Insyriated

Insyriated låter som en eländig dokumentär om inbördeskriget i Syrien, men den har faktiskt något mer populistiskt över sig. Filmen vann publikpriset på filmfestivalen i Berlin i fjol och den kan, ironiskt nog, liknas till den typ av film som i USA blir apokalyps-sci-fi eller “home invasion”-skräck. Sådana filmer spekulerar förstås om framtida världar där mänskligheten slagits ut, eller om hemmet som ett slagfält där inkräktare ska hållas borta. Den mörka ironin är att Insyriated inte behöver lägga till fantasy. Det räcker med att filmen utspelar sig i Damaskus, och handlar om en familj som inte vill lämna sin lägenhet. Där har du både apokalyps och home invasion.

Spänningen angränsar även till en annan subgenre, om än en jag själv benämnt – den iranska “jobbigt läge”-filmen, stöpt efter Asghar Farhadis filmer, där människor hamnar i prekära sociala situationer (ibland så att det nästan blir fånigt). Pitchen här börjar med att ett ungt par, Samir (Moustapha Al Kar) och Halima (Diamand Abou Abboud) planerar en flykt från landet – men Samir blir skjuten när han springer ut från lägenheten för att söka upp sin kontakt. Halima ser inte händelsen, som istället bevittnas av hushållerskan Delhani (Juliette Navis) från fönstret. Delhani berättar för lägenhetens matriark Oum Yazan (Hiam Abbass) som bestämmer att de inte ska säga något till Halima om vad de sett.

Situationen är redan mardrömslikt klaustrofobisk – Oum Yazan är en tuff mamma åt sina tre barn, äldsta dotterns pojkvän och svärfadern Abou Monzer (Mohsen Abbas), samt Samir och Halima (som är inneboende), och hon har envist beslutat sig för att de ska förbli i lägenheten, trots att de knappt har vatten och mat, samt att det närbelägna ljudet av bomber är en del av vardagen och att krypskyttar när som helst kan sparka in (den belamrade) dörren för att använda deras bygge som militärt verktyg. Hon ser till så att vardagen sköts, till den mån det är möjligt, och att alla i hushållet bidrar med sina domestiska förpliktelser – i bakhuvudet tänker hon på sin man, som liksom Samir lämnat byggnaden utan att ännu ha återvänt.

Som ofta i sådana här filmer ligger berättelsen nästan på gränsen till absurd teater, men så är också illustrationen talande – här ser vi i full blom tanken på att avvisa flyktingar till instabila länder, eller tanken att de inte har någon anledning att fly. Det är som om Oum Yazan tänkt samma sak – “Inget ska få mig att fly mitt hemland!” – så vardagen blir en oavbruten nära-döden-upplevelse som hon eventuellt själv tror är rimlig. Ändå kan hon inte berätta för Halima att Samir skjutits och såvitt de vet är död. Det finns stunder av pulshöjande förtvivlan – som när hon ringer hans mobil, varpå Oum Yazan och Delhani bara kan kasta skamsna blickar på varandra – och den begravna hunden luktar allt mer. Att tränga undan den naturliga instinkten att berätta om en katastrof, att svälja skammen av att veta något som angår en annan person på ett världsomvälvande sätt. Men att tränga undan en katastrof är å andra sidan vad de håller på med, i den där lägenheten, till att börja med.

Som man kan tänka sig av en film som utspelar sig i en lägenhet så är Insyriated teatral, och med det innebär också att intrigen ger vika för en relativt förutsägbar dramaturgi – ett spänningsmoment övergår till ett annat, en överraskande vändning leder till en ny situation, ännu en överraskning vänder upp och ner på saker igen. Hemligheten om Samir är inte den enda utmaningen som Halima står inför. Tidigt i filmen slinker det ur Oum Yazan att Halima kommer att “få behöva” vara “ännu modigare” snart – men hon vet inte hur profetisk denna replik ska visa sig vara.

Den intensitet som drivs upp i Insyriated kulminerar efterhand i en otäck sekvens som på all (icke) önskvärd tydlighet illustrerar krigets vidrigaste sidor – regissören Philippe Van Leeuw går en imponerande balansgång för att inte göra det hela spekulativt. Vi tittar ju fortfarande på ett spänningsdrama, en typ av thriller, i en politiserad miljö som filmen inte intresserar sig för mer specifikt. Men Van Leeuw vet precis när, och hur, politiskt våld är motiverat och han förstår att det räcker med en scen på fem minuter, noggrant uppbyggd och efterspelad, för att skapa en poäng. (Ett talande motexempel är Kathryn Bigelows misslyckade Detroit, som tondövt och helt kontraproduktivt vältrar sig i elände).

Krigets offer sörjs också i en poetisk slutnot, av en gammal man som sett nog av elände komma och gå genom årtiondena – han har ingen tro kvar på mänskligheten, men kanske människan.

FREDRIK FYHR


INSYRIATED

2017 Belgien, Frankrike, Libanon. 85 min. färgfilm codex (ProRes 2K) (Arri Amira) (DCP) 1.85:1. Regi: Philippe Van Leeuw. Manus: Philippe Van Leeuw. Producent: Guillaume Malandrin, Serge Zeitoun. Huvudsakliga skådespelare: Hiam Abbass, Diamand Bou Abboud, Juliette Navis, Mohsen Abbas, Moustapha Al Kar, Alissar Kaghadou, Ninar Halabi, Jihad Sleik, Elias Khatter. Foto: Virginie Surdej. Klippning: Gladys Joujou. Musik: Jean-Luc Fafchamps. Scenografi: Kathy Lebrun. Kostym: Claire Dubien. Produktionsbolag: Altitude 100 Production, BE TV, Films Boutique, Liaison Cinématographique, Minds Meet, Né à Beyrouth, plus support. Distribution: Scanbox. Kategori: Arthouse-indie, samproduktion mellan företag och ekonomisk support (fondstöd o dyl). Genre: Drama, thriller, krig, avgränsad enplatskonflikt, arketypisk teatral utformning, klassisk treaktstruktur, inslag av neo-neorealism, cinema varité-närvaro o dyl. Premiär: 11 februari 2017 (Berlinale). Svensk premiär: 11 november 2017 (SIFF), 16 februari 2018.

Omdöme: Skickligt genomförd dramathriller med dramatiskt angelägen enplatssituation, noggrann och genomtänkt händelseföljd, rikt kontrasterade karaktärsporträtt och smart kontext som ger en empatisk ingång till krigets konflikter – skarp närvaro i skådespeleriet och närgånget, halvrealistiskt foto blandat med kompetenta visuella lösningar i nyckelscener.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *