They Live (1988)

Jo, men They Live. Här har vi ju något. Det blir inte mer 80-tal – filmen ska ses programmerad med ett gäng MTV-videos, i rum med affischer på Bruce Springsteens ”Born in the U.S.A”-jeansrumpa – men det blir heller tamejtusan inte mer 2018 heller. För den som tänker så, menar jag.

Många filmer övertolkas ju (för generöst, kan jag tycka) som symboler för sin samtid, eller någon viktig sak – särskilt genrefilmer inom skräck- och sci-fi-bubblan tycks ofta försvaras av sina fans som ”viktiga ställningstaganden” eller annat, på grund av den-eller-den-karaktären eller den-och-den-scenen. Oftast verkar det vara viktigare att påstå detta, att den till synes ”låga” filmen egentligen är ”viktig” (för man vill ju att det man själv gillar ska vara viktigt!), än om det faktiskt på något relevant sätt stämmer eller inte.

Men They Live, som måste ha varit en rätt så fjuttig protestfilm år 1988, framstår som något så in i bomben träffande idag. Det har visserligen mest att göra med trender, men trenderna är så många att de till sist bildar en större bild, en bild av en film som såg framtiden i sin nutid, och en film som gjordes för vår tid snarare än den egna.

Just tid, och trendernas förändring, är centrala saker när man pratar om John Carpenter, som i hela sin karriär var före sin tid. Och om They Live har han på senare år sagt följande:

”80-talet tog aldrig slut. Reagans konservativa revolution tog aldrig slut, även om vi just idag har en lutning åt vänstern – i det här landet är högern förvirrad och förlorad, men de kan vinna och vad de vill är långt värre än vad Reagan ville. Jag är kapitalist, jag älskar kapitalism, jag älskar att tjäna pengar – men oreglerad kapitalism leder till depression, och till den finanskris vi haft. ’De lever’ fortfarande, nu mer än någonsin och vi behöver ta på oss glasögonen.”

Glasögonen är förstås de där solglasögonen.

Jag är medveten om att alla inte förstår vad jag pratar om här, ty alla är inte popkulturella nördar som kan pejla in They Live vart som helst i ett samtalsämne, och när jag såg om filmen inför denna text måste jag erkänna – till min förvåning – att det är synd att spoila den.

Med det menar jag att det tar ett bra tag innan John Nada (spelad av wrestlern Roddy Piper) tar på sig de där glasögonen. Jag hade för mig att det skedde snabbare, men Carpenter har en berättelse han vill grundlägga här. Slentrianmässigt brukar man jämföra alla typer av spänningsfilmer med Hitchcock, men det finns något enkelt och avskalat med Carpenters metodik här som påminner om den gamle mästaren.

I vår tid är också twisten ikonisk, om inte till lika stor grad som duschscenen i Psycho (1960) så åtminstone som scenen med besprutningsplanet i I sista minuten (1959). Alla som börjar titta på They Live vet inte att den är med just här – när Nada tar på sig solglasögonen, bara på tal om ingenting, och plötsligt ser… sanningen! *Hamster Effect*

Bara så att ingen missförstår mig så är They Live en på många sätt och vis absurd och fjantig b-film, så det är bara rimligt att inte närma sig den hur seriöst som helst. Ändå kommer min ironi – som är helt kärleksfull, ska tilläggas – med visst vemod. Jag kan inte förstå att vi lever i en värld där Obey är en klädeslogga, och att den ”inspirerats” av They Live. Det finns ingenting ”smart” med det – det är faktiskt bara ett sätt att förklara att man är för fascism, om den dag skulle komma då fascimen tar över. Vi rättar oss i ledet! Skulle inte du?

I en av filmens mer outforskade spår kan man faktiskt ställa sig den frågan – kommer det ett gäng utomjordingar som vill förslava vår planet? OK, what’s in it for me?

Filmen börjar alltså överraskande långsamt och gediget. Roddy Piper, som spelar den kringstrosade vagabondhjälten med det symboliska namnet Nada, luffar in i soliga Atlanta och letar efter ströjobb. I all blygsamhet är det en konkret Reagan-dystopi som följer – inget jobb finns ju på förmedlingen, ty han har inga kontakter, men han tar ett snack med facket och får svinga en och annan stålaxel på ett konstruktionsbygge. Där träffar han en proletärfrände (Keith David) som krasst konstaterar att det är bäst att var och en sköter sitt, går den gyllene medelvägen och håller huvudet lågt. Finns ju munnar att mätta där hemma. Solidaritetens tid är förbi.

Nada får bo med ett gäng andra mindre lyckligt lottade figurer i en slags flyktingförläggning där de utstötta har sitt tillfälliga mikrosamhälle. Han noterar att något skumt sker med TV-apparaterna som folk glor på, och att det har något att göra med en mystisk kyrka som ligger i närheten.

Det här är planteringar som efterhand leder till twisten, men det beundransvärda med filmen, tänkte jag när jag såg om den nu, är den anti-pretentiösa och raka stilen som Carpenter använder för att skildra såväl befolkningen i denna stiliserade underklass som de övertydliga proletariatslogans de har att komma med. Estetiskt är filmen långt ifrån ”snygg”, men inte heller är den direkt ful – bara enkel och otillgjort rå. Roddy Piper är inte mycket till skådis, men det är kanske inte en random luffare heller. Det finns ingenting akademiskt eller överdrivet filosofiskt över filmens politiska budskap – till skillnad från många andra öppet vänsterorienterade filmer är They Live nästan häpnadsväckande genuin och liksom kött-och-potatis-neutral. Det är inte en film som likt en beskyddande advokat talar för arbetarklassen, det är en film som är arbetarklass, en film som helt enkelt sparkar röv och tuggar tuggummi (och har slut på tuggummi).

Så, efter den där twisten vänds allt upp och ner, och They Live blir en knasig sci-fi-rökare som gör allt vad den kan för att inte vara mer än en serietidningsartad b-film, men de flesta recensioner om den här filmen lär gå in på det. Jag tycker som sagt att det är synd att spoila filmen för mycket, för upptakten är på sätt och vis vad som gör filmen mer minnesvärd än vad den hade varit om den bara var ett lattjo rymdspex. Carpenter hinner här förklara, metodiskt och konkret, vad han vill ha sagt. När det begav sig tolkades det mer eller mindre inte – det var för lågmält, för anonymt, inte tillräckligt för att ”sticka ut” i ”konkurrensen” ni vet – men idag är det svårt att inte genast sympatisera med, och förstå, Carpenters hjältar på ett mer akut angeläget sätt.

Årtiondena som följde skulle ge oss lager på lager av eskapistisk ”Hollywood-socialism”, en slags lukrativ feel-good-dialektik som sålde ideologin som en slags saft (särskilt storfilmsprototypen á la Dansar med vargar, Braveheart eller Avatar). Men det klassförtryck som Carpenter skildrar i They Live, inom ramarna för en science fiction-rökare, kommer inte i form av sexiga martyrhjältar, romantiska uppror, Romeo & Julia-intriger eller onda pampar som vill ta över världen. They Live är, trots den galna storyn, en klassmetafor som är helt ”au naturel”. Det är inte ett orättvist samhälle som en saga eller myt, det är ett orättvist samhälle som ren och skär verklighet, lika enkel som vad du än ser när du drar upp persiennerna på morgonen, och det är orättvisan själv, tanken att vissa ska ha det bra och andra svälta, som är myten. Som alltså kan bekämpas, för den som har rätt glajjor och slut på tuggummi.

FREDRIK FYHR


They Live är del av 2018 års retrospektivserie.


THEY LIVE

1987 USA 94 min. färgfilm 35mm 1.85:1. Regi: John Carpenter. Manus: Frank Armitage (John Carpenter) efter novellen ”Eight O’Clock in the Morning” av Ray Nelson. Producent: Larry Franco. Huvudsakliga skådespelare: Roddy Piper, Keith David, Meg Foster, George ’Buck’ Flower, Peter Jason, Raymond St. Jacques, Jason Robards III, John Lawrence, Susan Barnes, Sy Richardson, Wendy Brainard, Lucille Meredith, Norman Alden, Susan Blanchard, Dana Bratton, John F. Goff, Norm Wilson, Thelma Lee. Foto: Gary B. Kibbe. Klippning: Gib Jaffe, Frank E. Jimenez. Musik: John Carpenter, Alan Howarth. Scenografi: Daniel A. Lomino, William J. Durrell Jr, Marvin March. Produktionsbolag: Alive Films, Larry Franco Productions. Svensk distributör: Sandrew Metronome (DVD, 2004). Kategori: Bred action/sci-fi, indie med studiokoppling. Genre: Science-Fiction, action, äventyr, med inslag av fantasy; high concept, rak eskapistisk stil, tekniskt och visuellt traditionell, 3/5-aktstruktur. Premiär: 4 november 1988. Svensk premiär: 9 maj 1997 (TV3).

Omdöme: Rak och enkelt berättad action-eskapism och typ av sci-fi-pastisch, förgylld av en påtagligt konkret och genuin politisk kontext som ger den känslan av proletär propaganda; detta ger också de mindre eleganta inslagen (oförfinad regi, enkla miljöer, ojämnt skådespeleri) en särskilt sympatisk lyster – det gäller också särskilt för intrigens centrala metafor, som utan kontext är direkt komisk (och som med kontext blir satir).

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *