Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Studie i brott (1958)

Studie i brott är en ofantligt attraktiv film, fascinerande enkel att se på i sin hypnotiska verkan, och den lämnar mig alltid med en besk smak i munnen, ungefär som att jag återigen lockats till att titta på den där bilolyckan utanför bilfönstret.

Jag tror att det är en film som är, och förblir, minnesvärd för hur profetisk den är i sin skildring av patologisk perversion. Jag ska erkänna att jag alltid tittar lite snett på den som anser att det är en särskilt romantisk eller sympatisk film – jag tycker att det är en extremt olustig film, och den har bara blivit mer så ju fler år som går, och ju fler sanningar det visar sig att den uppdagat.

Däremot har jag aldrig ansett att det är ett mästerverk. Jag har sett filmen noga räknat nio gånger, och jag har letat. Graderingar är förstås nördiga hårklyverier för somliga, men ibland nödvändigt. Filmens historiska öde matchar på många sätt det som drabbade Orson Welles Citizen Kane (1941). Studie i brott blev ingen publikframgång när den hade premiär, och den försvann tämligen fort från radarn – lika glad för det var Alfred Hitchcock, som (bör det påpekas?) regisserade filmen och som inte bekymrade sig mer om saken.

I sin frånvaro började filmen därefter utveckla en kult bland cineaster och filmforskare, och i det att filmen blev mer och mer obskyr blev den också mer och mer bedyrad. Vid den första restaureringen 1996 var den nästan en helig artefakt – och eftersom Hitchcock behöver ha Ett Stort Mästerverk, och jag antar att Psycho (1960) anses för skräpig, så fick Studie i brott ta den platsen. För sex år sedan, när Sight & Sound gjorde sin berömda årtiondelista över världens bästa filmer, gick den om Citizen Kane, på tal om det, och kröntes till världens bästa film. Typ.

Jag har alltid tyckt att (över)tolkningarna av filmen var långsökta och allmänt ohållbara, men jag ska försöka att inte tjata om det för mycket. Ger man en film fyra äpplen av fem vill man ju inte skriva om det femte som inte finns. Hade jag varit en kritiker 1958, när filmen fick ett blandat mottagande, hade jag förmodligen försvarat den intensivt för den är allt annat än medioker.

Liksom i många bra filmer är kvalitéerna i Studie i brott till stor del tekniska, och det är inte så mycket berättelsen i sig som det är presentationen av berättelsen som vi reagerar på. Bernard Herrmanns sublima musik triggar igång ens nervsystem redan i början, när kriminalaren Scottie (James Stewart) jagar en brottsling över ett par hustak i San Fransisco. En olycka leder till att han dinglar från ett hustak – en kamrat dör, och han utvecklar svindel. I nypensionerad form blir han därefter uppsökt av en gammal vän, som vill att han ska spionera på hans fru Madeleine (Kim Novak), som han är övertygad om har övertagits av anden av en sedan länge död släkting.

Resten av filmen är minst sagt snårig, om än aldrig överdrivet komplicerad (Hitchcock var inte en regissör som tyckte om fördunklingar, och han bekymrade sig sällan om att vara för detaljerad vad gäller omständigheterna i sina intriger). I långa, legendariska tagningar spionerar Scottie på Madeleine, som efter en tid gör något oväntat. Orsaker gör att de kommer närmare varandra – eller gör de? Vad är Madeleines stora hemlighet?

Det är en jäkligt kärv mosse med feta ugglor, men filmens paradox är att den egentligen inte (som till exempel Psycho) är ett regelrätt mysterium. En mysteriefilm har en hemlighet som huvudpersonen försöker lista ut, och i slutet har fått svar på. Frågetecknen i Studie i brott har sällan att göra med något stort mysterium, och filmen pågår hela tiden i nuet. Den ena scenen är lika mystisk som den andra, för Hitchcock är mer intresserad av att hålla oss i spänning än vad han är av att spänningen ska leda någonstans.

Filmens stringens, att han håller publiken i schack, är som ofta det som gör hans film(er) så slående. Med tanke på hur mycket intrigen byter spår, flip-floppar perspektiv och ändrar tonläge, så vet jag rent spontant ingen annan regissör som skulle lyckas med att hålla samma stil och stämning intakt från början till slut. Som genom ett mirakel känns Studie i brott som en och samma film från början till slut.

Detta säger jag eftersom det på papperet är ungefär tre filmer. Inledningen har jag redan redogjort för – det är förmodligen filmens mest gäckande och spännande parti. Men thrillern förvandlas rätt snart till ett romantiskt drama, och en intet ont anande åskådare får finna sig i en film som nog handlar om ett par som sitter fast i ett olyckligt triangeldrama – eller en fyrkant, rättare sagt, eftersom Scottie dras med en trånande ”flickvän” i form av den patetiska Midge (Barbara Bel Geddes), en figur som kom till efter en omskrivning av manuset (vilket överlag märks).

Men oväntad, oförklarlig, och rätt förvirrande dramatik leder istället till en helt annan ”upplösning”. Efter chocken kommer den förklarande vändningen – en av filmens mer påtalade brister – då en figur skriver ett brev till Scottie (rättare sagt till oss i publiken). Vi tittar inte längre på en romantisk film utan en väldigt deppig, och mer och mer hatisk berättelse. Vid det här laget har Scottie träffat en ”annan” kvinna, som han med manisk besatthet försöker att göra om till Madeleine, genom rätt kläder och hår och allt man kan tänka sig (ett dubbelgångarmotiv som inte var helt nytt, men som blivit intensivt populariserat efter den här filmen). Han driver det för långt, och ny tragedi uppstår, även om han (å andra sidan) blir av med sin höjdskräck.

Filmen bär på en naggande ofärdighet i slutet, något som jag tror är huvudanledningen till att den tolkats så intensivt och blivit helt in- och utvänd. Eftersom Scottie står där han står i filmens sista bild så lockas vi till att tro att antagonisten nått sitt mål, att något avlösande crescendo lett till något form av upplysande framsteg, men följer vi fotspåren tillbaka hittar vi inte ens ledtrådar till svar på vad det skulle vara för någonting.

Det är här jag går en annan väg än många andra. Rent krasst så tror jag helt enkelt inte att Alfred Hitchcock hade någon större mening med den här filmen, eller att någon större mening går att få ut av den. Särskilt vänder jag mig emot tanken att filmen skulle vara ett bekännelseverk, och att Hitchcock på något sätt vill symbolisera sig själv i Scottie, som våldför sig mentalt (och fysiskt) på kvinnan i filmen, ungefär på samma sätt som Alfred själv tydligen behandlade kvinnliga skådespelare i sina filmer.

Nu är det dock så att Hitchcock var ökänt pragmatisk, såg inte sig själv som en konstnär och betraktade film som en försumbar vara – om han lockades av tanken på att se en man våldföra sig på en kvinna så var det förmodligen bara det som gjorde att han ville göra just den här filmen också. Når man väl den slutsatsen så tittar man på en rejält obehaglig film.

För det är ju, som sagt, en väldigt obehaglig film. Scotties maniska galenskap i slutet – när han gör allt för att förnedra Madeleine – ser ut att drivas av passion, som att han gör vad han gör och säger vad han säger för att han har ett brustet hjärta; eftersom filmen fungerar i nuet, på en scen-för-scen-nivå, så kan man för all del se det så medan det pågår.

Men om Scottie sårats av Madeleine, om han blivit så kär och om hon svikit honom så, så är det märkligt att vi aldrig får se honom bli kär i Madeleine. Överhuvudtaget finns inte en stund i filmen då det på något sätt tillkännages att han känner något alls för henne – inte förrän hon sviker honom. Argumentet går att föra att han i början av filmen blir ”fixerad”, kanske ”besatt” (”svindlad”) av att bara se henne, att filmen hoppar över förklarande scener med flit, och att allt detta bara är en kinky besatthet från början… men varför är han i så fall ärekränkt i slutet? Ska det göra honom till en hycklare? Vart presenteras, i så fall, hans goda ära?

Ingenstans – det är också filmens centrala plats. Det är en spegelsal utan vidare verkan, en mängd skyltar som pekar åt olika håll, ett tematiskt sammelsurium gjort för att skapa effekter i huvudet, idén om en djup och kryptisk film men i verkligheten inte mer än ofullbordade trådar bakom rätt menlösa rökridåer. Hade filmen varit en ordentlig labyrint hade den vänt sig inåt, och fördunklat sina avsikter, men Studie i brott är istället, så ofta den kan… tja, rätt dum, helt enkelt.

Ingenstans är det tydligare än i avslöjandet av vad Scottie är utsatt för – Studie i brott har en skurk, som för övrigt knappt är med i filmen, och han kommer undan med sin provocerande ologiska plan så enkelt och självklart att jag kan höra Leif G.W. Persson skrocka varje gång jag ser filmen. Logiken går att plocka hål i snabbare än du hinner säga ”obduktion” – att Hitchcock var en mästare på absurd icke-logik är ingen hemlighet (se även I sista minuten, Cary Grant-klassikern som också är en parad av dumheter) men det rimmar illa i Studie i brott eftersom filmen tar sig själv på så stort allvar.

På sätt och vis är det en smärtsam sak att erkänna för sig själv att filmen, samtidigt som den visar Hitchcock på toppen av sina förmågor också alldeles utmärkt demonstrerar hans svagheter som filmskapare; det är vackra bilder, som mytologiserats vidare av andra.

Det enda undantaget, den enda punkt där Studie i brott verkligen är transcendent och mästerlig, är James Stewart. Han spelade ofta ärbara män som på olika sätt böjdes, om inte av sin inneboende godhet så av sin inneboende godtrogenhet, men han spelade aldrig så knäckt och förvriden som här. Tar man bort den vredgade och genuint monstruösa människa som han gör Scottie till i sista akten – alldeles oavsett att han oförklarligen är en helt annan karaktär i resten av filmen – så förlorar filmen mycket. (Annat går att säga om den relativt utbytbara Kim Novak, som har i uppdrag att leverera en hel del väldigt melodramatisk och styltigt överförklarande dialog åt en rollfigur som överhuvudtaget inte går att tro existerar i någon form av verklighet).

Det är också i Stewarts prestation som Studie i brott fungerar som ett unket skri ifrån ett 50-tal som ruvade på såväl kvävande maktstrukturer som en sexuell frustration som höll på att bokstavligt talat sprängas ut i ett gränslöst 60-tal. Jag tror inte det helt varit meningen, för jag tror inte att filmen är menad att se som ett traktat mot huvudpersonen; snarare är hans situation nog en som är täckt att väcka sympati. Ju längre tid som går, desto längre bort kommer vi från den naiviteten.

Istället framstår Studie i brott mer och mer som en film som (eventuellt oavsiktligt) omtolkas som en högstiliserad mardröm, där den gode hjälten visar sig bära på en inre ondska som är större än honom själv. Figuren som lär ha inspirerat den tolkningen är Norman Bates i Psycho, som i sin hjälplöshet har något givet sympatiskt över sig. Scottie, däremot, är bara ett förvirrat svin. På det stora hela är det ett under att filmen, i sin åksjuka blandning av perversion och stilren tomhet, är så fängslande som den är.

FREDRIK FYHR


Studie i brott är del av 2018 års retrospektivserie.


STUDIE I BROTT

Vertigo. 1958 USA färgfilm 35mm, 70mm. 128 min.  1.50:1. Regi: Alfred Hitchcock. Manus: Alec Coppel, Samuel A. Taylor efter romanen D’Entre Les Morts av Pierre Boileau och Thomas Narcejac. Producent: Alfred Hitchcock (okrediterad). Huvudsakliga skådespelare: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes, Tom Helmore, Henry Jones, Raymond Bailey, Ellen Corby, Konstantin Shayne, Lee Patrick. Foto: Robert Burks. Klippning: George Tomasini. Musik: Bernard Herrmann. Scenografi: Henry Bumstead, Hal Pereira, Sam Comer, Frank R. McKelvy. Kostym: Edith Head. Produktionsbolag: Alfred J. Hitchcock Productions (okrediterad). Distribuion: Film AB Paramount (35mm, 1959), UIP (35mm, 1984), Universal (DVD, 2000, 2004 et al). Kategori: Studiostödd privat auteurproduktion. Genre: Thriller, drama, romantik, melodram, mysteriefilm, psykologisk film med toner av komedi, arthouse och skräck; klassisk 3/5-struktur. Premiär: 9 maj 1958 (San Fransisco). Svensk premiär: 26 december 1958.

Omdöme: Tekniskt oklanderlig blandning av romantisk melodram och psykologisk thriller med en säregen intrig – inledningsvis mycket oförutsägbar och därefter kompromisslöst dramatisk, men genomgående hypnotisk pga lysande, atmosfäriskt foto, ett perfekt genomtänkt tempo, lyrisk musik och intensivt skådespeleri. Överlag pretentiös – med effekt- och spänningssökande grepp som poserar med tematik som egentligen saknar mönster och karaktär, och en grundläggande story som (med tanke på allt patos) är absurt otrolig, ytligt melodramatisk och underförklarad – men en imponerande uppvisning i lekfull thrillerkonst.

5 svar på ”Studie i brott (1958)

  1. Pingback: Fångad (1949)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *