Jeannette: Jeanne d’Arcs barndom

Jag måste informera läsaren om att jag är obekant med regissören Bruno Dumont – Wikipedia menar att han regisserat tio långfilmer, och att alla “gränsar mellan realistiska draman och avant-garde”. Att döma av den generella responsen på hans filmer förstår jag ungefär vad som menas – det verkar som att de är lite det ena av det andra, och vice versa, och folk lämnas som frågetecken.

Det är farligt nära – särskilt för en som jag, som bara sett hans senaste film Jeanette – att avskriva Dumont som en alltför munter experimentalist som roar sig med att hitta den perfekt idiosynkratiska idén, den typ av idé som blir originell bara för att den på ett utmärkt sätt blir varken det ena eller det andra. Allt för sakens skull, såklart. Mer poserande kritiker kan låtsas som att de tycker det är ack så lustigt och förnämligt, alldeles som de inte kunde bry sig det minsta om att den stora majoriteten avvisar filmen instinktivt. Man vill ju gärna vara den som “förstår sig på”, allra helst som om det inte vore något med det.

Allt det här är förstås bara mina fördomar – jag skulle gladeligen läsa gedigna, sammanhängande, rimliga analyser på filmen, skrivna av de franska kritiker som i Cathiers du Cinema bestämde att detta var årets näst bästa film 2017.

Det ligger nära till hands att tolka filmen som en komedi, även om den inte ger en några direkta anledningar till att göra det. Visserligen är det en musikal, där de operettliknande sångnumren består av monoton electrometal där skådespelarna då och då ställer sig och headbangar rituellt. Det är inget skämt. Skrattar man åt det är det snarare ens oro över att inte förstå vad man tittar på som man skrattar åt – en slags halvfärdig absurdism, som egentligen bottnar i faktumet att regissören inte bryr sig om vad han gör eller vem som ska se det.

Filmen bygger på en pjäs från 1890-talet av Charles Peguy och skildrar, som titeln föreslår, Jeanne d’Arcs barndom och ungdom – en berättelse med påtagligt messiatiska övertoner, såklart, med kulminering i hennes asketiska färd mot Paris, för att bekämpa engelsmännen i guds namn. I barndomen upplever hon visioner av änglar som ger henne budskap, och hon ventilerar sin oro med sin vän.

Dumont riggar den här berättelsen som någon slags parodi – han driver, kan tänkas, med Peguys pjäs eftersom, ni vet, gud finns ju inte och livet har ingen mening och allt sånt. Att större delen av dialogen framförs i jämrande falsksång – av mestadels amatörmässiga skådespelare i sångnummer med minimalistisk och ibland skrattretande koreografi – kan väl tolkas som någon slags medveten förfulning av det heliga (och, i fransk kontext, ur-mytologiska).

En och annan effekt från det gamla och det nya korsar varandra – det var eländigt att vara martyr, och den syntetiska metal-ångesten speglar det här, ungefär som att ekot av den en gång verkliga lidelsen nu är ett slags pubertalt koketteri. Etc, etc. Dumont har inte gjort en film här så mycket som att han använt filmmediet för en postmodern teater-workshop, inte olikt franska nya vågens mest långdragna övertänkare (Straub-Huillet kan nämnas).

Av en händelse hörde jag häromdagen, på Filosofiska rummet i P1 mer specifikt, att postmodernismen varit död i två år. Ett märkligt, och märkligt specifikt påstående, men jag köper det helt inför den här filmen.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *