Grease (1978)

Musikaler har en märklig tendens att falla ur människors medvetande. En gång i tiden ansågs West Side Story (1961) vara en av världens bästa filmer, idag vet jag inte hur många som sett den. Så länge jag kunnat minnas har Grease varit en klassiker – om än en väldigt folklig sådan – men nu vet jag inte hur många som minns den. För tjugo år sedan gavs den ut i nyrestaurerat skick för ett tjugoårsjubileum, och för femton år sedan minns jag att den gavs ut i en fin 25-årsversion på DVD. Men det var på de tiderna då bio och DVD var gångbara medel. Frågan är hur filmen överlever i den digitala Darwinismens framtid.

Inte för att det spelar mig så stor roll – Grease är en fantastisk film, som jag alltid kommer att försvara, eftersom det alltid verkar ha ansetts vara lite fint att avfärda den. Detta antar jag kommer från faktumet att den varit så oerhört populär. Musikalen från 1971 kom till Broadway redan ett år efter sin urpremiär på en nattklubb i Chicago, och filmen Grease blev 1978 års mest framgångsrika film, med tiotals tusen dollar mer i intäkter än tvåan, Richard Donners storsatsning Superman.

Vän av ordning påpekar gärna att filmen inte kan jämföras med MGM-klassiker från musikalernas guldålder – nä – och att filmen rent tekniskt inte är alldeles välgjord – okej – och att skådespelarna ser för gamla ut för sina roller – absolut – och att skildringen av 50-talets ungdom på glid är ytlig, romantiserad och helt utan svärta.

Men inget av det spelar förstås någon roll. För det första har ingen film någon skyldighet att vara på ett visst sätt, efter att den väl satt ut sina regler. För det andra så är faktiskt Grease en ganska säregen film, om man tittar på rätt ställen.

Som i alla bra musikaler berättas intrigen genom sångerna och inget annat. Storyn som den är går ut på att präktiga Sandy (Olivia Newton John) kommer från Australien till Rydells busiga high school – där återser hon sommarflörten Danny Zuko (John Travolta) som nu visar sig vara en raggarunge (“greaser”) som är för cool för att visa sina riktiga känslor för henne. Inget av det här berättas genom en narrativ, i klassisk mening. Dannys motivation finns i sången “Sandy”. Sandys motivation finns i “Hopelessly Devoted To You”, balladen där hon ser hans ansikte i ett Narcissusvatten (i en bebispool). Att de haft en fin sommar vet vi för att de sjunger om den i “Summer Nights”, en av filmens mest oförglömligt klämkäcka alster. T-Birds, Dannys gäng, är inte greasers för att de är rebeller utanför samhället, eller för att de följer ett nihilistiskt ungdom-på-glid-mönster. De är greasers för att sången “Greased Lightning” säger att de är det. Historiskt tror jag dessutom att Grease inte har så mycket att göra med 50-talet än vad det har att göra med det sena 70-talet – det är en av erans många försök att bearbeta punken, och en tilltagande oro för att ungdomar ska bryta sig loss från sina familjeenheter och vandalisera samhället på fri fot.

Något annat som börjar ta form i slutet av 70-talet är – inte så förvånande – 80-talet. Jag har påpekat att intrigen i den här filmen berättas genom sångerna, vilket gör filmen till ett stenkast från den montagebaserade 80-talsfilmen á la Rocky IV (1984) och Top Gun (1986), där filmer skulle berättas genom musikvideor. I den här filmen händer något, varpå en sång kommer. Nästa scen verkar komma på tal om ingenting, men så händer något och så kommer en till sång. Verkligheten tenderar att bli uppluckrad – ser man scenen realistiskt så är “Summer Nights” helt omöjlig (eftersom den sjungs av två grupper avskilda av flera hundra meter), och “Greased Lightning” förvandlas nästan bokstavligt talat till en drömsk musikvideo. Spänning görs av faktumet att T-Birds ska tävla i streetrace på viadukten som kallas Thunder Road, mot sina ärkefiender Scorpions, och att skolans bal ska sändas i direktsänd TV. Eventuellt kan också Rizzo (Stockard Channing) vara gravid. Allt detta är ursäkter för att filmen ska ha hållplatser, någonstans att vara vad den är, även om Rizzo får chansen att basunera ut “There Are Worse Things I Could Do”, det enda musiknumret i filmen som kanske är berörande på någon form av verklig, mänsklig nivå.

På tal om Rizzo är karaktärerna perfekt endimensionella – perfekt, ty endimensionalitet är underskattade kvalitéer i sådana här filmer. Rizzo är den krassa, lite skamfilade matriarken över tjejgänget Pink Ladies, och Stockard Channing ger henne så mycket liv hon absolut förmår, med repliker som “To you from me, Pinky Lee!” och “She looks too pure to be pink!” Dannys främste sidekick Kenickie (Jeff Conaway) snackar som om han har en potatis i munnen, sminköswannabeen Frenchie (Didi Conn) verkar bara kunna prata med huvudet nervänt och ögonen uppåt medan Marty (Dinah Manoff) tuggar tuggummi. Skådespelarna är alla professionella nog att hitta karikatyren som manuset är ute efter, och de perfekterar den så att vi inte ser något skådespeleri utan snarare perfekt förkroppsligade seriefigurer.


På så sätt känns fungerar Grease lite grann som en animerad film – allt handlar om färg, attityd, känsla och rörelse. Karaktärerna är färgstarka skapelser som rör sig igenom nummer som hela tiden (även i balladerna) rör sig uppåt för att berusa oss. Jag antar att det finns de som inte gillar musiken i filmen, men jag kan inte se dem framför mig. Jag vill tänka att det finns något mänskligt i att stampa takten till vad som helst som går “du-wap-a-bop-a-du” – och jag vägrar tro att någon kan sitta helt still framför “You’re The One That I Want”, det stycke extas-country som alla åtminstone garanterat minns.

Det verkar råda någon slags konsensus om att slutet är problematiskt ur en genussynvinkel – utan att spoila något så är den populära tolkningen att Sandy offrar sin “naturlighet” för att få behålla sin man. Inte långt senare flyger en bil upp i himlen på tal om ingenting, men det verkar ingen tycka är märkligt.

Jag har alltid känt att den tolkningen är lite väl snabb – på ett väldigt generellt sätt är scenen förstås patriarkal, även om jag inte tycker att Grease är mer patologiskt kvinnofientlig än någon high school-komedi som skulle komma på 80-talet. Men tankefelet som jag ser det är att utgå ifrån att Sandy är en naturlig mespropp. Jag tror snarare hon vill bryta sig ur sitt konformistiska och räddhågsna skal – en liknande sak händer för Jamie Lee Curtis i Halloween från samma år, en annan film som lite slarvigt tolkats som moralistisk och antifeministisk; jag tror att båda filmerna har kvinnliga huvudroller som tvekar inför den sexuella revolution de växt upp i, men till sist vågar ta steget genom kärleken och gemenskapen från sina vänner.

Danny, å sin sida, vill släppa på imagen och bli sportfåne – en stor del av hans ångest kommer från att han inte kan acceptera mjukheten han har i sig. Men i slutet har han det, och han kan möta Sandy på mitten. Jag tror, om inget annat, att det åtminstone är så det är tänkt att filmen ska läsas. När jag såg om filmen inför denna text måste jag erkänna att den är rätt svårtolkad, full av vagt surrealistiskt eller direkt drömskt bildspråk. Det är en film där John Travolta sjunger om att ha blivit dumpad medan dansande korvar kopulerar med dansande korvbröd. Det är en film där crooners anländer från himlen och sjunger sånger om prostituerade. Det är en film där någon blir utslagen, med en peng på ögat á la Dantes inferno, av att någon öppnar en bildörr i hans huvud. Det är en film där folk kör batmobil mitt på ljusan dag. Det är en film som innehåller ett säkert tio minuter långt sång- och dansnummer om onani. Hur ska man tolka titeln “Grease” under de omständigheterna?

Det var längesedan jag såg den innan denna gång, men jag måste ha sett den femton gånger (en seriös uppskattning) under mina tonår. Jag vet inte hur jag kunde acceptera filmen utan frågor när det begav sig. Kanske för att den, med alla dessa drömska detaljer, hittar ett instinktivt sätt att handla om pubertet, ångesten av att inte veta vem man är, diskrepansen mellan den man är och den man framställer sig som, den kroppsliga oron inför begäret, rädslan för att bli gravid, förlora oskulden, rätta sig i ledet, köra sitt eget race, bli något – eller inte – i framtiden. Det är, om man letar lite mellan lagren, en fantastisk tonårsfilm. Bortsett från att alla ser ut att vara trettio. Inget är perfekt.

FREDRIK FYHR


Grease är del av 2018 års retrospektivserie.


GREASE

1978 USA 110 min. färgfilm 35mm 2.39:1. (35mm, 70mm, DCP). Regi: Randal Kleiser. Manus: Bronte Woodard, Allan Carr, efter musikalen av Jim Jacobs och Warren Casey. Producent: Allan Carr, Robert Stigwood. Huvudsakliga skådespelare: John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Jeff Conaway, Didi Conn, Eve Arden, Sid Ceasar, Joan Blondell, Edd Byrnes, Alice Ghostley, Dody Goodman, Lorenzo Lamas, Michael Tuzzi, Barry Pearl, Kelly Warm, Jamie Donnelly, Dinah Manoff, Frankie Avalon. Foto: Bill Butler. Klippning: John F. Burnett. Scenografi: Philip M. Jefferies. Kostym: Albert Wolsky. Produktionsbolag: Paramount Pictures, Allan Carr Production, RSO. Svensk distribution: Cinema International Corporation (35mm, 1978, VHS, 1998), Paramount Home Entertainment (DVD, 2002, 2009). Kategori: Studiofilm, producentproduktion, licensfilm, musikal. Genre: Musikal, komedi, romantik, byggd på förlaga/musikal, klassisk Broadway-stil, 3/5-aktstruktur, hantverksmässigt bruksmässigt men stark koppling mellan manus och skådespeleri, genomtänkta sång- och dansnummer (både koncentrerade sångnummer och längre sammankopplade danssekvenser) med ytterligare vagt surrealistiska detaljer adderade i handlingsströmmen. Premiär: 13 juni 1978 (New York City). Svensk premiär: 25 september 1978.

Omdöme: Opretentiös överföring av scenmusikalen till film, med fenomenal dekor, medryckande tempo, utmärkt skådespeleri ihop med perfekt okomplicerat manus. Tekniskt sakligt sammanförd, musikalnumren får hela tiden stå i centrum, med ett par adderade surrealistiska detaljer som ger extra tolkningsutrymme.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Grease (1978)

  1. Pingback: Filmåret 1979 (del 2) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *