My Friend Dahmer

My Friend Dahmer är en hyggligt välgjord film som är precis för förutsägbar för att riktigt ta sitt eget tillfälle i akt. Den skildrar tonårslivet för den utstötte Jeffrey Dahmer, och jag tror titeln är lite missvisande – det låter ju, på den, som att filmen handlar om någon som kände Dahmer. Den filmen låter inte helt tokig. Jag kan tänka mig en rätt typisk high school-film om någon kille som har sexuell ångest och lär sig diverse läxor, en kille som tror sig genomgå alla typer av inbillade helveten och vedermödor, utan att inse att hans kompis kommer att bli berömd för att ha mördat sjutton personer. Det vore en fin illustration över ungdomens fåfänglighet, och smärtans relativitet.

Egentligen borde filmen heta Young Dahmer, eftersom den titeln är mer korrekt vad gäller filmens innehåll – Dahmer är förstås något av en skum kille, och mer än så är inte filmen intresserad av att säga. Han spelas fint av en för mig okänd begåvning vid namn Ross Lynch, som vandrar igenom filmen med effektiv stolpighet, som om han gör en audition för Wes Anderson.

Man kan säga vad man vill om den amerikanska besattheten av seriemördare – själv har jag aldrig riktigt fattat grejen – men de som gjort denna film kan sin Dahmer. Killen var märklig, och hans biografi är full av konstiga anekdoter och bisarra berättelser (varav vissa säkert skulle framstå som mindre makabra om Dahmer inte visat sig bli den han blev).

Vissa av dem inkluderar skjulet där han bedrev en lite osund biologisk “verkstad” – andra handlar om hans homosexualitet, som bland annat yttrar sig i ett högst prekärt läkarbesök; det finns också den oerhört pinsamma balen där han lyckas få med sig en date, vilket gör att hela tillställningen osar Carrie (1976).

Lynch gör dock Dahmer till en generellt sympatisk figur, och filmen lutar sig mot hans porträtt – han är en utanför-kille som inte förstår sina egna känslor, hans föräldrar går igenom en skilsmässa, och ingenting i Dahmers liv kan förklara varför det är en ung seriemördare vi ser på. På många sätt är han inte konstigare än de flesta tonåringar.

Filmen vill sedan ha sin kaka och äta den, för samtidigt finns det en massa orosmoln på himlen – inte minst låter den oss aldrig glömma att Dahmer är patologiskt intresserad av hur kroppar ser ut på insidan. Det finns gott om olycksbådande thrillermusik på ljudspåret. Tanken är kanske att berätta en “fall from grace”-story, hur den konstiga killen inte kunde hantera sina motgångar och självdestruktivt började agera ut istället. Men verklighetens Dahmer, förvisso friskförklarad i rätten, led med allra största säkerhet av schizofreni. Det är osannolikt att My Friend Dahmer, trots duktig faktakoll, är speciellt nära verkligheten.

Det överbryggande inslaget ska vara att hans konstiga personlighet gör att han faktiskt får ett par riktiga vänner – dessa killar är lite vad jag efterlyste i början. Hans främsta polare heter John (Alex Wolff) och vill genuint vara hans vän, även om han bara i förbifarten misstänker att något verkligen inte står rätt till med honom. Dahmer själv känner sig djupt alienerad från John, om han inte är hemligt attraherad av honom. Det är inte alltid lätt för killar att läsa av varandra.

Dessa skildringar är, utefter syftet, inte dåligt gjorda – det lämnar bara mer att önska. Det är inte så att kombinationen high school och våld måste vara en arthousefilm – som Elephant (2003) eller Vi måste prata om Kevin (2011) – men My Friend Dahmer verkar inte riktigt veta varför den existerar. Hade den varit mer av en skräckfilm hade den varit mindre melodramatisk och mer direkt otäck. Och om den vill måla ett sympatiskt porträtt av honom… behöver någon verkligen den filmen?

Det verkar istället som att den här filmen slinker in i gamla hjulspår utan att ha något bättre för sig – som att Dahmer måste vara lite sympatisk av ingen annan anledning än att han är huvudpersonen i filmen. Jag tror kanske att man måste gå lite längre än så när man berättar en berättelse om en kille som dödade sjutton människor och sedan gjorde ännu värre saker med dem.

FREDRIK FYHR

PS.

Efter att ha sett filmen insåg jag att Alex Wolffs karaktär John Backderf är författaren bakom serieromanen som filmen bygger på, vilket förklarar filmens relativa trovärdighet.


MY FRIEND DAHMER

2017 USA färgfilm codex (Arri Alexa XT) 107 min. 2.39:1. Regi: Marc Meyers. Manus: Marc Meyers, efter serieromanen av Derf Backderf. Producent: Milan Chakraborty, Jody Girgenti, Adam Goldworm, Michael Merlob, Marc Meyers. Huvudsakliga skådespelare: Ross Lynch, Alex Wolff, Anne Heche, Dallas Roberts, Liam Koeth, Vincent Kartheiser, Tommy Nelson, Harrison Holzer, Cameron McKendry, Jake Ingrassia, Kris Smith, Jack DeVillers, Gabriela Novogratz, Miles Robbins, Joey Vee, Tom Lepera, Christopher Mele, Maryanne Nagel, Katie Stottlemire, Tom Luce, Sydney Jane Meyer, Nicholas Hulstine, Nancy Telzerow, Dave Sorboro. Foto: Daniel Katz. Klippning: Jamie Kirkpatrick. Musik: Andrew Hollander. Scenografi: Jennifer Klide. Kostym: Carla Shivener. Produktionsbolag: Ibid Filmworks, Aperture Entertainment, Attic Light Films. Svensk distribution: Universal (DVD/BR). Kategori: Amerikansk independent, samproduktion mellan företag. Genre: Biopic, thriller, drama, skräck, high school-film med inslag av melodram och crime; EMS med delvis stiliserad mise-en-scene, 3/5-aktstruktur.  Premiär: 21 april 2017 (Tribeca). Svensk premiär: 5 mars 2018 (DVD/BR).

Omdöme: Tekniskt habil biopic-behandling av huvudpersonen som balanserar high school-traditioner med skräck- och thriller-inslag (inklusive flera korrekta anekdoter ur verkligheten). För oformulerad i intrig och karaktärsbygge för att ha mycket till poäng, men tillräckligt välspelad och estetiskt välformulerad för att inte vara helt ointressant.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *