Tomb Raider

Tomb Raider är inte en överdrivet minnesvärd film, men den får jobbet gjort. Den är förutsägbar som en tågsträcka, men också lika stabil. Alicia Vikander spelar Lara Croft, som ju i verkligheten är hjältinnan i ett TV-spel, och filmen gör allt för att övertyga oss om att hon är en hjälte, inte en superhjälte.

Jo, jag menar det. En av filmens styrkor är sättet den vägrar ta anabola cinematiska steroider och imponera ihjäl oss med orealistiskt dunder och brak – inget som händer i Tomb Raider är visserligen speciellt trovärdigt, men medan filmen pågår satsar den på sår och blåmärken mer än explosioner och laserkanoner. För sjutton år sedan spelades Lara Croft av Angelina Jolie – då var förlagan en pixlig, storbystad kreation på PlayStation. Wikipedia informerar mig om att den nya filmen faktiskt är byggd på ett specifikt spel från 2013 – det heter också bara ”Tomb Raider”, men är i verkligheten det tionde i spelserien och, liksom filmen, en reboot. Jag har inte spelat något nytt TV-spel sedan tiden då folk visste vem Rhona Mitra var, men ser på omslaget att tiderna förändrats. Lara Croft ser numera ut som en fit, bergsklättrande spinninginstruktör. Gott så, antar jag.

Filmen Tomb Raider har ett par bra saker den kan skryta med. För det första är det en riktig film – en väldigt förutsägbar sådan, ja, men en riktig film. Liksom en växande skara moderna blockbusters – Jumanji 2 och Justice League kommer till mig på rak arm – känns det som en film som hade kunnat vara gjord 1997. Intrigen har tre tydliga akter – början, mitt, slut – och den ena intrigväxlingen hakar i den andra; det finns ett par actionscener, men de sker längsmed någon slags färd, något slags A går till något slags B. Jag ser trenden som en reaktion på sättet actionfilmer gjorts sedan Michael Bay-reformen i slutet av 90-talet, då filmer som Armageddon (1998) öppnade dörrarna för tomtunnefilmen, som vi sett i Jurassic World, The Mummy och flera Marvel-filmer. De har ingen intrig, bara godtyckliga händelser som cirkulerar kring en generisk situation som tillåter mycket action.

Säga vad man vill, Tomb Raider har åtminstone ett manus. Pliktskyldigt måste jag här nämna storyn. Tja, det du kanske behöver veta är att Lara inte är en etablerad figur här – hon är mer eller mindre en vanlig tjej, typ, som bara råkar ha en försvunnen, megarik pappa. I ett nötskal handlar filmen om att hon måste åka till en obebodd japansk ö,  via de finurliga ledtrådar han lämnat efter sig. Det finns en och annan sidekick, en och annan svettig skurk (Walter Goggins). Hela sista akten känns som en utdragen version av första scenen i Jakten på den försvunna skatten (1981). Kort sagt – hon far iväg och får ta sig igenom diverse actionscener för att överleva.

En annan kvalité är just actionscenrna, som är välgjorda. Det sägs ofta i förbifarten om sådana här filmer, men jag skulle kunna vara väldigt specifik här. Från jaktsekvenser till nära döden-upplevelser, handgemäng eller livsfarliga fällor, varje scen är rimligt riggad för sitt ändamål och klippningen är Paul Greengrass-inspirerad, så att vi hela tiden är inuti händelseströmmen även när det går väldigt fort och blir skakigt. Eftersom filmen bygger på ett TV-spel så tror jag att man velat göra Lara till mer och mer ”skillad” ju längre filmen pågår – varje actionscen innehåller något slags mikrouppdrag och hon plockar på sig ”abilities”. Typ.

Finurligt nog bygger många av Laras manövrar på strategiskt tänkande – det är kanske det mest överraskande med filmen, och kanske det som är lättast att missa. Det finns många stora ögonblick här, men ingen kylskåpsscen á la Indiana Jones 4. Underlag raseras på grund av fysiska lagar och när Lara attackerar sina motståndare är hon alltid steget före dem – detta är inget som filmen avslöjar i, låt säga, extrema närbilder på hennes allvetande ansikte; den tillåter henne att vara fri i sitt element. Vi kan bara luta oss tillbaka och se hur hon väljer att lösa biffen.

Till sist har Tomb Raider också en rimlig mängd fysisk verklighet. Den lånar vad den behöver från Rambo, James Bond och Indiana Jones, men realism är bara en fråga om vad en film är övertygad om är realistiskt. Vid ett tillfälle speglas en scen i First Blood (1982), där Sylvester Stallone föll ner från en ravin och klarade sig med en gren i hullet. Det såg ut att göra ont, så det fick passera som realism. Samma sak händer vid flera tillfällen i Tomb Raider, där Alicia Vikander är en slags tygdocka som kastas hit och dit och bucklas upp som John McClane i första Die Hard (1988). Vikander har alltid varit en skådespelare som går igenom golgator av lidelser och kval, och det här är kanske det mest konkreta exemplet. Hon ser till att varje smäll känns, att varje hugg svider och att varje kraftansträngning kräver ett sånt där hhrrrrrggggghhh!

Filmen är alltså inte så illa pinkad, på det stora hela. Den är för rutinmässig för att verkligen rekommenderas, som en slags narrativ vaniljglass, och många kommer därutöver bli avtända av filmens skräpiga obetydlighet. Men rätt ska vara rätt – rutinmässiga äventyrsfilmer blir inte bättre än så här. Man har oljat maskinen noga och den tuffar på rätt bra. Allt Vikander behöver är en boostad uppföljare som gör karaktären rättvisa.

FREDRIK FYHR


TOMB RAIDER

2018 Storbritannien, USA. färgfilm codex (ARRIRAW 3.4K) (Arri Alexa XT Plus) (DI 4K) 2.39:1. (70mm-IMAX, DCP, DCP-3D). Regi: Roar Uthaug. Manus: Geneva Robertson-Dworet, Alastair Siddons. Producent: Graham King. Huvudsakliga skådespelare: Alicia Vikander, Dominic West, Walton Goggins, Daniel Wu, Kristin Scott Thomas, Derek Jacobi, Alexandre Willaume, Hannah John-Kamen, Peter Waison, Josef Altin, Billy Postlethwaite, Roger Jean Nsengiyumva, Jaime Winstone, Michael Obiora, Shekhar Varma, Rekha John-Cheriyan, Antonio Aakeel, Maisy De Freitas, Emily Carey, Gordon Chow, Duncan Airlie James. Foto: George Richmond. Klippning: Stuart Baird, Tom Harrison-Read, Michael Tronick. Musik: Tom Holkenborg (Junkie XL). Scenografi: Gary Freeman. Kostym: Colleen Atwood, Timothy A. Wonsik. Produktionsbolag: MGM, Warner Bros, GK Films, Square Enix. Svensk distributör: SF Studios. Kategori: Licensfilm, genrefilm i galaklass, samarbete mellan lokalt euro-filmbolag och storstudio, franchise. Genre: Actionäventyr i klassisk exotistisk seriematinéstil, tydlig och klassisk 3/5-aktstruktur, med inslag av moderniserad ungdomsmelodram, estetiskt traditionell mainstream med delar pseudorealistisk action i cinema-varitéstil. Premiär: 2 mars 2018 (Berlin). Svensk premiär: 16 mars 2018.

Omdöme: Matinéäventyr med mycket traditionell och förutsägbar intrig, men förgylld av skickligt gjorda och genomtänkta actionscener, en del passionerat skådespeleri och en viss ton av fysisk verklighet.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *