Skönheten och odjuren

Film förblir ett komplicerat medium för den som vill vara politiskt progressiv – så mycket av en vanlig spelfilms funktion har att göra med tradition och repetition, att samma berättelser upprepas gång på gång så att vi lär oss dem utan att tänka på det. Att en film ”baseras på verkliga händelser” blir, till exempel, något att ta för givet. Om samma berättelse på film upprepas tillräckligt många gånger blir den inte – som i verkligheten – mer och mer angelägen. Tvärtom förvandlas den sakta men säkert till kliché eller, ännu värre, myt.

Det är brännpunkten, tror jag, som finns inuti Skönheten och odjuren, en tunisisk film om en ung kvinna som blir våldtagen av poliser och därefter går igenom en helvetesprövning för att rättvisa ska skipas. Det var egentligen inte längesedan som en sådan berättelse var chockerande, men när den arabiska våren börjar landa i historieböckerna och #metoo börjar smaka på dagen-efter-ångesten, så är den överraskande given. Det är inte mindre angeläget nu, men vi kan berättelsen. Var hon full? Hur klädde hon sig? Hur naiva ska vi vara inför poliser? Naturligtvis håller de varandra om ryggen, naturligtvis vibrerar patriarkatet genom hela infrastrukturen, naturligtvis är kvinnans upplevelse ett absurt och mardrömslikt Kafka-scenario. Vi kan förutsätta att det görs för den goda viljans skull. Hur, dock, ska vi lära oss att inte bli avtrubbade? Efter att denna typ av filmberättelse blivit etablerad – och det har den snabbt blivit – hur hittar vi ut ur den?

Regissören Kaouther Ben Hania väljer att berätta Skönheten och odjuren genom nio obrutna tagningar – filmen utspelar sig under en natt, men består alltså tekniskt sett bara av nio scener. En av de viktigaste effekterna är att vi träffar Mariam (Mariam Al Ferjani) i första scenen – hon är uppklädd för en fest som hennes studentkår anordnar och hon träffar en man, Youssef (Ghanhem Zrelli) som hon är intresserad av; i andra scenen springer hon på de nattliga gatorna, och det är underförstått att dådet skett.

Detta är en av många små lekar med ellipser som Hania genomför med sin teknik. Varje scen har visserligen ett tydligt syfte för intrigen – en scen består av ett förhör, en scen en taxifärd från en punkt till en annan, och vi förstår att Mariams färd mot rättvisan hela tiden rör sig framåt. Men i förbifarten lämnas detaljer, brottstycken av information som skulle kunna förklara mer, och i luckorna mellan scenerna finns frågetecken om vad som egentligen händer, när och med vilka, och av vilken anledning. (För mer om elliptiska tekniker, se min blygsamma analys av The Shining).

Rent emotionellt har de obrutna tagningarna förstås också en realistisk poäng – de skapar närgångenhet, känslan av att vi är där, precis som i den jämförbara tyska filmen Victoria (som berättades i en enda lång tagning). Vi ser ett slags filmat rollspel där vi hela tiden kan känna för Mariam, som i Mariam Al Ferjanis gestalt perfekt går från chocktillstånd till avtrubbning, till desperation och furiös överlevnadskamp (återigen hjälper den episodiska strukturen denna utveckling) alltmedan hon håller stången mot poliserna som bombarderar henne med hetsiga ifrågasättanden, förvirrar henne med flit, och kastar henne mellan olika förhörsrum och läkarmottagningar, i hopp om att hon ska lägga ner sin tilltänkta anmälan.

Ett eventuellt minus kan sägas vara att de långa tagningarna inte direkt tillåter finlir – skådespeleriet är inte direkt jämnt slipat alla gånger, filmen har gott om repliker som skulle behöva någon tagning till, och överlag finns en improvisatorisk känsla över mycket vi ser, ungefär som att Hanias lite förutsägbara manus behöver kött och blod. Som sagt är det givet att männen som står i Mariams väg är hormonstinna, vettlösa skurkar på gränsen till karikatyr – ska vi ta filmen på orden måste vi utgå från att Tunisien är en ren bananrepublik… eller något slags ”zombieland”, för vid ett tillfälle (då filmen angränsar till det direkt surrealistiska) tycks Mariam bli jagad av män genom korridorer som om hon är fast i en hallucination á la Repulsion (1965).

På det stora hela är det en ganska brokig och ojämn upplevelse – förstås stark och medryckande i storyns hook, och intrigens kontinuerliga flyt, men också flip-floppandes i en smått kaotisk fart mellan psykande ”du kan inte vinna argumentet hur du än gör”-förhör och lika psykande lekar med publiken – ibland frestar Hania oss med tanken att Mariam inte ens blivit våldtagen (vi har ju trots allt inte fått se scenen), eller att poliserna egentligen var utklädda skurkar. Inget och ingen går att lita på, även om den där killen Youssef verkar snäll, likaså en gravid kvinna som jobbar på polisen. Vissa grepp som Hania använder, på tal om det, kan nog somliga tycka är lite under bältet – men det funkar i stunden, även om många trådar lämnas lösa i slutändan.

I udden av dess kniv ställer dock Skönheten och odjuren en meta-cinematisk fråga: Hur ska sådana här berättelser berättas, och vad ska vi med dem till? Är det lite för vulgärt av Hania att göra spänningsfilm av en sådan här situation, både traumatisk för personen som upplevde den och allvarlig för vad den säger om landet?

Eller är det tvärtom en uppriktig film som skildrar ett skeende så att vi får tolka det själva – samtidigt som den poängterar, med alla sina luckor, hur vi aldrig kan redogöra helt säkert för att en händelse verkligen gått till på ett sätt? Jag tror att det ibland räcker med att en film anstränger sig för att greppa tag, och få en att börja ställa frågor, vilket Skönheten och odjuren onekligen gör.

FREDRIK FYHR


SKÖNHETEN OCH ODJUREN

Aala Kaf Ifrit. 2017 Tunisien, Frankrike, Sverige, Norge, Libanon, Quatar, Schweiz. färgfilm/codex (DCP) 100 min. 2.39:1. Regi: Kaouther Ben Hania. Manus: Kaouther Ben Hania. Producent: Habib Attia, Nadim Cheikhrouba. Huvudsakliga skådespelare: Mariam Al Ferjani, Ghanem Zrelli, Noomen Hamda, Mohamed Akkari, Chedly Arfaoui, Anissa Daoud, Mourad Gharsalli, Neder Ghouati. Foto: Johan Holmquist. Klippning: Nadia Ben Rachid. Musik: Amin Bouhafa. Kostym: Nadra Gribaa. Produktionsbolag: Cinétéléfilms, Tanit Films, i samproduktion med Laika Film & Television, Film i Väst, Chimney, Communie Image, Film and Literature Core Capstone Productions, Shortcut Films. Distribution: Folkets bio. Kategori: Arthouse-indie, smaproduktion mellan företag och ekonomisk support (fondstöd o dyl). Genre: Drama, socialrealism, rättsfallsfilm, verklighetsbaserat, isolerad situationskonflikt, processintrig med mindre konventionell ark med delar 3/5-struktur; starka drag av neo-neorealism och cinema varité via särpräglade, delvis mycket genomarbetade obrutna tagningar.Premiär: 19 maj 2017 (Cannes). Svensk premiär: 8 december 2017 (DCP), 4 april 2018 (VOD).

Omdöme: Genomarbetat och intelligent socialdrama som skapar närgångenhet och emotionell närvaro genom en kombination av realistisk gestaltning och en smart teknisk berättarstil (en serie obrutna tagningar). Helheten har en sporadisk känsla, med många narrativa oklarheter och direkt olösta trådar, men det går att argumentera för att det adderar till filmens kaotiska styrka.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *