År för år – 1924 – Mikael

<- 1923.

… Så Sjöström reste till Amerikaland och hade redan levererat sina USA-debuter år 1924 – Inför högre rätt och Han som får örfilarna, sistnämnda en succé med Lon Chaney. Efter Sjöström for Mauritz Stiller, som dock stannade kvar i Sverige för en film till, klassiska Gösta Berlings saga, också 1924.

I traditionell svensk filmhistorieskrivning markerar detta slutet för den mytologiska svenska gulderan under stumfilmstiden – som alltså, mer eller mindre, bara markerades av två regissörer. Mer rimligt vore väl att se Sjöström och Stiller som delar av en skandinavisk våg, en dansk-svensk mer specifikt, men då får man acceptera att Danmark var det stora skandinaviska filmlandet under denna era eftersom de, med bolaget Nordisk Film, föregick svensk filmproduktion med några år.

För att exemplifiera allt detta, och för att återknyta till ett tidigare avsnitt, kan vi titta på Mikael, en film som Carl Theodor Dreyer gjorde i Tyskland detta år. Jag har för tillfället inget att säga om den som jag inte sagt förut, men kan ta tillfället i akt att poängtera hur den rent estetiskt är utmärkt städad och elegant funktionalistisk, på ett sätt som var typiskt danskt och som redan kommit att sätta sin prägel på filmberättandet under stumfilmstiden, inte bara från mitten av 1910-talet utan vidare in i 1920-talet.

Mikael var en film gjord i den nu antikverade genren kammerspiel – kammarspel, alltså, den typ av melodrama som handlade om mestadels medelklassmänniskors emotionella och moraliska bryderier, och som vidareutvecklats i modern tid främst genom TV-såpan – och den var byggd på samma bok av Herman Bang som Stillers Vingerne åtta år tidigare.

Den filmen återutgavs ju som “världens äldsta queerfilm”, men jag anar att “svenska vinkeln” spökar. Som jag påpekade i min text om den filmen så är “vem gjorde vad först”-frågan nästan alltid irrelevant i filmhistoriska studier – “först schmörst” – och vill man se världens första riktigt bra queerfilm så kan man istället se Mikael, som är en utmärkt, stringent och stark film av sitt slag, skicklig och polerad. Men, som sagt, då får man acceptera att filmen inte är svensk och vara intresserad ändå.

Följande stycken är tagna ur min auteurathon-text om Dreyer:

Det moderna kammarspelet Mikael (1924) är Dreyers första fulländade film, inspelad i Tyskland med manus av den inflytelserika Thea von Harbou, hustrun och manushjärnan bakom Fritz Langs samtida mästerverk, och med foto av den lika legendariske Karl Freund. Det är en hypnotisk, fascinerande film med en idag anmärkningsvärd queer-inramning, om en gammal mästarkonstnär (Benjamin Christensen) och hans protegé tillika mycket yngre pojkvän (Walter Slezak) som får sin relation splittrad när de båda faller för rysk prinsessa (Nora Gregor) som vill bli avmålad av den förre, men faller för den andre.

michael_01

Intrigen börjar med starka erotiska känslor mellan alla inblandade, för att sedan gradvis bli mer och mer deprimerande. Christensens plågade konstnärsgeni, som bara vill ha en glädjerik ålderdom och död, förlorar allt hopp om det i takt med att den unge mannen gör målningar som överträffar hans egna, som sågas av kulturkritikerna; den unge mannen är i sin tur fångad av prinsessan, vars erotiska utstrålning är nästan övernaturlig. Hon är, praktiskt taget, både hora och madonna här och hennes vilja är att sluka mannen hel med sin kärlek, sitt begär och sin vilja att både underkastas och härska. Hennes ansikte är det sista vi ser i bild och det lämnar en fascinerande efterklang.

Det enda som egentligen föråldrats i filmen är genrekonventioner som idag går åskådaren förbi; det så kallade kammarspelet var på 20-talet en populär genre, och kan idag översättas till kostymdrama. Skillnaden mellan Mikael och många andra i genren är att karaktärernas känslor är radikalt mer djupa och intensiva – inklusive en typiskt “von Harbousk” sidointrig om en dömd romans mellan en ung kvinna och en melankolisk hertig.

Det är inte en lika personlig film som många av vare sig Dreyers tidigare eller senare filmer men det är hans första film som närmar sig en mästerlig nivå. Han fokuserar sin blick på skådespelarna – Christensens blytunga melankoli, Slezaks hjärtskärande oskuldsfullhet och Gregors kusliga sublimitet – så hårt att man obönhörligen fängslas. Dessutom är de homosexuella ”anspelningarna” mindre anspelade än direkt uttalade, åtminstone om man läser filmen idag, och det är ännu ett exempel på att Dreyer, trots att han alltså ansåg sig som ”konservativ”, hade en djärv och nästan blind vilja att göra berättelser om minoriteter vars problem var kontroversiella eller direkt tabubelagda…

-> 1925.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “År för år – 1924 – Mikael

  1. Pingback: År för år – 1923 – Eld ombord | Videosöndag

  2. Pingback: År för år – 1925 – Skräddaren i Torzok | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *