År för år – 1923 – Eld ombord

<- 1922.

… Viljan är ofta större än möjligheten – ett exempel är Victor Sjöströms karriär i USA, som aldrig blev speciellt storartad, vilket i sin tur aldrig var någon större överraskning. 1923 gjorde han sin sista stumfilm i Sverige – Eld ombord: En berättelse från sjön. Det var en uppenbart mer kommersiell satsning, en riktig flört med det annalkande Hollywood, men filmen blev ingen framgång vare sig i Sverige eller utomlands. Ändå skulle det kuskas över till Atlanten.

Svenska kritiker var rätt sura, även om de höll god min. Det ansågs att Eld ombord hade ”sentimentala och lätt fördärvade moment” och något så förhatligt som ett lyckligt slut, detta enbart eftersom det sitter ”en biografpublik på andra sidan Atlanten, vars smak och uppfattning icke tillåta sorgliga filmslut”. Som tur var hade Hjalmar Bergman skrivit manuset, för då var det tillåtet att ge filmen lite ros också. En signatur i Svenska Dagbladet, samma som klagade på den amerikanska publikens smaklökar, säger om Bergman:

Han tar först och främst sikte på dramatiskt patos, men däromkring formar han med fin och säker uppfattning det psykologiska stoffet. Han skapar levande människor, diktar trovärdiga händelseförlopp, tecknar livets egen gång, sådant det rör sig kring oss.

I förbifarten måste jag säga att en resa genom filmkritikens historia, särskilt i jämförelse med dagens (inte mycket har hänt), kan väcka populisten i vem som helst. Sjöström hade ju naturligtvis haft gott om lyckliga slut i sina filmer tidigare, och Hjalmar Bergman var inte någon avsevärt större människotecknare än någon annan (melo)dramatiker under stumfilmseran – dessutom verkar det högst paradoxalt att först klaga på att filmen är ytlig och sedan berömma den för att den är djup. Men sådär är det när man inte behöver bli specifik – det generiska adjektivet är kritikerns bästa vän.

Sant är dock att Eld ombord var inspirerad av Hollywood – mer specifikt D.W. Griffiths ”landsortsfilmer”, det vill säga små såpor som utspelade sig ute i bygden (tänk en slags föregångare till ”Hem till gården”); filmer som The Girl Who Stayed at Home och True Heart Susie (båda 1919) är väldigt uppenbara föregångare. Sjöström spelar själv huvudrollen, en förvuxen slarver som inte gjort något vettigt med sitt liv, och som förblivit olyckligt kär i sin ungdomskärlek (Jenny Hasselquist) som nu är gift med en framgångsrik men korrupt sjöfarare (den internationella skådisen Matheson Lang) som motvilligt låter honom bli skeppare på hans fartyg. Det leder efterhand till påtagligt mycket action och spänning ombord båten, med myteri och rena sjörövarstämningen ibland.

I grund och botten är Eld ombord en rätt ytlig film, men den har något charmigt lättillgängligt över sig. Landsbygdsskildringen i första akten har en sommarrusig charm och persongalleriet är rikt och upptakten till dramatiken på båten har ett lustigt alibi i form av en detektiv som vill att Sjöström ska spionera på den ruttne sjöfararen, som i verkligheten smugglar gods över till andra länder (en intressant, om än lite långsökt, parallell till Sjöströms egna flytt till USA).

Sjöström gjorde filmen som en kraftansträngning, och det är också som en teknisk uppvisning filmen är imponerande. Storyn är på det stora hela taget godtycklig och rätt stereotyp, och det är också meningen. Kanske underskattade Sjöström publiken, som alltså inte såg filmen i några större massor vare sig här eller utomlands, eller kanske man fortfarande ansåg att Sjöströms stil var för gammaldags och långsam. När filmen var så ung som den var här var det fortfarande en stor skillnad på en film från 1919 och en från 1923, och publiken låg snäppet före filmskaparna i fråga om vad de förväntade sig…

-> 1924.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *