Intermezzo (1936)

Intermezzo kom att bli Ingrid Bergmans stora genombrott – om inte på grund av filmen i sig så på grund av den amerikanska nyinspelning som David O. Selznick säkrade tre år senare. I Sverige hade hon gradvis klättrat uppåt i rollistorna, i film efter film, och till slut fått en bärande roll i Valborgsmässoafton (1935) och den avgörande På solsidan (1936) som av någon konstig anledning inte getts ut på DVD av SF. Det var trots allt språngbrädan innan Intermezzo, som förmodligen markerar punkten då hon var med i en film som Ingrid Bergman, stjärnan alla nu kände till.

Liksom många melodramer av Gustaf Molander är Intermezzo en storymässigt säker historia om kärlek och tvivel, begär och lojalitet, de band som binder… eller som åtminstone band på den tiden. Vissa filmer av det här slaget har ju en viss daterad kontext då en modern publik inte nödvändigtvis identifierar sig med idéer om äktenskapets bojor – Valborgsmässoafton är ett särskilt tydligt exempel; vill man inte vara gift längre så skiljer man väl sig (om man ens orkar gifta sig till att börja med). Saker var ju lite mer komplicerade på den här tiden.

Därmed inte sagt att vi helt förlorat ansvarskänslan eller samvetet, och det är förmodligen i de allmängiltiga pinligheter som Intermezzo fortfarande slår an ett kännbart ackord (för att uttrycka sig lustigt). I filmen spelar Gösta Ekman (ja, här är han igen) en berömd violinist vid namn Holger Brandt, som lämnar fru och barn för unga begåvningen Anita (Bergman), som inledningsvis bara är en glad och kvittrande pianolärarinna som visar sig ha mer och mer begåvning.

Så, den gamle faller för den unga elden medan hustrun får smaka det bittra kalket av svartsjuka och barnet lämnas i sticket. Fastän Intermezzo är en ganska enkelt berättad historia så finns det rätt kännbara, och inte alldeles enkla, emotionella knutar under ytan. När Holger bränner sina broar, har han en chans att ändra sig? När han faller för den unga begåvningen, och de turnerar Europa runt i en storstilad turné, hålls flamman vid liv? Hur tillfredsställande är det kringstrosande livet, och äran och berömmelsen, för en man som bara blir äldre? Vad ser han egentligen i den unga begåvningen Anita – hennes skönhet, talang, eller idén om vad han själv vill vara? Kan man ana att skulden över familjen han lämnat bakom sig växer sig större och större?

Filmen är en melodram, dess sanningar kan anses vara plattityder och slutsatserna moralistiska, men detta är berättelser vi fortfarande berättar, konflikter vi fortfarande hamnar i. Molander använder stråkarna – bokstavligt talat – och ser till att så ofta som möjligt fylla bilderna med smärtsamt romantiska vårbilder. Vissa är uppenbara (knoppar, isar som smälter) medan andra (som bilden av en glad Ingrid Bergman, sedd från en våning upp, stå och vinka nere på gården i solskenet), mer subtila men likväl drabbande. Mellan lagren av filmens stora, arkaiska drag kan man känna en slice-of-life-berättelse som är lika kännbar då som nu.

Man kan också se Intermezzo som resultatet av ett hantverk som Molander slipade länge och väl – det vore förstås för starkt att på rak arm jämföra honom med Ozu, men det finns likheter i form av genre och metod. Berättelsen är till exempel snarlik den i På solsidan, där Ingrid Bergman också spelade en kvinna som föll för en äldre man – i den filmen var hon fattig och utan utsikter, mannen rik och tillfredsställd, och hon som saknade sina vänner och sin ungdom. I Intermezzo är det den äldre mannen som saknar sin familj (eller åtminstone sin dotter). Till och med titeln föreslår att vi tittar på en revidering av ett och samma stycke, ett som Molander arbetar på tills det blir mer och mer effektivt och finslipat. Filmen är också följsam, utmärkt på det stora hela, och med en final som borde kännas malplacerad och överdriven, men som är så skickligt gjord att alla som ser filmen fortfarande hoppar till av förvåning.

Jag kan dock hålla med dåtidens kritiker om att det i denna utmärkthet också finns något pretentiöst och överdrivet habilt – signaturen C B-n kallar filmen ”utomordentligt kultiverad och polerad” och ”det finns inte ett överraskande moment i filmen, ingen kvickhet som överrumplar, ingen själ som djupnar och förvandlas”. Det är den typ av kritik en film får höra – enligt mig rättvist – när den är för bra för att vara medelmåttig men inte tillräckligt bra för att vara riktigt så grandios som den skulle behöva vara. Den har all teknisk finess på plats, men det saknas också en organisk, central bit, någon slags pumpande köttklump i mitten som ger dramat lite nerv och sot.

Man ser det inte i Ingrid Bergman, som är perfekt, men kanske i Gösta Ekman, som är utmärkt i huvudrollen men kanske också något disträ, lite på autopilot, medan han långgsammmt sägerrr sina repliiiker och blickar ut i ingenstans. Det kan ha haft något att göra med inspelningen, då Ekmans fiolspel skapades med hjälp av tre violinister – en som spelade med vänster hand, en med höger och en som hade fingrarna på strängarna. Vi ser alltså en slags bläckfisk när vi ser Ekman spela fiol.

Det finns en poetisk spegling i det här – Ekman dog bara två år senare, medan Bergman var redo för att bli en av världens största filmstjärnor. Det imponerande med henne är och förblir hennes totala hängivelse till rollen och hennes ovilja att göra vare sig mer eller mindre än den kräver. Många av hennes tidiga roller är otacksamma, och även om Anita i Intermezzo har mer talang, personlighet, liv och sensibilitet så måste hon också böja sig ödmjukt inför ett öde som inte känns speciellt tacksamt. Ändå finns det inte en sekund i hela filmen då man inte tror att hon är exakt just där, i denna figurs kropp och sfär. Även med vetskapen om att Intermezzo blev hennes genombrott så är det svårt att tänka sig filmen utan henne. Hon är den starkaste färgen på Molanders palett här, och hon utgör dramats centrala fägring.

FREDRIK FYHR


INTERMEZZO

1936 Sverige 93 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Gustaf Molander. Manus: Gustaf Molander, Gösta Stevens. Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Ingrid Bergman, Inga Tidblad, Erik ”Bullen” Berglund, Hugo Björne, Anders Henrikson, Hasse Ekman, Britt Hagman. Foto: Åke Dahlqvist. Klippning: Oscar Rosander. Musik: Heinz Provost. Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Produktionsbolag: SF. Distribution: SF (35mm, 1936), Media Transfer (VHS, 1990), SFI (DCP, 2015). Kategori: Modern romantisk melodram med kombinerad klassisk komedi- och tragedistruktur, inhemsk produktion. Genre: Drama, romantik, melodram, kammarspel, relationsdrama, bitvis lyrisk i stilen och genomgående avgränsat seriös i ton, klassisk melodramatik med vissa dämpande effekter och enstaka nyanser, 3/5-aktstruktur, inslag av musikal. Premiär: 16 november 1936 (Stockholm, Uppsala).

Omdöme: Romantisk melodram i klassiskt snitt, med stabil intrig, fina skådespelare, habila karaktärsporträtt och en genomgående god känsla för lyrisk och ibland mjältsjuk romantik. I kärnan ytlig och eskapistisk, utan det själsliga djup som de stora känslorna egentligen föreslår, men det är en stark stilövning som fungerar väl för ändamålet.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *