Game Night

Game Night är en komedi som börjar som en film som är för bra för att vara sann – wow, en smart, genomtänkt komedi om smarta och genomtänkta människor! En rolig, om än lite överdriven, situation som det går att känna igen sig i! Ett upplägg bäddat för en skräll, och hur många möjligheter som helst!

Sedan fortsätter filmen och river ner sina kaplatorn och hoppar i sina hoppborgar och passerar gå och står över några kast och allt vad den gör – och surgubben i mig undrar om det går att göra en smart film idag. Måste allt vara så dumt jämt?

Men jag ska inte klaga. Faktiskt. Jag lovar. Game Night är en underhållande film, mer eller mindre värd en biobiljett om man nu vill ha en mer eller mindre rolig biokväll, även om det grämer mig lite att första akten är så bra, så lovande, så skarp.

Först och främst spelar Rachel McAdams och Jason Bateman ett par – och, som de säger i USA, wowwee. ”Kemi” är ett överanvänt begrepp, men jag vet inte hur en så oansenlig parning kunnat bli så lyckad – vem hade kunnat ana att de, ja, liksom är som en och samma person nästan, båda har skinn på näsan och är opretentiösa – var och en för sig kan de vara för salta, men som Annie och Max (som paret heter) är de som en påse gott och blandat. Jag ska inte ödsla tid på att försöka förklara varför de är så bra – låt säga att jag ser dem i en remake på Den gäckande skuggan när som helst.

Annie och Max har ett bra förhållande och filmen hittar en sympatisk metafor för att visa det – de är båda besatta av brädspel, är allmänt tävlingsinriktade och har liksom en egen pakt mot resten av världen. På så sätt vet vi att de inte kommer att svika varandra vad som än händer denna kväll.

Denna kväll, som alltså är ”game night”, när de samlar sina andra kompisar (ett par som varit ihop sedan tonåren och en kille som alltid har en ny dejt med sig) för en innekväll med diverse sällskapsspel. Första skruvbollen kommer när Max’ odrägligt lyckade douchebag-brorsa Brooks (Kyle Chandler) mer eller mindre oannonserat dyker upp från ingenstans – andra skruvbollen ska jag inte avslöja, även om David Finchers The Game (1997) är en bra ledtråd. På IMDb står det bara att deltagarna på festen måste ”lösa ett mordmysterium”. Okej, vi säger så. Jag gillar dig, vem du än är som lagt in den summaryn.

Jag kan säga att Game Night luktar ”otippad hit” lång väg, och den kommer att underhålla vinterpubliken – skriver man om film låter man som en total sellout när man skriver sånt, men nu råkar det vara sant. Trots mina invändningar är det en genuint välgjord film som bygger på ett manus (Mark Perez) som gör allt det kan för att överraska. Den innehåller situationskomedi, typ av slapstick, äventyrliga jakter till höger och vänster, twist-på-twist-twistar och jobbiga lägen som urartar till ännu jobbigare lägen. Rent visuellt är filmen rätt fin också – här finns ett par riktigt kreativa höjdpunkter, inklusive en vagt Louis Feuillade-liknande jakt-med-Fabergéägg som osar sällsynt, äkta filmmagi. Vem hade kunnat tro att John Francis Daley och Jonathan Goldstein (regissörerna till den senaste Ett päron till farsa-rebooten) skulle kunna ratta en sådan… ja, nästan vacker film, rent storymekaniskt.

Det mest beundransvärda med filmen är dess balans – sättet saker urartar på, sättet pannkakan vänds upp och ner precis så många gånger att det blir för absurt för att vara trovärdigt, men inte för absurt för att vara odrägligt. I början av filmen finns också en tendens att ge oss olika episoder med de olika karaktärerna, ungefär som om de är på väg åt olika äventyr var och en för sig, och då blev jag verkligen exalterad. Hur högt försöker den här till synes enkla komedin nå? Det är ju inte enkelt att skriva en komedi om sju personer som var och en har en egen grej att gå igenom.

Nä. Det händer inte heller, och jag fick ta och lugna ner mig. Det enda Game Night saknar, visar det sig, är intelligens att matcha det snygga hantverket. Ungefär halvvägs in stannar figurerna i de roller de fått, med varsin extremt lätthanterlig konflikt, och det blir en sån där väldigt amerikansk Crash Boom Bang-komedi av allt. Någon kanske minns Date Night (på tal om titlar som kommer vara svåra att skilja åt i framtiden) där det var Tina Fey och Steve Carrell som var ett småkrisande par som ramlade in i en äventyrlig kväll av osannolika missförstånd med knarkskurkar. Filmen struntar i att vara logisk eller trovärdig med en sådan glädje att den fick mig att tänka på jämförbart fartfyllda (men riktigt dåliga) filmer som Now You See Me eller…

Men, vänta, jag ska vara schysst. Det där är dåliga filmer. Game Night är bra. Det den framför allt har, förutom sin vattentäta struktur och sin tillfredsställande genomtänkta twister-intrig, är ett jäkla glatt humör och en järnhård tro på vad den vill. I dåliga Crash Boom Bang-komedier känns det inte som att de som gjort filmen ens själva riktigt tror på vad de håller på med – här har man sett till att storyn funkar, man vet vilken film man försöker göra, och det ser ut som att alla inblandade har haft hur kul som helst.

Att allt urartar i högljutt nonsens kan man ju tycka är lite synd men… äh! Om jag får tillåta mig själv en kliché så log jag på väg ut ur biografen… alldeles innan jag såg ut genom portarna, de åtta minusgraderna och klass 1-varningsvindarna på tio meter i sekunden som drev upp flygande dammoln av stenhårt grus i luften. Jag hade gärna vänt mig om och sett filmen en gång till.

FREDRIK FYHR


GAME NIGHT

2018 USA 100 min. färgfilm codex (Arri Alexa) (B-foto: RED Epic W Helium 8K S35) 2.39:1 (?). Regi: John Francis Daley, Jonathan Goldstein. Manus: Mark Perez. Producent: Jason Bateman, John Davis, John Fox, James Garavente. Huvudsakliga skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chandler, Sharon Horgan, Billy Magnussen, Lamorne Morris, Kylie Bunbury, Jesse Plemons, Michael C. Hall, Danny Huston, Chelsea Peretti, Camille Chen, Zerrick Williams, Joshua Mikel, R.F. Daley, John Francis Daley, Michael Cyril Creighton, Brooke Jaye Taylor, Jonathan Goldstein, Charlotte Haynes Hazzard, Chad Lail, Natasha Hall, Loren Schaffer, Kabby Borders, Kelly Johns, Malcolm X. Hughes, Jessica Lee. Foto: Barry Peterson. Klippning: David Egan, Jamie Gross, Gregory Plotkin. Musik: Cliff Martinez. Scenografi: Michael Corenblith. Kostym: Debra McGuire. Produktionsbolag: Aggregate Films, Davis Entertainment, New Line Cinema. Distribution: Fox/Warner. Kategori: Studiostödd bred actionkomedi. Genre: Komedi, action, thriller, mysteriefilm, inslag av romantisk komedi, svart komedi. Premiär: 15 februari 2018 (Nya Zeeland). Svensk premiär: 28 februari 2018.

Omdöme: Välgjord high concept-komedi byggd runt situationshumor, en mysterieintrig och diverse actionscener – rappt berättad, mycket stabilt och genuint spelad, allt byggt på ett genomtänkt manus som gör allt för att överraska och samtidigt hänga ihop. Bra film av sitt slag.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *