Death Wish (2018)

Det här är en film utan kvalitéer, som långsamt dör framför ens ögon, från det att den börjar (med svag puls) tills dess att den har nåden att ta slut.

Det är en enkel story dragen till obegriplig långtråkighet av Eli Roth, en regissör som inte är känd för att ha gjort bra filmer, men som åtminstone brukar attraheras av galenskap. Death Wish, även i originalform med Charles Bronson, är galenskap. Men galenskap kan vara attraktivt, på sitt sätt. Den här filmen har dock lika mycket bra i sig som Bruce Willis har hår.

Så, ja, om du inte vet det så är detta en nyinspelning på Michael Winners film från 1974, där Bronson spelar liberal familjefar som blir vigilant när fru och dotter våldtas/mördas av gatans “drägg”. Det var en kontroversiell film när den kom – och skulle förmodligen vara det fortfarande, om den funnits kvar i det allmänna medvetandet – som kritiker ansåg ha “klart fascistoida tendenser”, men den bildade kult och fick fyra usla uppföljare.

För den som inte ryggade tillbaka gick Winners film att se som omoralisk underhållning, eller möjligen som någon slags världsfrånvänd tankeställare. Styrkan i den var hursomhelst att den, utan att ursäkta sig, bröt tabun och iscensatte en tragedi vars nerver går tillbaka till de gamla grekerna. Det hör till sakens natur att man vill sympatisera med huvudpersonen och våldet (särskilt det som begås mot fru och dotter) är så rakt och opretentiöst skildrat att det drabbar åskådaren.

Det finns många problem med Roths remake, men ett uppenbart sådant är det kliniska förhållningssättet till just våldet. Han älskar att se hjältar tortera skurkar – vilket händer vid ett par tillfällen här – men han vägrar låta skurkar tortera hjältar, vilket förtar hela poängen (man skulle kunna kalla detta för en rape-and-revenge-film utan rape… ett klagomål som inte låter så vettigt, men som i grunden är rimligt). Överlag är det en glassig, likgiltig och blodlös film där originalet var skitig, upprörande och rått våldsam (Roth gillar visserligen ett och annat blodbad, men allt är på slå-sönder-en-melon-full-med-ketchup-nivån).

Ett annat problem är Bruce Willis, som har huvudrollen – i denna variant är han en läkare, ty någonstans i manusprocessen måste tanken ha varit att han kan tortera folk bättre då. Tanken är att han ska gå igenom en massa sorgeprocesser innan han bestämmer sig för att gå ut och ha ihjäl skurkar, men den som sett Willis i ett par filmer de senaste åren vet hans register: En replik. En till replik. Gäsp, gäsp. En till replik.

Japp, vi snackar Bruce Willis inställd på snooze – snacka om att “see dead people”. Jag har hört det sägas att Willis bara anstränger sig om han har en bra regissör, vilket gör honom till en slags “salt och peppar”-skådis. Om du inte gör något med honom kommer han bara glo och säga repliker, vilket är allt han gör i Death Wish.

Det är en av de centrala anledningarna till varför filmen står så still från början till slut – jag fick gå tillbaka till filmen i mitt huvud efter att den var klar för att ens förstå vad karaktärens ark varit, erinra mig replikerna igen, försöka föreställa mig manuset men en annan skådespelare. Jo, på papperet tror jag att Death Wish handlar om en bekväm och åldrad figur (som vill ha “none of this online crap”) som lär sig vikten av att försvara hem och hus. Jag tror att hans amatörmässiga steg mot att bli en bättre och bättre vigilant ska vara storyns målsökande, som att han i slutändan ska bli en riktig man som kan ta hand om sig själv (för, ni vet, “systemet funkar inte”) och skjuta vem som helst som inte ska vara på gräsmattan.

Jag skulle kunna gå in mer på filmens absurda försvarstal för att ha vapen i hemmet – filmens argument bygger på en helt osannolik serie omständigheter, som snarare förklarar hur det krävs ett helt världsfrånvänt fantasiscenario för att behöva armera sig som en Svensson-Rambo – men det skulle föreslå att Death Wish anno 2018 har något som helst av originalets kontroversiella sprängkraft, eller att det skulle vara någon slags satir (det är den inte – filmen är bara så oformulerad att man kan trilla dit och ge den mer än den förtjänar).

Istället är Eli Roths remake en oavsiktlig analys av Kulesjov-effekten, där vi har ett stoneface (Bruce Willis) som långsamt vandrar igenom en serie händelser som han inte reagerar på (fastän det står i manuset att han ska det), varpå en intrig magiskt utvecklar sig utefter vad han känner, fastän ingenting hänt framför våra ögon. Det är som att se ett trolleritrick av tristess.

FREDRIK FYHR


DEATH WISH

2018 USA färgfilm codex (Arri Alexa XT, ARRIRAW 2.8K) (DCP) 107 min. 2.39:1. Regi: Eli Roth. Manus: Joe Carnahan, efter romanen Vän av ordning av Brian Garfield. Producent: Roger Birnbaum. Huvudsakliga skådespelare: Bruce Willis, Vincent D’Onofrio, Elisabeth Shue, Camila Morrone, Dean Norris, Beau Knapp, Kimberly Elise, Len Cariou, Jack Kesy, Ronnie Gene Blevins, Kirby Bliss Blanton, Andreas Apergis, Ian Matthews, Wendy Crewson, Warona Setshwaelo, Stephanie Janusauskas, Isaiah Gero-Marsman, Jason Cavalier, Luis Oliva. Foto: Rogier Stoffers. Klippning: Mark Goldblatt, Yvonne Valdez (okrediterad). Musik: Ludwig Göransson. Scenografi: Paul Kirby. Kostym: Mary Jane Fort. Produktionsbolag: MGM, Cave 76. Svensk distributör: SF Studios. Kategori: Studiostödd, mindre genreproduktion, licens, remake. Genre: Thriller, crime, action, drama, med inslag av melodram, skräck (home invasion, rape and revenge) och superhjälteritual och viss humor. Stil: Generell EMS, småslarvig kontinuitet. Premiär: 1 mars 2018 (Brasilien, Filippinerna, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Singapore). Svensk premiär: 13 april 2018.

Omdöme: Grundligt misslyckad dramathriller med regi som misslyckas med att artikulera manuset, inte minst genom usel personregi. Tekniskt småslarvig och oinspirerad och ännu mer fjuttig och obetydlig om man jämför med originalfilmen.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Death Wish (2018)

  1. Pingback: Videosöndag 22/4 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *