hennes storasyster Jessica (Erica Carlson) tagit den sista O’boyen, varpå hon inte ser någon annan utväg än att hälla glaset över hennes huvud. In från sovrummet kommer deras högst tålmodiga mamma (Jill Ung), som jobbat natt, och frågar vad som pågår. “Hon tog den sista O’boyen”. Mammans min säger allt vi, som vuxna, behöver veta om vad vi är på väg att se. Detta är en värld som vi inte har tillgång till, vi kan bara betrakta den. Den är inte längre vår, och kanske vi är lika glada för det.

Pratar man om filmens handling så låter det som att filmen är ett mer förutsägbart drama – den halvmobbade enstöringen Agnes (Rebecka Liljeberg) är i hemlighet kär i Elin, som knappt vet om att hon existerar. Det går rykten om att Elin legat med halva stan, men egentligen är hon oskuld. Den kroniskt blyge Johan (Mathias Rust) är också kär i Elin, men han står inte så högt i kastsystemet eftersom han kör moppe fastän han går i gymnasiet. Johans bästa kompis Markus (Stefan Hörberg) är en mer högljudd och stöddig typ, som i sin tur är ihop med Jessica.

Vi kan föreställa oss att filmen kommer bestå av en serie missförstånd som i slutändan kommer att leda till någon form av positiv upplösning, och vi får precis det – men Moodysson är inte upptagen, eller intresserad, av intrigen i sig. Han deaktiverar den faktiskt, på sätt och vis, genom att lyfta fram tonåringarna – vilka de är, hur deras liv och verklighet ser ut, den energi som genomsyrar allt de säger och gör. De stjäl showen, så att säga, och det gör hela skillnaden.

Missförstånden sker inte, som i mindre ambitiösa filmer, på grund av att förutsägbara karaktärer gör fel sak av rätt orsaker. Tonåringar gör vad som faller dem in, men de har inte erfarenhet nog att veta vad som är rätt och fel orsak. Missförstånden som sker kommer på grund av att dessa figurer går helt på magkänsla och instinkt, vilket tonåringar också gör.

Elin, uttråkad av att bo i “fucking jävla kuk-Åmål”, vrålar att hon “vill knarka”, varpå hon desperat försöker överdosera panodil.

Agnes har fått hjärtat krossat, så hon sätter på klassisk musik och försöker skära upp sina handleder med rakhyvlar (vilket, om man vet lite baskunskaper om anatomi, inte fungerar på sättet hon tänker sig).

Jessica försöker kärleksfullt få Elin att berätta vem hon är kär i, sedan tror hon att det är Markus och ger sig på henne med nävar och slag… för att sedan försöka be om ursäkt, med en förvirrad min som verkar undra hur det gick till.

När Johan dumpas sitter han på en bänk, helt oförmögen att förstå vad som pågår inuti hans kropp.

I slutet av filmen hamnar vi inlåsta på toaletten med ett dussin personer utanför som vill att vi ska öppna – ett scenario som är fullständigt rimligt på högstadiet, om än ingen annanstans i världen.

Filmens mest centrala magkänsla finns förstås hos Elin och Agnes, som finner varandra genom en serie omständigheter som är lika slumpmässiga (och, för en vuxen, smått absurda). Agnes föräldrar – smärtsamt minnesvärt spelade av Maria Hedborg och Ralph Carlsson – anordnar en födelsedagsfest åt henne som ingen kommer på. Elin och Jessica anländer som ett practical joke – Elin blir mobbare, även om det inte varit hennes avsikt (som sagt, tonåringar vet inte alltid vad de gör). Hon vänder tillbaka till Agnes för att be om ursäkt… och det som händer sedan är det kanske meningen att vi inte helt ska förstå.

Manusets teknikaliteter – som också inkluderar vad som skulle kunna vara klichéer, som “skolans elaka mobbartjej” eller “kidsen som hänger vid kiosken” – krymper hela tiden inför den storartade uppvisningen av mänskligt beteende vi ser. Det finns något oundvikligt i kärleken mellan Elin och Agnes – kanske för att de båda vill bli sedda, kanske för att de båda drömmer om något annat än det vanliga – trots att deras verklighet är så kaotisk att de lika gärna skulle kunna hoppa in i en bil och vara i Stockholm imorgon (eller åtminstone Karlstad).

En mindre generös åskådare skulle kanske säga att tolkningsutrymmet kommer från faktumet att filmen är så småskalig och har en så enkel berättelse, eller från faktumet (?) att Dahlström och Liljeberg kanske inte ser helt bekväma ut med varandra. Jag tycker det är poängen med deras figurer. Varför skulle Elin och Agnes inte vara obekväma inför varandra? Agnes känslor för Elin har avslöjats, men de är för stora för att någon ska kunna nämna dem i ord, och Elin verkar inte vara klar över vad hon känner för Agnes, förutom att hon gör det.

Dessa psykologiska deduktioner signalerar för mig att filmen inte i första hand är en kärleksberättelse (än mindre en “lesbisk” kärleksberättelse). Vi får en känsloförklaring, där inne på toaletten, men ingen kärleksförklaring. Vi ser bara fröet till en relation, och vad som händer imorgon vet vi inte. Kanske de gör slut – kanske vi bara tolkar det som att de “blir ihop” till att börja med. Kanske Agnes’ Elin-bubbla spricker så fort avståndet försvinner och de börjar lära känna varandra. Kanske Elin går tillbaka till Johan och, vem vet, stannar kvar i Åmål och får en massa barn. Konstigare saker har hänt.

Det vackra med filmen är att den inte tillåter oss ett sådant facit. Imorgon existerar inte här. Filmen pågår i ett nu, och fångar därmed det allra mest centrala i tonåringens upplevelse – nuet, där all dåtid är glömd intighet och framtiden ett abstrakt hål, och bara rörelsen alldeles just precis här och nu är verklig. Den kan ta en vart som helst.

Fucking Åmål är förmodligen en tidlös film som når ut till unga människor i alla år, något annat har jag svårt att föreställa mig, men det finns något unikt med att ha varit en av dem som filmen faktiskt handlade om, där och då. Jag är oerhört tacksam över att den här filmen gjordes, som den gjordes, när den gjordes. Den har fångat min egen ungdom i en bubbla, och jag vet av erfarenhet att det inte är nostalgi. Oavsett vart jag är i livet kommer jag kunna sätta på den här filmen och säga: “Det här. Detta levde jag. Det där är mina människor. Det är härifrån jag kommer. Allt det här är jag.” Alla andra filmer är på låtsas i jämförelse.

FREDRIK FYHR


<- … och sen var ingen kvar.
-> Oskuldens tid.


Fucking Åmål är även del av 2018 års retrospektivserie.


FUCKING ÅMÅL

1998 Sverige, Danmark. 89 min. färgfilm 35mm 1.85:1. Regi: Lukas Moodysson. Manus: Lukas Moodysson. Producent: Lars Jönsson. Huvudsakliga skådespelare: Alexandra Dahlström, Rebecka Liljeberg, Erica Carlson, Mathias Rust, Stefan Hörberg, Josefin Nyberg, Ralph Carlsson, Maria Hedborg, Axel Widegren, Jill Ung, Lisa Skagerstam, Bo Lyckman. Foto: Ulf Brantås. Klippning: Michal Leszczylowski, Bernhard Winkler. Scenografi: Lina Strand, Heidi Saikkonen. Kostym: Maria Svensson. Produktionsbolag: Memfis Film. Distribution: Sonet Film (35mm, 1998), PAN Vision (DVD, 2006), SF (DVD, 2009). Kategori: Bred melodram, auteurfilm, inhemsk samproduktion med div produktionsstöd (inkl DFI). Genrer: Drama, komedi, ungdomsfilm, romantisk komedi, narrativt traditionsenlig melodram, stil- och ton i nya vågen-stil (främst genom cinema varité-foto), 3/5-aktstruktur. Premiär: 23 oktober 1998 (Sverige).

Omdöme: Tonårsmelodram vars okomplicerade story blir unik genom sin totala hängivelse till tonårslivet, vilket tar sig uttryck i ett händelseförlopp föranlett av sporadiskt motiverade figurer med mångfasetterade tolkningsmöjligheter; intrigens sparsmakade karaktär är perfekt för dessa dynamiska figurer, inte minst då den tillåter dem dess avgörande integritet; tekniskt matchar filmen detta med en till synes enkel cinema varité-stil som tillämpas med stor energi och självsäkerhet ihop med extremt autentiskt skådespeleri och scenografi, nyanserad personregi och överlag ytterst få val som inte verkar vara valda genom lysande intuition och helt utmärkta för sina ändamål.

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “Fucking Åmål (1998)

  1. Pingback: Valborgsmässoafton (1935) | Videosöndag

  2. Pingback: A Ghost Story | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *