Home Again

Home Again är en sådan där film som kan jämföras med ett kafferep på studentbudget – några inplastade kanelbullar, lite snabbkaffe, inte riktigt den riktiga grejen men… så gott det går. Det är en film på samma sätt som ett vardagsrum på IKEA är ett vardagsrum. Okej, så TV:n är inte riktig och alla böckerna i bokhyllorna är samma (några är inte ens böcker på riktigt utan bara plastklossar med ett omslag)… men mäh, ni vet, typ. Det är inte en riktig film kanske, men man kan trycka på play och så börjar den ändå.

Teoretiskt sett ska det handla om en singelmamma i Los Angeles, spelad av Reese Witherspoon. Alice, som hon heter, är naturligtvis nyseparerad och såklart släpar hon omkring på en åldersnoja som inte känns helt självklar och angelägen (Reese Witherspoon har sett ut som trettionånting sedan hon var det på riktigt). Därutöver ska Alices pappa en gång ha varit en känd arthouse-regissör, tänk John Cassavetes (eller googla).

Jaha, varför då, tänker du? Jo, Alices uppgift i filmen är inte så mycket att leva sitt liv, utan filmen handlar egentligen om tre unga män som försöker slå sig fram i Hollywood – läckerbiten Harry (Pico Alexander) ska föreställa vara den unge auteuren medan hans två kompanjoner agerar producent och manusförfattare, men de ser alla tre ut som deltagare i ”The Bachelor” snarare än kämpande filmkonstnärer. Harry gängar med Alice efter att hon har en sån där wild and crazy utekväll och… ja, resten liksom puttrar på. Hon låter killarna bo i huset, hennes mamma (Candice Bergen) är en fd hippieböna. Vi får se väldigt många scener där folk äter mat och dricker vin i montage, medan någon Malou von Sivers-vänlig soullåt spelar.

Tanken är alltså att det här ska frammana några slags ”laid back” stämningar av ”Sunny California” – men naturligtvis är allt helt omöjligt att missta för någon som helst typ av verklighet. Det är cinematiskt halvfabrikat, den filmiska motsvarigheten till en fryspizza – filmnördar kommer att skratta åt den och konstpretton sucka, medan de som är ute efter ett hyggligt stycke fredagsmys kommer få exakt det.

Det är problemet med god smak – den måste ofta gå tvärt emot hantverket självt. Hade det inte varit för filmer som Home Again – konventionella, hela, rena och totalt förglömliga feel-goods utan karaktär – så hade inte filmmediet funnits kvar. Den generella biopubliken vet det här, för Home Again är den enda typen av film de ser.

Filmen har blivit kölhalad av kritiker, vilket göder min misstanke om att folk ser för få dåliga filmer. Jämför man med VOD-utbudet en vanlig vecka så är Home Again inte sämre än vilken annan typ av film som helst av sitt slag – dessutom kan man under den generiska ytan ana något som liknar en själ. Witherspoon verkar vara en genuint godhjärtad och aningslöst oironisk person, och jag tror att avsikterna med den här filmen varit helt genuina och ocyniska. Man har nog velat nå ut till publiken, värma lite hjärtan, och på så sätt finns det lite kärlek här. Det spelar ingen roll om någon ser den eller inte, men ändå.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *